Vi pratar så lite med varandra, känner du igen dig?
Jag lever i en stabil relation sedan flera år och älskar min man men jag saknar vardagskommunikation i vår relation. Alltså det här "hur har du haft det idag" och verkligen mena det eller "läste du artikeln om blablabla, jag tyckte den var jätetintressant" eller "hur gick det hos läkaren idag" - alltså sånt som får, iaf mig, att känna mig sedd och värdefull. Jag får ofta höra kärleksfulla saker och hur fin jag är, det är inte det och vi kan prata, och gör det ofta, om viktiga saker som rör relationen eller andra saker som behöver ventileras. Men när det kommer till det här så blir det svårt. Jag kan ibland försöka berätta att jag längtar efter mer dialog, mer nyfikna frågor från hans sida men det är något jobbigt i att behöva be om det så det är sällan jag tar upp det. Tycker att han till viss del kan lyssna, men också går i försvar och skyller på trötthet, förkylning etc - vilket jag såklart kan förstå - om det är något tillfälligt och man inte orkar riktigt.
Vi har som en tröghet i vår vardagskommunikation som ibland känns nästan tryckande, som att det är stelt fast vi känner varandra och varit ihop så länge. Idag när han kom hem och var förkyld och trött och hade haft en pissig dag (då jag brukar kunna vara förstående och lyssnande) så fräste jag efter ett tag att jag är så jävla trött på vår ensidiga kommunikation och bara längtar efter ett "hur har din dag varit" när han kommer hem - men vi blev avbrutna av ett planerat besök så nu sitter jag och försöker skriva av mig för att få någon rätsida på det här.
Hur har ni det i er relation, pratar ni mycket? Hur skulle ni tänka/göra om ni upplevde det som jag beskriver?
