Känslomässigt otrogen?!

Hej TS
Gränsen för otrohet är väl lite glidnde beroende på vem man är. Men till syvende och sist handlar det väl om man (1) kan titta sin partner i ögonen och säga vad man gjort utan att det skadar förhållandet och (2) att man inte skadar sin partner genom sitt agerande och (3) att man skulle tycka att samma agerande från partnerns sida hade varit ok.

Min fru är känslomässigt otrogen mot mig har jag förstått och hon smyger med en "relation" bakom ryggen på mig med en man hon sagt att hon stängt dörren för efter att hon initialt blev intresserad. Jag tycker nästan att det är värre än att hon haft "fylle-sex". För känslomässig otrohet är mer planerande och skadande i längden.

Det var så det började för mig. Men det vidareutvecklades till riktig otrohet och ett förhållande.
Jag anser att det räknas som otrohet och det håller på att äta upp mig innifrån, psykiskt..
Därför är det inget jag rekomenderar att hålla på med...

Ja, han gör fel. Och att man inte uttryckligen säger det som finns mellan raderna betyder ganska lite.
Jag för min del tycker det låter som att det är på väg käpprätt åt skogen. Visst, det är smickrande med uppmärksamhet, men du verkar ta rätt lätt på att han är gift och uppenbarligen inte vill att hans fru ska få nys om något. Vart tror du själv att det här leder? Vad kan han ge dig tror du? Och får du behålla ditt jobb om hela dagarna går till mailande och diskussioner med denne man?

Det finns för övrigt en tidigare tråd på detta tema, där finns det många bra inlägg.

www.familjeliv.se/Forum-9-202/m58142233.html

"Du vet att det är fel när du måste fråga om det otrohet - Du vet att det är fel när du inte frågar om det är otrohet."

Mao, det är i betraktarens öga. Men som har sagts tidigare så är man oftast fullt medveten om att man håller på med något som kan leda till saker man kanske inte vill. För det som först började som en oskyldig flirt, ett förtroerligt samtal kan (om förutsättningarna är rätt) långsamt glida över i något som kan kallas som "pre-känslomässig otrohet" och som senare kan lägga vägen för äkta känslomässig alt fysisk (eller combo) otrohet. En flirt kan stanna vid en flirt om vi har förmågan att handskas med den på det sättet. Men om vi är utsatta,  känslomässigt dränerade, sökande, eller på något annat sätt i ett emotionellt underläge så kan vi lätt förvandla flirten till något som kan påminna om ett trevande försök att viia en ny partner (om så bara på distans eller tillfälligt).

Sedan kan det gå fort. Det som först var en liten lockelse har nu blivit ett behov. Något man inte kan låta bli. För det känns så bra men samtidigt har man dåligt samvete. Saken är den att i de flesta liknande situationer så är de båda inblandade fortfarande i ett fast förhållande vilket gör att ingen stressar på att göra sig fri sålänge det fungerar att köra "dubbelt". Man nöjer sig att få de tillfällen som ges och den ingen kan pressa den andre att ge upp det gamla eftersom båda har en partner hemma (som man får dela personen med). Balansen är lika och affären blir som en hemlig säkerhetsventil som förgyller varadagen - men till ett väldigt högt pris. Ett så högt att få är fullt medveten om det förrän det är dags att betala notan.

Om man bara tittar på fenomenet att man attraheras/blir nyfiken på/småfaller för någon annan fast man redan är i ett förhållande så är det fascinerande hur även den trognaste (om förutsättningarna är rätt) kan hamna i en situation där känslorna blir förvirrade. Å ena sidan tror man att det handlar om en oskyldig flirt men samtidigt kan det snabbt utvecklas till något helt annat och större. Och det sker bara sådär. Det där mailen/SMS:en får plötsligt en annan ton. Det som skrivs får en annan innebörd. Man kan läsa helt andra saker mellan raderna. Och båda börjar trevande försöka förstå vad som händer eller har hänt. Sedan brukar en kort period av "chock" infinna sig då båda blir lite tysta och eftertänksamma. Men så sätter det fart igen för man har triggat något i en som vill ha mer. Åtminstone få se var det slutar.

En intressant frågeställning är denna:

Skall man till vilket pris som helst hålla sig från situationer där dessa första steg till något större kan infinna sig? Dvs att inte börja maila med någon utanför förhållandet oavsett hur trevlig den personen är? Att inte åka till ställen med kompisar som brukar vara hang-outs för singlar eller där folk "träffas"?  Att inte skaffa sig chatt/mailkompisar som kan ligga inom riskområdet? Att på konferensen på jobbet vara "tråkig" och lägga sig tidigt/hålla sig på kanten och inte festa loss som vissa andra? Dvs inte utmana ödet eftersom det oftast börjar helt oskyldigt och sedan leder till något helt annat?

Eller skall man inse att vi kanske har känslor som vi inte riktigt vill erkänna? Att vi kan känna attraktion till någon annan än partner och det behöver inte betyda att man söker en affär med denna person. Att det är OK att känna sexuell attraktion och visa det (men inte löpa linan ut)? Att vi kanske behöver inse att vi alla behöver känna att vi är attraktiva och åtrådda av fler än den egna partner? Och att vi i vår kamp att undertrycka det istället spär på problemet och underblåser det så att pyser ut i att vi börjar inleda något som senare kan bli en affär/otrohet? Att vår vilja att vara trogna och känslomässigt lojala gör att vi inte vågar nämna fenomenet och prata om det att det faktiskt finns. Istället så håller vi upp en snygg fasad men samtidigt så kör vi en hemilg agenda så fort tillfälle ges?

Personligen vet jag inte hur man skall tackla detta fenomen. För det kanske är så att det inte finns någon lösning och att det aldrig kommer finns någon heller. En del pratar om att lösningen är polygami eller andra former av förhållanden där man har flera partners samtidigt. Jag tvekar på att det är lösningen på "problemet". men en sak är säker och det är att dte här med känslor och att vara i ett förhållande ofta är svårt. Att peka finger på någon och säga att den personen gör fel är att göra det lätt för sig. Livet och vi alla är långt mer komplicerade än vad många verkar inse.

de Robespierre, du är grym! Du slår huvudet på spiken i dina formuleringar som man själv tänkt men inte fått ihop i ett sammanhang. Jag har läst många av dina inlägg och får bara säga tack!

Affekt är aldrig bra. Jag tror att jag precis i denna vecka kommit till insikt i att grunna på mina tankar innan jag slänger ur mig dom till min fru. Sitter just med ett jätteproblem som jag för en månad sedan hade kastat ut direkt utan att ha analyserat och funderat över följderna. Nu, efter några dagars eftertanke, vet jag var, när och hur jag ska ta upp frågan med henne. Har haft en resa på några månader nu som gett mig några av de insikter jag inser att du samlat på dig genom åren. Har blivit en starkare människa om än fortfarande svag i mitt underläge mot frugan då jag är kär i henne trots att hon inte är det i mig och dessutom varit (är?) känslomässigt otrogen mot mig. Tungt men lärorikt...