jag får ingen energi av människor

Samma här men sen har jag social fobi oxå

Social fobi? Depression? Nykär? Alltid varit så?
Vad är det i relationen med andra människor som gör att du inte gillar att umgså med andra?

Exakt så känner jag också.

Jag har varit som du hela mitt liv! Ingen tillstymmelse till social fobi, jag kan vara hur öppen och social som helst när jag väl träffar människor, men jag gör ändå vad jag kan för att slippa.

Nu är jag snart medelålders och har hunnit få lite perspektiv och jag resonerar som så: Så länge jag är lycklig och mår bra finns ingen anledning att tvinga mig själv till att umgås med folk.
Och, jag trivs i mitt eget sällskap, jag behöver inte andra för att ha roligt eller må bra.

Jag tror att vi alla helt enkelt är olika, en del är sociala, andra inte.
Det ena är inte mer värt än det andra!

Som tur är har jag en sambo som är precis likadan, vi trivs jättebra ihop men vi har våra egna intressen och klänger inte vid varandra som jag kan känna att andra par gör (en väldigt färgad åsikt från min sida utifrån mitt perspektiv, så ingen tar illa upp)

Jag känner precis likadant som du, TS. När jag umgåtts intensivt med andra människor känner jag mig alltid så trött efteråt och vill bara vara ifred, även om jag gillar människorna i fråga. Jag har alltid varit väldigt tillbakadragen som person och har faktiskt en form av social fobi. Jag har tyvärr inget bra råd att ge dig, men ska förhoppningsvis snart börja i beteendeterapi för att bättre hantera vissa sociala situationer. 

Jag har nog egentligen under flera år känt av att det sociala kostar mer än det smakar. Men när jag slutade min utbildning för 1,5 år sedan och fick mitt fasta arbete slog det till ordentligt. Innan dess tog jag alltid på mig en mask, jag kunde umgås med kollegor osv utan att det var jobbigt, jag kan fortfarande det sociala spelet men jag orkar inte spela det. Jag känner inte att mina kollegor vet vem jag är, sen jag kom till de har jag varit mycket tystlåten, har dragit mig undan och bjudit på mig själv ytterst lite. Jag trivs inte med de, men de gör absolut inget fel. De försöker få med mig i samtal osv men jag befinner mig mentalt lååångt bort. 

När jag åker hem efter jobbet är jag trasig. Det tar en dag eller två att laga och det kan bara göras i ensamhet. För 5 år sedan tror jag folk skulle beskriva mig som supersocial, alltid glad, älskade att stå i centrum osv osv. Jag har blivit en helt annan person, jag orkar inte vara med människor längre. Jag blir inte svettig, får hjärtklappning och yr av att stå i fokus, jag har bara tappat intresset för det....

 

För mig är nog bland annat så att jag är rädd för att göra något fel i umgänget med andra människor och rädd för att bli sårad eftersom jag är en väldigt känslig person. Det är således någon form av skyddsmekanism. Kanske kan det vara så för dig också?

Läs lite om Myers-Briggs Type Indicator (MBTI). Där kan man vara E eller I. Eller något däremellan vilket är vanligast. En E får energi av att vara med männsikor, medan en I får energi av att vara själv.

Jag har gjort detta test och är en solklar I. Jag älskar att vara för mig själv, läsa böcker, träna, pyssla, helt enkelt bara vara ensam och bestämma över min tid själv. Det betyder INTE att jag har social fobi eller inte kan samarbeta med andra. Tvärtom, i mitt arbete är jag mycket social och jobbar med andra människor hela tiden. Det är min yrkesroll och i den fungerar det bra, då är jag E.

Men liksom TS så undviker jag fester, after-works och andra aktiviter med mina arbetskamrater efter jobbet. Inte för att jag inte gillar dem, tvärtom, men jag orkar liksom inte vara social mer utan måste hem och vila. Så jag vet exakt hur du känner dig! Och om jag blir bortbjuden på kalas eller andra sammankomster på helgen så känner jag mest "nej, nu blir helgen förstörd". Just för att jag känner att jag då missar den egentid jag behöver för att orka med mitt sociala arbete i veckorna.

Min man däremot är E, han vill gärna umgås med folk på helgerna. Så då får han göra det, jag hindrar honom inte för jag vet att han behöver det, lika mycket som jag behöver vara själv. Ofta är man en I och en E i ett förhållande, motsatser dras till varandra och kompletterar varandra.

Innan jag gjorde detta test så kände jag också att det måste vara något fel på mig, alla andra verkade tycka det var jättekul att festa och umgås, medan jag tyckte att det mest var jobbigt. Men nu vet jag att jag också är helt nomal och att det är OK att känna som jag gör!

Jag är precis likadan.
Människor "ger mig inget" och jag finner sällan någon som är på samma nivå som mig.
Även om jag hittar någon som är någorlunda lika som mig så finns inget behov av att umgås.
Jag trivs helt enkelt bäst i hemmet tillsammans med familjen, eller ensam.