Behöver verkligen hjälp..
Vet knappt hur jag ska börja.. kanske är i helt fel tråd men hoppas på något svar,
om det ens finns något att svara ..
Jag har ett barn på 2 år som jag har på heltid (varannan helg hos pappan)..
Jag har kommit till en punkt i mitt liv, efter att ha gått igenom en hel del personliga
saker i livet och jag mår nu dåligt både fysiskt & psykiskt.
Jag har stress symtom som gör att jag inte orkar lika mkt, jag stressar för allt och
ingenting för att jag inte kan slappna av. Jag har vart med om mkt på senaste
inom både familj och kärlekslivet.
Mår nu väldigt väldigt dåligt, känner inte att jag har någon jag kan prata med
förutom min mamma som jag kan prata av mig hos och gråta ut hos.
Har börjat gå till psykolog som jag känner inte hjälper ett skit pga att jag inte kan
vara helt ärlig om allt jag vill just för att jag är rädd för minsta lilla går fel och någon
tycker att jag inte kan ta hand om mitt barn.
Hon är mitt allt och jag vill verkligen orka men hur ska jag orka när jag inte orkar
med mig själv??
Jag mår skit, och jag skäms för att ens tänka tanken på att jag ibland bara inte orkar
gå till lekparken.
Till råga på detta har mitt barn kommit in i någon väldigt jobbig trotsig period,
kanske är den normal denna perioden men hon säger ofta NEJ och är envis och
"jobbig" när jag bara ska ta på eller av ytterkläder.
Jag gråter ofta, innan när jag grät kändes det bättre efteråt men de gör inte det längre
utan jag mår bara skit och funderar på hur fan jag ska göra för att orka med vardagen.
Jag bär på stor ångest för att jag mår som jag gör och för att jag inte har så stor
lust till någonting alls egentligen..
Hade jag inte haft barn så hade jag nog ringt psyk och verkligen gjort något åt
saken men det går inte.
Jag kan inte heller prata med mitt barns pappa för vi har haft det jobbigt så det räcker
å skulle jag vara ärlig om hur jag mår så skulle han göra allt för att få boendet hos sig
vad gäller vårt barn..
Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, jag vill inte vara ledsen elr gråta,
det ända jag verkligen vill är att må bra så jag orkar med allt som innan var en
självklarhet.
Till råga på detta så har vårt barn börjat skrika, bli arg/ledsen när h*n lämnas över
till mig efter helgen hos pappan, innan var det tvärtom, alltså sura miner när h*n
åkte till honom.
Kanske mår vårt barn inte bra hos mig?? Kanske känner h'n av hur jag mår??
barn är ju smarta små varelser..
I mina tankar har jag övervägt om vårt barn skulle ha det bättre hos sin pappa,
så att jag kan ta tag i mig själv för att sedan orka.
Men då står boendet fast där och det blir plötsligt min tur ist att ha enbart varannan helg.
Usch jag mår skit, känns som jag ligger på botten å sprattlar och inte vet hur jag ska
ta mig upp. Jävla skitliv jag orkar inte lipa mer......
En jättekram till dig och ditt barn. // Bradag