Anonym (är i kris=()

Äldre 22 Apr 18:19

9 svar

ska jag bearbeta min barndom eller inte??

Jag vet inte vad jag ska göra!! har växt upp i missbruk, min mamma blev alkoholist när jag var 8 år och dog när jag var 14 år. från jag var ca 10år fick jag ta över min mammas roll i hemmet och hela min uppväxt var dysfunktionell på många sätt och vis där det blev skev bild av min plikt och sysslor, jag blev bland annat slagen av min storebror ända tills jag blev 16år och psykiskt misshandlad av min pappa som också är alkoholist.

från jag var 12 år gick jag jämt omkring med tabletter i skolkväskan, var redo att ta mitt liv. jag försökte ta livet av mig vid 19års ålder, men spydde upp tabletterna och min pappa förnekade att jag gjorde ett självmordsförsök hemma. jag försökte kontakta öppenpsyk som sa att jag inte var tillräckligt deprimerad för att få hjälp där så jag fick träffa en kurator på vårdcentralen som i sin tur skickade mig vidare till bup som i sin tur sa att jag antingen får gå till vc eller öppenpsyk. jag hamnade alltså mellan två stolar och jag orkade inte reda ut skiten.

jag fick utmattningsdepression i samband med att min 3-åring föddes, fick då träffa mvc-psykologen som tyckte att om jag bara släppte lite krav på mig själv så skulle jag må bra. blev väl liite bra, men aldrig så gladsomjag hade önskat. när min dotter föddes för ett år sedan så hamnade jag i ytterligare en utmattningsdepression/förlossningsdepression/nedstämdhet beroende på vem man pratar med. jag blev inlagd på psyk en vecka i december och har efter 3 remisser till psykiatrin hittills bara fått träffa en läkare som sa att mina antidepressiva löser alla problem, blev skickad vidare till en kurator som sa att hon kunde inte hjälpa mig och fastän jag blev lovad att få vänta 2 veckor på en psykologtid från början har det nu tagit 4 månader att få en tid för psykologbedömning i början av maj.

fast nu av en slump så får jag träffat en beroendeterapeut på kommunen som har kunskap om hur det är att leva upp imissbruk. jag känner mig så redo att ta tag i mitt förflutna som jag på flera sätt försökt förneka och glömma. tyvärr har jag hamnat i kris då flera andra personer, bla mvc-psykologen enbart tycker jag ska träffa psykologen i maj och inte gräva ner mig i det förflutna hos beroendeterapeuten. hon tycker att om jag bara hittar redskap att få en bättre vardag så löser sig min depression.

...men jag tror ju själv att mycket av min dysfunktionella uppväxt har gjort att jag inte riktigt kan hantera nuet, att jag pga mitt invanda beteende har svårt att sätta gränser för mig själv. den jag ser i spegeln är min värsta fiende, en vetskap jag inte vet hur jag ska hantera bara. jag blir så förvirrad när jag inte vet vad jag ska göra och människor säger olika saker hela tiden. jag har social fobi, men tycker om människor och så som jag mår nu gör mig helt förtvivlad. jag vill bara må bra!! men har haft depressioner till och från i 15 år. min största fasa är att jag medan försöker komma på vad som är "bäst för mig" så kommer jag inte orka mer. jag är rädd för att ta livet av mig, medan folk bara tjafsar om alla val jag kan ta. varför ser ingen MIG fortfarande, är jag osynlig, fattar ingen att jag mår skitdåligt och egentligen struntar i vilken hjälp jag får bara någon finns där o lyssnar??. vet inte vad jag ska göra?? är så trött på livet, eller kanske tröttast på mig själv som verkar vara den mest felande länken här i världen .

Gaytjej

Äldre 22 Apr 18:28

#1

Anonym (är i kris=() skrev 2011-04-22 18:19:58 följande:

tyvärr har jag hamnat i kris då flera andra personer, bla mvc-psykologen enbart tycker jag ska träffa psykologen i maj och inte gräva ner mig i det förflutna hos beroendeterapeuten. hon tycker att om jag bara hittar redskap att få en bättre vardag så löser sig min depression.

Inte gräva ner dig i det förflutna? Det var det knasigaste jag har hört på länge. Det är ju alldeles uppenbart att det förflutna påverkar dig i nuet, oavsett om du har "grävt ner dig" i det eller ej! Och jag trodde (uppenbarligen felaktigt) att alla psykologer utgick från att man inte kan bortse från det förflutna....

Hoppas du har hittat rätt människa till att hjälpa dig, det är nog aldrig försent - eller rättare sagt, ibland behöver det vara sent så att säga. Man behöver nog vara på rätt ställe i livet, ha fått motivation att ta itu med saker och ting och råka stöta på en person som kan hjälpa en?

Stort lycka till till dig!

Anonym (pee)

Äldre 22 Apr 18:36

#2

Jag växte också upp i en missbrukar familj/släkt.
Det pågick misshandel mm varje dag och folk anmälde till soc men där var det ingen som reagerade.

Det är först nu jag har börjat bearbetat allting, och misshandels pågick fram till jag var 18 år och nu är jag 21.
Blev lovad att få en egen lägenhet eller få komma till familjehem då det inte funkade hemma och jag var självmordsbenägen men ingenting hände trots att kuratorer och lärare låg på soc.
När jag gick hem ifrån dagis kunde jag gå hem själv till en tom lägenhet och om min syrra var hemma så låste hon in mig i mitt "rum" som då var en liten skrubb.
Lagade mat och tvättade kläder själv.

Jag har själv barn nu som snart är två år och det enda jag försöker göra är att vara en bättre mamma.

Försökt släppa kraven eller iaf minska som tex städning om du städar varje dag försök minska till varannan och minska en sak åt gången.

Anonym (är i kris=() Trådstartaren

Äldre 22 Apr 18:48

#3

Gaytjej skrev 2011-04-22 18:28:37 följande:

Inte gräva ner dig i det förflutna? Det var det knasigaste jag har hört på länge. Det är ju alldeles uppenbart att det förflutna påverkar dig i nuet, oavsett om du har "grävt ner dig" i det eller ej! Och jag trodde (uppenbarligen felaktigt) att alla psykologer utgick från att man inte kan bortse från det förflutna....

Hoppas du har hittat rätt människa till att hjälpa dig, det är nog aldrig försent - eller rättare sagt, ibland behöver det vara sent så att säga. Man behöver nog vara på rätt ställe i livet, ha fått motivation att ta itu med saker och ting och råka stöta på en person som kan hjälpa en?

Stort lycka till till dig!

ja det här är nog 10:e personen som säger detta till mig och ju mer angelägen jag verkar vara om att faktiskt få bearbeta min barndom desto mer verkar det som att de inte verkar vilja hjälpamig med det. kanske är ett hopplöst fall så de ger upp bara de får höra en bit av min barndom??

. tack iaf,motivationen är det som jag faktiskt har ust nu för att få ta itu med "de verkliga" problemen, bara jobbigt att en del motarbetar mig

Anonym (pee) skrev 2011-04-22 18:36:28 följande:

Jag växte också upp i en missbrukar familj/släkt.
Det pågick misshandel mm varje dag och folk anmälde till soc men där var det ingen som reagerade.

Det är först nu jag har börjat bearbetat allting, och misshandels pågick fram till jag var 18 år och nu är jag 21.
Blev lovad att få en egen lägenhet eller få komma till familjehem då det inte funkade hemma och jag var självmordsbenägen men ingenting hände trots att kuratorer och lärare låg på soc.
När jag gick hem ifrån dagis kunde jag gå hem själv till en tom lägenhet och om min syrra var hemma så låste hon in mig i mitt "rum" som då var en liten skrubb.
Lagade mat och tvättade kläder själv.

Jag har själv barn nu som snart är två år och det enda jag försöker göra är att vara en bättre mamma.

Försökt släppa kraven eller iaf minska som tex städning om du städar varje dag försök minska till varannan och minska en sak åt gången.

jag försöker också bara vara en bättre mamma, men ju mer jag försöker desto mindre lyckas jag

. glömde skriva i mitt inlägg att jag har ett annat problem och det är min make som har en diagnos och det är precis som att ha 3 barn. om jag inte städar varje dag så blir lägenheten hur stökig som helst. och helst av allt skulle jag vilja skylla på att det är så att ha småbarn,men det är faktiskt min make som är den stökigaste personen.tyvärr tar jag hand om honom precis som jag tog hand om min pappa och mina bröder, en "roll" som jag ofrivilligt fick och jag omedvetet bar med mig. skulle vilja bryta mönster,men det är svårt

. jag är inte tillnärmelsevis likadan perfektionist som jag var när vi träffades för 6 år sedan, men det är svårt att acceptera sig själv som misslyckad. för jag borde ju egentligen vara lycklig med en underbar make och två fina ovärderliga barn, det är det som känns konstigt.

silhuett

Äldre 22 Apr 18:57

#4

Jag röstar för att bearbeta sitt förflutna! Man kan behöva gräva ner sig i det som varit, just för att sen kunna lägga det bakom sig.

Jag har inte lika trasslig bakgrund som dig (men väl mobbning och sexuella övergrepp, samt uppvuxen i ett sektliknande sammanhang). Jag pratade med psykolog och psykoterpaeut i 2-3 år, och det var det bästa jag kunde ha gjort! Mitt förflutna plågar inte mitt sinne längre.

SilverLadyG

Äldre 22 Apr 19:12

#5

Du har en större mening med livet än du kan tänka dig. Varför vill du att dina barn ska få gå igenom det som du har fått gå igenom? Ja du hade missbrukare som föräldrar men dina barn kommer att ha (har) en mamma som är psykiskt ostabil, och hur kul är det? Du anar inte hur jobbigt det är med en mamma som är psykiskt ostabil och vill ta livet av sig hela tiden...jag kan säga värre än en alkoholiserad mamma.
Jag känner en tjej vars mamma har varit ostabil hela livet, försökt att ta livet av sig och djupa depressioner (säng liggande), mamman fick 5 barn och de stora barnen fick ta hand om sina syskon. Idag är barnen alla över 25 och ännu idag tar de hand om sin mamma, men detta är hemskt att det ska vara så.
Snälla tänk på barnen, livet är värt att leva och gör saker som gör dig glad, försök att blockera förflutna och lev i nuet.
Du borde försöka ta dig samman och göra ditt liv mer värdefull och glädjerik än det som har varit. Tänker du för mycket på det förflutna kan du aldrig gå vidare, sluta leva i dåtid och börja leva i nutid för ditt(dina) barn skull. Vill inte du att de har det bättre än du hade det? Du styr över ditt liv och ingen annan!

Anonym (överlevare)

Äldre 22 Apr 19:39

#6

Om du känner dej redo så är det kanske dags att ta tag i ditt förflutna. En sak som jag vet är att inte alla klara av att bära tungt bagage hela sitt liv, utan hjälp.

Anonym (är i kris=() Trådstartaren

Äldre 22 Apr 20:29

#7

silhuett skrev 2011-04-22 18:57:45 följande:

Jag röstar för att bearbeta sitt förflutna! Man kan behöva gräva ner sig i det som varit, just för att sen kunna lägga det bakom sig.

Jag har inte lika trasslig bakgrund som dig (men väl mobbning och sexuella övergrepp, samt uppvuxen i ett sektliknande sammanhang). Jag pratade med psykolog och psykoterpaeut i 2-3 år, och det var det bästa jag kunde ha gjort! Mitt förflutna plågar inte mitt sinne längre.

så skönt att du säger så. jag har försökt att undvika mitt förflutna länge, velat lägga det bakom mig, men ju mer jag försöker desto sämre mår jag. skönt att du fick må bra efteråt o att det förflutna inte plågar dig längre. skönt att höra.

GreteP skrev 2011-04-22 19:12:09 följande:

Du har en större mening med livet än du kan tänka dig. Varför vill du att dina barn ska få gå igenom det som du har fått gå igenom? Ja du hade missbrukare som föräldrar men dina barn kommer att ha (har) en mamma som är psykiskt ostabil, och hur kul är det? Du anar inte hur jobbigt det är med en mamma som är psykiskt ostabil och vill ta livet av sig hela tiden...jag kan säga värre än en alkoholiserad mamma.
Jag känner en tjej vars mamma har varit ostabil hela livet, försökt att ta livet av sig och djupa depressioner (säng liggande), mamman fick 5 barn och de stora barnen fick ta hand om sina syskon. Idag är barnen alla över 25 och ännu idag tar de hand om sin mamma, men detta är hemskt att det ska vara så.
Snälla tänk på barnen, livet är värt att leva och gör saker som gör dig glad, försök att blockera förflutna och lev i nuet.
Du borde försöka ta dig samman och göra ditt liv mer värdefull och glädjerik än det som har varit. Tänker du för mycket på det förflutna kan du aldrig gå vidare, sluta leva i dåtid och börja leva i nutid för ditt(dina) barn skull. Vill inte du att de har det bättre än du hade det? Du styr över ditt liv och ingen annan!

jaha så min mamma valde inte att ta livet av sig med hjälp av alkohol då, vad är skillnaden?? när jag valde att skaffa barn mådde jag faktiskt väldigt bra och om man bara hade kunnat bestämma sig för att må bra så hade jag nog mått bäst i hela världen. ingen i skolan, ingen av mina barndomskamrater har kunnat gissa sig till att jag upplevde så många hemska saker för jag var "alltid så glad och positiv". jag fick höga betyg och "tog mig samman", men idag minns jag inte något av den tiden med gjädje för det var alltså samtidigt som jag funderade på att dö, för livet var så fruktansvärt ensamt och värdelöst egentligen

. jag försökte blockera min barndom, faktiskt göra det mesta för att undvika det, men det är nog också det som gör att jag mår så fruktansvärt dåligt idag. självklart vill jag att mina barn ska ha det bra, det är därför jag nått en gräns där jag känner att om jag inte får någon hjälp så kan jag lika gärna dö och kanske mina barn har det bättre utan en mamma än en psykiskt dålig mamma. hur ska man göra sitt liv mer värdefullt undrar jag?? jag har det värdefullaste som finns, alltså mina underbaraste små guldklimpar i världen, men det hjälper inte mig i min vardag. dra inte alla över en kant,snälla du!! mina båda föräldrar var båda missbrukare, men jag minns de med så olika minnen iaf. alla människor är olika, en sjukdom gör inte en människa lika odräglig som en annan med samma sjukdom. hade du sagt till en som brytit benet att om man bara springer lite till och ignorerar smärtan så kommer den person att må bra? skulle inte tro det. det är tråkigt att inte alla tänker att samma sak gäller psykiska sjukdomar. mina föräldrar var missbrukareoch jag är nu ett vuxet barn, har jag inte rätt att säga att jag inte fixar mina minnen längre,att de plågar mig var dag desto mer jag försöker ignorera de??

Anonym (överlevare) skrev 2011-04-22 19:39:19 följande:

Om du känner dej redo så är det kanske dags att ta tag i ditt förflutna. En sak som jag vet är att inte alla klara av att bära tungt bagage hela sitt liv, utan hjälp.

jag funderar över det där, jag känner mig alltså redo nu, att lyfta upp saker som jag tryckt ner. det var så bra saker som beroendeterapeuten sa, exempelvis som att jag bär med mig obearbetad sorg...har aldrig tänkt på det på det viset,men det stämmer nog helt och hållet bara det att jag varit dålig på att förstå känslor så hur definierar man egentligen "sorg" som känsla??! sen började han prata om 12-stegsprogrammet och det lät verkligen vettigt för min del. men det är när så många sagt att "det är bara att fokusera på de positiva grejerna i vardagen" som gör att man funderar på hur man ska göra. kanske jag inte behöver gå igenom bagaget för att må bra, om jag bara är tillräckligt stark tänker jag ibland och så får man dåligt samvete för att man inte orkar. men det kanske är på tiden att erkänna att man inte är så stark egentligen

.

silhuett

Äldre 22 Apr 21:10

#8

Anonym (är i kris=() skrev 2011-04-22 20:29:09 följande:

så skönt att du säger så. jag har försökt att undvika mitt förflutna länge, velat lägga det bakom mig, men ju mer jag försöker desto sämre mår jag. skönt att du fick må bra efteråt o att det förflutna inte plågar dig längre. skönt att höra.

Bra mår jag tyvärr inte än, men det har nog snarare kemiska orsaker. Ska få testa lite nya mediciner och se om jag kan få må bättre..
Men nu vet jag i alla fall att det inte är mitt förflutna som plågar mig, och det är skönt i alla fall.

SilverLadyG

Äldre 22 Apr 21:28

#9

Lycka till! Hoppas iaf att det löser sig!

ska jag bearbeta min barndom eller inte??

INNEHÅLL