Ensamstående

Försöker att blicka framåt, bearbeta de som varit och prata med vänner och ventilera är en bra start. Försöka att tänka på barnens bästa.
Vet att du klarar de, har gått igenom samma. Här är pappan delaktig vet inte hur de är för din del, men de har hjälpt en hel del att han varit med i barnens liv och är de fortfarande.

Tack för dina råd!
Jag hoppas att mina barns pappa kommer finnas där när allt är uppklarat och vi flyttat isär.
Han jobbar mycket och har varit ganska avlägsen, men de tillfällen han är hemma så brukar han leka mycket med barnen, speciellt vår "stora".

Ja de är inte lätt att separera.
Jag vände mig även till min arbetsgivare och undrade om de fanns någon samtalsterapi man kunde få och så var fallet så jag fick några timmar som jag fick prata med en utomstående vilket var skönt. Få prata om allt som bara kom upp från hela sitt liv.
Sedan vi som separerade vände oss till familjerätten för att få råd och stöd i våra tankar kring våra barn. Vi har försökt att sätt barnen i första rummet och de har funkat bra för oss. Vi är idag vänner på så sätt att vi kan umgås med barnen som en "familj" fast vi inte är de. Å de uppskattar killarna fast dom är så små och tycker att de är kul att se att mamma och pappa kan vara tillsammans och leka med dom :)
Killarna var bara 1½ år och 2 månader när vi gick isär så de vet som inget annat än att mamma och pappa inte bor på i samma "hus". Men de var en jobbigt tid i början för min del själv eftersom dom var så små. Men allt går bara man vill och nu är jag som ute på den ljusa sidan igen. Vilket känns bra. Så nu börjar de nya livet när man ska dejta och se om man hittar en ny kärlek att leva med och de ska funka med barnen och den nya ska även respektera den relatione jag har till barnens pappa vilket kanske kan vara svårt. Sedan är de bara att veta vad man vill ha och vad man söker :)

stor styrke kram till dig!

Tack!

Mirre80: Ja, jag har också funderat kring att man kanske behöver någon att prata med. Dels tillsammans och dels för sin egen del. Man vill ju att allt ska gå så smärtfritt till att barnen lider i minsta möjliga mån. Tycker så synd om dom. De är ju inte så gamla heller så de kommer väl aldrig minnas att vi levt ihop men det känns lite tragiskt att de inte kommer minnas den tiden då de verkligen hade en komplett familj.

Men jag antar att livet går vidare. Får bara försöka göra så gott jag kan. Mina barns pappa är en snäll kille så jag tror och hoppas på att vi kommer kunna bli vänner, för barnens skull och att vi ska kunna prata om saker och ting och hjälpa varandra på vägen. Det är ju ändå våra barn som blir lidandes om någon av oss inte har det bra.

Men usch.. just nu känns det verkligen piss att behöva tänka i dessa banor öht.

tack för dina erfarenheter!