Jag hatar min älskade hund.
Hjälp. Jag har i snart ett år avskytt min hund mer och mer. Jag väntar vårt andra barn i v18, vår älsta är 18 månader gammal.
Vår vackra, underbara hund är fem år, vi har haft honom i ca tre. Vi tog över honom, på vinst eller förlust, när hans husse knarkade ner sig och började missköta hunden.
Jag visste inte då att jag skulle ha två barn inom nästan tre år, och att det skulle vara så sjuuukt krävande.
Jag dammsuger flera gånger om dagen hemma. Det är inte för att jag är ett pedantiskt freak, utan för att han hårar ned så fruktansvärt mycket.
Min man är så jävla naiv- han "ska ha kvar hunden". Han städar inte efter honom! Han går ut med honom 20 minuter varje kväll, knappt det. Han shampoonerar honom inte, han klipper inte klorna! Vadfan! Hur kan han vara sååå dum, att han inte ser att JAG LIDER!!!
Dessutom- utöver vad jag känner, och hur jag mår, så är vår hund fruktansvärt försummad. Han får INGEN psykisk stimulans. Han blir lämnad hemma ca 8 timmar om dagen.
Min man behöver inte se detta- för när han kommer hem så har jag redan varit ute med hunden, och städat bort det värsta.
Fan åxå. Egentligen så är det mest synd om hunden. Det är inget värdigt hundliv han lever. Och egentligen så älskar jag min hund. Men jag måste få sätta mig själv och mina barn och mitt hem i första hand. Egentligen så är jag inte arg på min man. Jag förstår honom, och gråter inombords- för jag vill inget hellre än att hunden kunde finnas kvar. Men det går inte. Inte om jag ska fungera- och det måste ju komma i första hand... Eller?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2005-12-09 13:25:34:
Förlåt då, jag skrev både att han lever ett underbart liv och att hans liv inte är ett drägligt hundliv.
Jag menade att han lever ett underbart liv nu, om man jämför med hur han levde tidigare. Och med \"ett drägligt hundliv\" så menade jag att en hund borde få bo på landet och vara ute hela dagarna. Att jag önskar att vår hund fick ha det bättre ändå.