vännerna försvinner?

Förstår hur du känner det...
Pappan till vårt väntade barn lämnade mig när jag var i vecka 20 (är nu i v 39)
I samband med det så slutade mina närmsta vänner att hör av sig, det var precis som att dom valde hans sida fast jag inte hade gjort något fel o de var han som vart otrogen m.m.

I min sits har jag valt att försöka skita i dom, kunde dom inte höra av sig under min värsta tid i livet o fråga hur jag mår så är dom inget att ha... Vilket nu innebär att jag inte har någon riktigt nära vän längre... Men det kanske dom inte var innan heller egentligen?

Men i din sits så skulle jag nog försöka prata med nån av dom. Fråga om det är något som hänt eller om det bara är du som inbillar dig?
Säg att du saknar dom o fråga om ni inte kan ses snart.
Kanske är så att dom känner att du tagit avstånd? Kan ju vara ett missförstånd från bådas håll.

Hoppas det löser sig för dig o du får reda på vad det beror på.

Kram!

Nu är jag nog betydligt äldre än dig, och jag bryr mig inte om hjärtan på fb. Men jag känner så väl igen känslan att vännerna försvinner. Ofta tar man på sig någon form av skuld, vad har jag gjort för fel osv.

Lätt att säga, men försök att hitta andra vänner, och gällande ditt barns gudmor skulle jag absolut fråga rakt ut.

Lycka till, det är de som förlorar. 

Du är inte ensam om att känna dig som världens ensammaste. Jag är nyligen blivit ensam med min lilla dotter på 3 år, inga släkingar har vi, (en bror som bor i annan stad) och de få vänner som finns är bara ytterst ytliga.
Dagens samhälle är tydligen som så att man ska vara gift/sambo, bo i villa eller dyr bostadsrätt ... körkort måste finnas annars är du konstig och självklar vara supersocial och ställa till med stora kalas/träffar/ grillträffar etc, annars är du inte som du ska.

Till dig vill jag säga .. låtsas som ingenting...skriv till dem på facebook... typ "Hallå hur är det? kan vi ses snart, det var länge sedan? saknar er ... får du ingen respons tillbaka då är det något lurt.

Kram

Jag förstår vad du menar ts. Jag har varit ensammen sedan dag ett jag med och de vänner jag hade innan lever ett annat liva än vad jag numera kan göra. De spontana inbjudningarna till en öl efter jobbet slutade komma in då jag flera gångar fått svara "jag kan aldrig på så kort varsel efetrsom jag måste hinna fixa barnvakt. Jag behöver en vecka på mig för det".......

Numera har jag några mammor med barn i min dotters ålder som jag kan umgås med lite men annars är jag ganska fast i hemmet, till och från dagis, lekparken ovh jobbet.... Blir kanske bättre om någfra år, men då har nog de gamla spontana pubbesöks-vännerna hunnit glömma bort mig.... (min dotter är 3 år)

Hmm... Trist detta, men vi är nog många som känner så. Jag kan bara skriva under på det som skrevs ovan, kunde inte sagt det bättre själv. ***"Dagens samhälle är tydligen som så att man ska vara gift/sambo, bo i villa eller dyr bostadsrätt ... körkort måste finnas annars är du konstig och självklar vara supersocial och ställa till med stora kalas/träffar/ grillträffar etc, annars är du inte som du ska."*** Det är ett tråkigt beteende, men inte ovanligt. Själv har jag samma situation och inte heller varken familj eller annan släkt inom 35 mils avstånd. Jag har intressen, pengar och glada barn - men inga vänner. Saknar att fika med vänner, bjuda på middag, prata... När man sedan möter de gamla "vännerna" vid barnens skola hör man oftast "Tjena. Hur är läget?" där det skiner igenom att de inte bryr sig ett dugg utan bara fiskar efter att höra/snoka. Det VET ju att jag inte umgås med dem, eller andra, då de valt att fortsätta umgås med min ex-fru eftersom de varit i samma föräldragrupp innan (det var ju även jag... Hallå!!). Men det var ju jag som var "the bad guy" och tog ut skilsmässa. Men de vet ju inget om hur vi hade det, eller... Jag har försökt att invitera dessa men det är absolut inget som fungerar. Tyvärr är det ju så svårt som vuxen att träffa nya bekanta då man är upptagen med livet kring barn och vardag samt jobb och resor med jobb. Känns hopplöst, och det har varit i två år nu.

Hej
skönt att se att man inte är ensam om detta för de känns som så iallafall. Jag har också förlorat en del vänner pga att de har ett "finare" liv än mig som är ensam med barn. Det passar inte de är 2 med 2 inkomster med villa/bostadsrätter , bil etc då är man ett par steg högre på stegen enligt dem :(

Håller verkligen med er allihop, så ensamt det känns- Har 2 små en tjej på 2,5 år o en kille på snart 4 år o även 2 äldre. Det blir ju sådan intensiva dagar, o sen "stupar" jag nästan i säng runt 21-tiden på kvällen. Jag har tänkt att det finns ju trots allt många som är ensamstående men hur får man kontakt. Det känner jag just nu att jag jättegärna skulle vilja träffa ensamstående. Fika, hitta på saker med barnen m.m 

Det där låter exakt som det skulle vara mig du skrev om.. Med facebook och allt. Till det hör då att jag faktiskt har skickat alla dom där smsen och meddelandena på fb Kollat om dom vill träffas osv. Jag är mammaledig och hemma ensam med lillen hela dagarna, men det är som man inte finns längre i sin gamla kompiskrets. Så tråkigt att folk inte kan förstå att livet ändrar sig, fast man fortfarande borde kunna ha kvar sina vänner....

Håller helt med. Hur har ni gjort för att finna nya vänner?

En till.... fast här blev det när ajg hittade min kille. Förut gjordehittade vi på saker tillsammans, jag och mina 2 när avänner, nu hör de aldrig av sig Saknar dem massor, såg på fb vad de hittade på och blev bara ledsen av det. Nu har det hätn mycket i mitt liv, träfffade en kille, förlovade mig och fick barn inom ett år. Men jag har alltid sagt till dem att jag vill träffas. Sist skulle jag på förfest hos en av dem, nykter, men då glömde hon att höra av sig till mig, de glömde mig.
Det är så tråkigt, man väljer inte bort vännerna när ma nträffar en kille, de väljer bort mig känns det som
 Nu är dotra snart 4 månader, så jag ska till ÖF snart och försöka träffa nytt folk. Har iaf min kille, 2 barn, sen har jag också min familj  i staden så jag är inte helt ensam .

Men det känns så ensamt ibland utan vännerna. 

Ja, man tror att man har världesn bästa vänner och att man betyder lika mycket för dem som de btyder för en annan, men men. Men jag ser det också så här, vänner som inte kan ta att ens livssituation ändras är inte såna som jag ser som livslånga, mycket viktiga, äkta vänner. Man lär sig i livet, hela tiden, man får sina näsknäppor, Lär sig också vilka man kan lita på i vått och torrt. MEn som sagt var, det är jättetråkigt.

Vill bara inflika med att för mig har det varit tvärt om. Mina vänner skaffade familj och försvann. Visst vi har olika liv för fakta är att man får rätt olika vardag. Men jag blev aldrig inbjuden på barnkalas och andra aktiviteter som faktiskt var en del av deras värld. Jag bjöd med dem till diverse aktiviteter men det var ju inte alltid det gick att kombinera med barn, ex krogen som man ofta går på mer när man inte har barn och är i 25-30 års åldern. Så fundera lite på vad ni bjuder med era vänner på. Får de en inbjudan till kalas, nöjesparksbesök osv eller går ni med era andra vänner som redan har barn och glömmer bjuda in de utan barn?
Bara en tanke som kan vara väl värd att fundera över. Så upplevde iaf jag att det var. Så fort vännerna fick barn så var man inte inbjuden i den kretsen - den kretsen där det fanns barn.... För att behålla sina vänner med eller utan barn så måste man ju släppa in dom i bådas världar, det är väl först då man är vänner på lika villkor.

Känner igen mig i mycket av det som skrivs här. Känner mig också fruktansvärt ensam emellanåt. Jag har aldrig haft jätte många kompisar, men dom som jag har haft har jag verkligen tyckt om för det är vänner som jag kan prata med nästan allt om. Jag och min sambo fick barn för 5 månader sen, det bästa som har hänt mig! Jag är mammaledig och ska vara det tills i sommar. Men nu när man har fått barn så märker man verkligen vilka som är ens riktiga vänner. Jag har en riktig kompis kvar, om man kallar det kompis, det är min kusin. Hon är som en syster för mig och vi finns alltid för varandra. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig så ensam, känner bara en som har ett barn som är lika gammal som min son, men vi träffas väldigt sällan.. Alla vänner jag hade när jag var gravid tyckte det skulle bli såå roligt att jag skulle ha barn, men det var i princip ingen som träffade honom när han var född, och nu är han 5 mån och fortfarande ingen som träffat honom av dom som tyckte det skulle bli så kul. Man undrar ju vad det är för fel? För jag är ju fortfarande samma människa. Det är 2 stycken av mina kompisar som träffat min son, och det sårar mig väldigt mycket.. Har bestämt mig för att börja gå till öf imorgon. Står inte ut längre att känna mig såhär ensam..

Har känt exact som dig.
Jag vet ju att riktiga vänner har man bara 2 -3 i livet  resten är bara bekanta.
Men nu har till och med dom 3 vännerna plötsligt glömt bort en.
Svarar inte när man har ringt hela dan.
Har inte tid att prata med dig längre nu när deras liv verkar va bra.
Har blivit så ledsen av att man måste jaga dom för att man mår dålig när man själv alltid var orolig och hört av sig när dom mått dålig.
mitt andra barn är på väg och pappan är inte heller där för mig som jag önskar att han gjorde. Känns helt enkelt att jag inte  har lusten längre att ens ringa nån när jag mår dålig och bara klara mig sj istället.

Det är otrolig vad jag känner igen mig. Jag är van att ha massor av nära och goda vänner. Ha få kvar men som jag aldrig träffar utan mest pratar med, orsaken till det är oftast att dom inte har barn. Är ensamstående på heltid.
Jag upplever att som ensamstående "passar" man inte in på något sätt. Så jag känner mig fruktansvärt ensam. Känner inte många med barn och dom jag känner är en stor familj och blir då mest familjesaker och familjer umgås. Sen när den ena vuxna i familjen vill göra nåt så är det för att den är barnledig och då är man ju inte speciellt uppskattad. Men jag har sållat bort energi tjuvar, jag vill inte vara den som hjälper stöttar, lyssnar finns där och som sen inte passar in för jag har ju barn och är ensamstående.
Men jag längtar efter att bygga upp ett nätverk, men det är svårt som ensamstående med allt var det innebär.

Det är så konstigt.... de blir så GLADA av att man ska ha barn, vad roooligt och spännande osv osv.

Men varför tog intresset slut? Mina 2 bästa vänner har inte varit här alls. Dottern är 4 månader. Jag har bjudit in. Men de kommer inte. 

Man blir så ledsen.            

ush känner igen mig jättemycket. alla mina vänner försvann ungefär samtidigt som pappan... han lämnade mig när jag var i vecka 11. fast jag vill inte tro att dem på något sätt tagit hans parti eftersom dem inte ens känner honom och vi har typ inte bråkat så. men jag har verkligen inga vänner kvar här jag bor..har en kompis som också är gravid men bor 30 mil bort och så en jäääättegammal kompis som bor 100 mil bort =(... 
känns skitkonstigt för jag vet verkligen inte varför dem slutat höra av sig helt...jag har försökt fixa tjejkväller hemma hos mig, försökt få dem gå på bio med mig...å när jag frågar så säger dem att jag kan men när det väl ska bli av så kan dem plötsligt inte för att dem ska träffa någon annan. hänt så jättemånga gånger och nu har jag gett upp med att försöka att träffa någon av dem mer. är så hemskt besviken. men jag har lätt att få vänner så förhoppningsvis lär jag känna folk genom en mammagrupp jag ska på. 

man känner sig dessutom så jävla dum för att man trott att de va äkta vänner