Om man har lite tur går det säkert bra, men det kan vara vanskligt också!
Jag och min man har bott i många länder (England, Frankrike, Spanien, USA) och vissa av dessa länder har generellt sett, jämfört med Sverige, haft komplicerad administration med mycket pappersarbete, etc. Därför trodde vi att det skulle vara relativt enkelt att slå oss ner i Sverige sommaren 2008 efter en längre vistelse utomlands, trots att ingen av oss hade jobb.
Hyresrätt visade sig vara omöjligt att få, eftersom de flesta fastighetsbolag (vi sökte i nordvästra Skåne) hade ett kösystem och minst ett års väntetid. Vi hade en rejäl handpenning att lägga vid ett eventuellt bostadsköp och det trodde vi skulle räcka för att få bostadslån, men eftersom vi nu inte hade jobb kunde vi inte få bostadslån heller, så vi var tvungna att hitta en bostad vi kunde betala kontant. Mindre kul då våra besparingar snabbt slukades upp av husköp och tillkommande avgifter.
Som svensk medborgare är det dock relativt lätt att komma in i systemet igen med hjälp av sitt personnummer, sonen kunde få dagisplats efter 4 månader och eftersom jag var gravid i 5 månaden när vi kom till Sverige fick jag träffa barnmorska direkt och födde dottern kunde födas i Sverige som vanligt.
Maken, som hade bott i Sverige tidigare, hade ett vilande personnummer som vi kunde aktivera igen, men eftersom vi kom tillbaka mitt under semesterperioden var det nästan omöjligt för honom att få träffa en läkare (han har en kronisk sjukdom och behöver ständigt mediciner). Om man dessutom inte behärskar det svenska språket som en infödd är det jättesvårt att få jobb i trångsynta lilla Sverige, vilket var fallet för min man. Med hans universitetsexamen som ingenjör bakom sig och tio års arbetslivserfarenhet trodde vi att det skulle vara lätt för honom att få jobb. Icke! Nu var väl finanskrisen en bidragande faktor till detta, men att inte bli kallad på en enda intervju under ett helt år trots massor med jobbansökningar tycker jag är bedrövligt.
Så fort han började vända blickarna utomlands och började söka jobb ute i Europa blev han omedelbart kallad på intervju. Valet stod till slut mellan Irland och Schweiz och vi valde det senare. Jag ångrar inte för ett ögonblick att vi flyttade hit. Vården är bättre, lönerna är högre, tågen kommer och går enligt tidtabellen, folk är artiga och pålitliga och saker och ting fungerar i samhället.
Ja, så gick det för oss. Jag vet inte om jag någonsin kommer att flytta till Sverige igen. Troligtvis inte, men så känns det inte helt nödvändigt längre. Jag har familjen i Sverige som jag kan åka och hälsa på på sommaren.
Lycka till hur ni än gör!