Väntar tredje barnet - livrädd!
Jag är nu i vecka 30 med mitt tredje barn. Har två döttrar sedan tidigare och ska nu få en liten pojke. Jag är helt fullkomligt livrädd inför vad som komma skall.
mitt första barn är 4 år, och det andra är 1 år. Båda var planerade och otroligt efterlängtade. Denna gång fick jag reda på att jag var gravid i vecka 13, jag hade p-stav, och allt bara rasade. Alla våra framtidsplaner fick skjutas åt sidan och det var bara att ta tag i det här. Missförstå mig inte, vi vill absolut ha detta barn - annars hade vi inte behållt det. Men det var så... oväntat? vi var ju klara med bebisar och skulle satsa på dom två vi hade.
Förlossningen gick super förra gången, och det var en enkel och komplikationsfri förlossning. Men jag kommer så väl ihåg hur ont det faktiskt gör och är livrädd. jag ska faktiskt föda ut en unge till. Hjälp! jag är rädd inför det också. Min första förlossning gick också snabbt och lätt. Tänk om denna blir tvärtom? En katastrof förlossning som slutar i snitt? eller att jag spricker totalt(har aldrig spruckit innan) och måste opereras.
Hur ska jag klara av ett till barn? Barn är otroligt krävande(och det vet väl alla föräldrar) och många kvällar undrar jag vad jag egentligen har gett mig in på. Trots att mina barn är dom bästa som finns, och att dom är allt för mig så vill man slita av sig håret ibland när dom bara bråkar. Och sen en nyfödd på det - hur ska det gå? Tydligen ska det tredje barnet vara världens chock.
Jag längar och älskar mitt ofödda barn - men är så rädd inför det jag inte vet om. Allt det nya som ska komma. Är så rädd att inte klara av min roll som mamma, att allt vi byggt upp nu med rutiner och vår välfungerande vardag bara ska rasa.
Hon har varit lätt att ha att göra med från första början - lättsam och social, började sova hela nätter vid tre veckors ålder (helt otroligt, jag vet!) och har liksom bara hängt med. Vi var ju redan föräldrar till mer än ett barn, så jag upplevde inte någon förändring i våra roller. Bröderna avgudade henne från första början (kanske inte lika mycket nu när hon är snart 3 år...) och ingenting har egentligen varit svårt. Förlossningen var rena drömmen - jag var inställd på att den tredje skulle vara den värsta, så jag blev glatt överraskad! Det måste inte bli hemskt - nu får ju ett barn till att älska!
