• Nimbus

    Snart ett år sen vi fick vår stora kärlek!

    Taipei, Taiwan 13/5 2010


     ”Hur känns det nu?”
    Förväntningen i rummet gick inte att ta miste på, vi väntade barn, här och nu i detta rummet…
    Så här såg det ut alltså, det som skulle bli vårt ”förlossningsrum” - ett vanligt konferansrum, men mitt på bordet stod en svensk och en taiwanesisk flagga som vittnade om att här skulle ändå ske något särskilt för oss.
    Nu hade vi väntat länge, först hade de missat tåget, och sen blev det dessutom försenat. Utanför var det mycket varmt och vi hade vandrat gata upp och gata ner i väntan på att de skulle komma. Nu handlade det bara om minuter och de unga socialsekreterarna gjorde allt de kunde för att vi skulle må bra och inte behöva sitta och vänta allt för länge.
    ”Kanske lite nervös, men mest förväntansfull.”


    Dagen innan hade vi träffat våran son för allra första gången i hans hemstad. Ett möte som blev helt fantastiskt, den lilla blyga killen som kom in i rummet då var glad och busade med oss innan mötet avslutades 2 timmar senare.


    Under natten hade vi faktiskt sovit ganska gott, vi hade köpt en flaska svindyrt importerat vin (ända från Frankrike!) och skålat med ett glas på kvällen. Sen hade vi tittat på svenska tv genom nätet och pratat, fnittrat och betett oss som de nyförälskade föräldrar vi blivit.


     Mitt i ett samtal med den unga tjejen hördes ett ljud utanför och jag visste med en gång…
    ”Nu kommer de!”. Sen gick det någon minut och så….
    Det knackade på dörren, och sen gled den upp, ett välkänt ansikte tittade in genom dörrspringan, lite blygt men så ett stort brett leende: ”MAMA! PAPA!”
    Världens mest fantastiska och efterlängtade lille kille rusade in och upp i min famn. Vi kramades och tårarna kom såklart. Sen studsade han över till pappa och så ett nytt kramkalas! Från pappa till mammas famn om och om igen.
    Tillhörigheter lämnades över, foton skulle tas, och så knappt en halvtimme senare stod taxin där, vi förberedde oss på att han inte skulle vilja åka med oss därifrån, men lille killen hoppade snabbt efter mamma in i bilen och höll samtidigt pappa hårt i handen för att se till att han också skulle med.


    Vi vinkade glatt till de som samlats utanför kontoret. Nu var han vår på riktigt, vi fick ta med honom hem till oss, det skulle vara vi föralltid.
    En underbar liten kille satt i mitt knä, han klappade mig på kinden och höll fortfarande i pappas hand. ”Mama, papa.” upprepade han om och om igen.
    Nu började livet!

  • Svar på tråden Snart ett år sen vi fick vår stora kärlek!
  • Ethi

    *torkar tårarna* Så fint beskrivet! Grattis till ett år hemma

  • Helle68

    Vilken underbar läsning! Jag ryser, gråter och ler samtidigt för jag minns själv vilken omvälvande upplevelse det var för oss när vi fick våraa barn. Tack för att du delade med dig, så fantastiskt fint skrivet. Stort grattis till ett år hemma med prinsen!

  • Namaste72

    Underbart skrivet! Visst är det fantastiskt!


    { Mamma till världens finaste dotter } { vecka 10 av 52-78}
Svar på tråden Snart ett år sen vi fick vår stora kärlek!