vilsen

Hej,
Jag är 28 år och i vecka 26 med mitt första barn. Jag bor med min pojkvän som är jätteglad att vi ska få barn. Han älskar mig så väldigt mycket och är den mest underbara och omtänksamma man man kan önska sig. Vi har bara varit tillsammans i lite drygt ett år och allt har gått jättefort. Barnet var inte planerat.

Jag var innan min nuvarande pojkvän tillsammans med en kille i lite drygt fyra år, och jag var så otroligt förälskad i honom. Jag avgudade honom och brann för honom. Men vi hade jättemycket problem. Han ljög om allt, och det gjorde mig så vansinnigt olycklig, jag ville så gärna tro på honom, men så uppdagades nya lögner hela tiden. Hna kunde inte heller prata om våra problem. Jag har generellt ångestsyndrom och jobbade hårt med mina egna problem som störde förhållandet. Jag var väldigt krävande att vara med. Jag försökte flera gånger ta med honom till min psykolog, och jag ordnade t.o.m. familjeterapi, han följde med, men han ansträngde sig aldrig för att lösa våra problem. Jag blev mer och mer deprimerad och började dricka ganska mycket. Så träffade jag killen jag är med nu, jag blev förälskad i honom, vilket gav mig puschen att göra slut.

I början med den nya killen var allt ganska lätt eftersom jag var nyförälskad och arg på mitt ex som jag kände mig sviken av. Men efter ungefär ett halvår försvann ilskan och ersattes av en tung sorg  och saknad i stället. Nu känns det som att sorgen bara eskalerar. Jag drömmer nästan varje natt om mitt ex, och jag tvivlar på mina känslor för min nya kille. Jag känner så stor ångest. tänk om jag övergav mitt livs stora kärlek? Och så sitter jag här och är gravid... Men jag kämpade i det förhållandet i fyra år. Med den nya går ju allt så lätt. Måste jag ha lika starka känslor? Eller är det fel om jag inte har det? Kommer jag sörja mitt ex hela livet? Kan allt lägga sig tillrätta när barnet kommer?