Qie

Äldre 29 Apr 21:25

12 svar

Svartsjuka i ny bonusfamilj

Blir snart galen!! Efter 1,5 år flyttade jag och mina två barn in till min pojkvän. Vi flyttade många mil och efter att ha haft barnen vv blev de nu mina på heltid (pga avståndet). MIn sambo har ett barn vv. De är alla i ungefär samma ålder, och vi hade provat innan och tyckte att det fungerade bra mellan oss alla.
Nu bor vi här. Mina barn på 100% och hans på 50%. Det är nu allt elände har börjat. Han är totalt besatt av sitt barn!! Visst är det bra att han bryr sig om sitt barn, men det här är för mycket.... Vi har endast bott här några månader men jag håller redan på att bryta ihop. Tidigare tyckte jag att han var en fin förebild för dom, han tog hand om dom bra och vi hade roligt ihop, han ställde upp för mina barn lika mycket som för hans. Nu har det tagit en kovändning. MIna barn är inget värda. De är högkjudda, tar hem kompisar, trotsiga och tar plats. Är dom? Gör dom? De har alltid varit så här. Att de ter sig lite "jobbiga" just nu är väl för att de känner av vibbarna i detta hus..... :(
Det har varit en stor omställning för oss alla, att flytta åtskilliga mil från allt man känner är stort. Men vi trodde vi kom tillnågot bra. Något stabilt och tryggt. Men nej..... Nu till det egentliga problemet....hans barn.
Min sambo ringer, hälsar på, pratar om och är med på träningar hela tiden även de veckor barnet är hos sin mamma. Mina barn vill han inte skjutsa alls. Det är också tjafs kring mat och TV-program då barnet är här....utflykter och roliga saker ska också göras då.
Mina barn känner givetvis av detta. De känner inte igen denna killa som vi flyttade in till. De får knappt existera här, inte skaffa sig ett liv, inte känna att de är välkomna. Jag blir så himla ledsen....
Samtidigt känner jag panik inför vad som sker...jag blir arg, irriterad, svartsjuk på hans barn. Jag tål det inte. Bortskämd av sin far (och mor!), självupptagen och ego. Det är HANS pappa- inte min kille eller mina barns styvfar....han avbryter med sin gälla röst så fort vi påbörjar ett samtal...han sätter sig emellan oss....han är ALLTID i vår närhet, vi får aldrig vara ifred. Han leker inte med några kompisar utan är bara med sin pappa hela tiden. Jag blir vansinnig! Tydligen är både jag och han svartsjuka....vi bråkar om samma kille.. Men jag orkar inte hålla å att tävla om min kille...inte mot en liten unge iaf :(
Sambon säger att hans barn betyder ALLT och att inget kommer före. Väntar nu bara på den dag barnet säger att jag och mina barn är ivägen i hans hem och vi blir utkickade på gatan...känner ingen som helst trygghet i detta och det gör mig så frustrerad, för jag kan ju inget göra? Jag har ju inget att sätta emot?
Älskar min sambo, men detta tävlande orkar jag inte med längre...jag måste väl kunna få prata med honom fastän hans barn är här? Är det för mycket begärt???
Är JAG för egoistisk????!!
Vad göra innan jag säger något dumt till barnet, som jag nu ogillar enormt mycket pga allt.......................

Ess

Äldre 29 Apr 21:55

#1

Kanske dags att leta upp en ny bostad på den gamla orten, då får dina barn tillbaka sin pappa dessutom.
Man kan inte förutse allt och ibland så får man bita i det sura äpplet och inse att man hade fel, även om det svider i ens ego.

smulpaj01

Äldre 29 Apr 22:10

#2

Ess skrev 2011-04-29 21:55:12 följande:

Kanske dags att leta upp en ny bostad på den gamla orten, då får dina barn tillbaka sin pappa dessutom.
Man kan inte förutse allt och ibland så får man bita i det sura äpplet och inse att man hade fel, även om det svider i ens ego.

Samtidigt är det väl ganska bra att detta uppdagades redan efter ett par månader. Då är kanske inte skadan lika stor?

Trist ts....

Qie

Äldre 29 Apr 22:28

#3

Jo, visst är det bra att det kom fram tidigt, men jag känner mig ju så lurad och förd bakom ljuset av denna kille, blir bara så förbannad på mig själv för att jag var så DUM och lät mig luras!
Flytta tillbaka har jag tänkt på, men grejen är den att jag sa upp mitt jobb och har nu arbete på den nya orten...nytt jobb på gamla orten kan man ju drömma om...
Ekonomiskt så skulle det inte funka....blir ju utan inkomst då...
Och tanken på att slita upp barnen ÄNNU en gång med flytt och allt det innebär....det gör så ont i mitt hjärta! De stormtrivs på det nya stället, med skola, kompisar, aktiviteter, allt..... Har funderat på att skaffa eget i den nya staden, men vad sjutton har jag i denna håla att göra om jag inte har min kille????

Skadan är ju redan skedd.....hade jag haft kvar mitt gamla jobb hade allt varit ok, men vi uthärdade ju redan prövotiden förra året och då funkade det ju bra......sa lilla dumma jag :(

Anonym (grandwolf)

Äldre 29 Apr 22:36

#4

Prata med varandra! Detta är ju inte ditt problem eller hans utan erat! Ni måste prata - ev med hjälp av familjerådgivning!

Ess

Äldre 29 Apr 22:54

#5

Qie skrev 2011-04-29 22:28:48 följande:

Jo, visst är det bra att det kom fram tidigt, men jag känner mig ju så lurad och förd bakom ljuset av denna kille, blir bara så förbannad på mig själv för att jag var så DUM och lät mig luras!
Flytta tillbaka har jag tänkt på, men grejen är den att jag sa upp mitt jobb och har nu arbete på den nya orten...nytt jobb på gamla orten kan man ju drömma om...
Ekonomiskt så skulle det inte funka....blir ju utan inkomst då...
Och tanken på att slita upp barnen ÄNNU en gång med flytt och allt det innebär....det gör så ont i mitt hjärta! De stormtrivs på det nya stället, med skola, kompisar, aktiviteter, allt..... Har funderat på att skaffa eget i den nya staden, men vad sjutton har jag i denna håla att göra om jag inte har min kille????

Skadan är ju redan skedd.....hade jag haft kvar mitt gamla jobb hade allt varit ok, men vi uthärdade ju redan prövotiden förra året och då funkade det ju bra......sa lilla dumma jag :(

Men skaffa ett eget boende på nya orten då, eftersom du har jobb och barnen trivs förövrigt. Jag tror helt ärligt att det blir svårt att fortsätta tillsammans som sambos även om ni söker hjälp, har man fattat agg mot den andres barn så är det svårt att bara knäppa med fingrarna så blir allt bra igen.
Även om det är en håla du bor i så måste det finnas mer än en kille, det måste ju även finnas tjejer du kan bli bekant med.

Anonym (samma här)

Äldre 29 Apr 23:12

#6

TS, jag sitter exakt i likadan sits som du, tyvärr har jag inget att råda dig med då jag själv håller på att rannsakar mig själv för mig och mitt barns tillvaro och framtid, har svårt att slita upp barnet från skolan h*n trivs så bra i och ja allt annat är bra förutom då min mans barn är här v.v och v.h, då de beter sig som om vi inte existerar överhuvudtaget!

Anonym (dina barn)

Äldre 29 Apr 23:17

#7

hej

Dina barn är viktigast för dig eller hur? SÅ sätt dem först och flytta ut eller ställ krav på skärpning. Barnen har ingen som kämpar annars för dem , du som mamma måste vara deras kämpe!

Jag är själv uppväxt med styvfar som var väldigt nonchalant och elak och det enda jag önskade var att min mamma skulle ta mig från det och bosätta sig i en liten lägenhet....

hoppas det löser sig för er.

Qie

Äldre 30 Apr 15:27

#8

Jag önskar jag hade kraften att......vet inte....diskutera...konfrontera... Skulle vilja svära och skrika åt både han och barnet, men istället är det mina barn som får ut för det.. Dom som är helt oskyldiga.
Får så dåligt samvete för det och mår piss.
Denna dag har helt försvunnit i surhetens tecken och tårarnas. Försöker provocera fram en reaktion hos sambon, men han är ju så trög, inget händer. Prata går ju inte eftersom hans barn är han i hängorna dygnet runt....
Blev galen i morse och slängde öppet och provocerande alla våra gemensamma minnen...inte en reaktion. Tror det är fel i huvet på sambon...eller snarare på mig kanske??
Vill bara bort härifrån!! Om jag flyttar så kan jag inte ha kvar mina barn, det är det sorgliga. Jag har ett sådant arbete där jag behöver hjälp med barnomsorg och där jag själv inte hinner om jag ska jobba. Behöver någon som lämnar, hämtar och sover med, och några sådana fritids finns väl inte på denna planet? Ska jag ha mina barn får jag vara arbetslös och hur bra liv blir det? Vilket dilemma.....idag vill jag bara dö.

Ess

Äldre 30 Apr 21:54

#9

Qie skrev 2011-04-30 15:27:15 följande:

Jag önskar jag hade kraften att......vet inte....diskutera...konfrontera... Skulle vilja svära och skrika åt både han och barnet, men istället är det mina barn som får ut för det.. Dom som är helt oskyldiga.
Får så dåligt samvete för det och mår piss.
Denna dag har helt försvunnit i surhetens tecken och tårarnas. Försöker provocera fram en reaktion hos sambon, men han är ju så trög, inget händer. Prata går ju inte eftersom hans barn är han i hängorna dygnet runt....
Blev galen i morse och slängde öppet och provocerande alla våra gemensamma minnen...inte en reaktion. Tror det är fel i huvet på sambon...eller snarare på mig kanske??
Vill bara bort härifrån!! Om jag flyttar så kan jag inte ha kvar mina barn, det är det sorgliga. Jag har ett sådant arbete där jag behöver hjälp med barnomsorg och där jag själv inte hinner om jag ska jobba. Behöver någon som lämnar, hämtar och sover med, och några sådana fritids finns väl inte på denna planet? Ska jag ha mina barn får jag vara arbetslös och hur bra liv blir det? Vilket dilemma.....idag vill jag bara dö.

En man måste du tala klarspråk med, han förstår inte hintar och provokationer, han tror helt enkelt att du har mens eller nåt.
Svär och skrik åt honom, bara du gör det åt honom och inte drar in hans barn i det. Det gör inget om hans barn hör det, bara du riktar dig mot mannen och inte slänger ur dig nåt om den korkade ungen, det kan du ta när han åkt.

Kan du prata med dina barns pappa?
Kan han inte ha dem under en period tills det ordnat upp sig för dig och du hittat ett nytt jobb. Det borde finnas nåt sämre betalt jobb du kan hoppa på och sen leta vidare.

I vilket fall som helst så tycker jag att du ska säga till sambon att du måste prata med honom nu, ensam. Så får han sätta sin son framför tvn eller nåt sålänge.

Raskask

Äldre 2 May 09:29

#10

Är det den sambo som behandlar dina barn som irriterande luft som:

Qie skrev 2011-04-30 15:27:15 följande:

lämnar, hämtar och sover med

idag?

Det låter inte så bra för dina barn ärligt talat. Det måste väl finnas något arbete med arbetstider som går att kombinera med (skol)barnomsorg? Även om du skulle bli arbetslös en period (vilket jag förstås fattar att du vill undvika) så innebär ju inte det en evig misär? Om du inte ser någon möjlighet att bo själv med dina barn måste du få din sambo att fatta läget. Ni har ju bägge två fattat ovilja mot varandras barn- dina är stökiga och hela tiden med. och hans är stökig och hela tiden med- och så kan ni inte fortsätta i något slags skyttegravskrig.

Qie

Äldre 21 May 18:29

#11

Ja raskask, idag är det min sambo som hjälper till med barnen då jag arbetar skift.
Allt har eskalerat sen sist.... (Ex?)Sambon säger att han inte orkar med mina barn, saknar ungkarlslivet och vill vara särbos (HAHAHA!!!) och jag blir så förbannad att jag bara vill ta mitt pick och pack och flytta. Men vart? Till hemorten går ej då inga jobb finns, MEN vänner och familj. Nya orten - där finns jobb och där trivs barnen, men som sagt..ingen barnomsorg - inget jobb.
Flyttar nog hem...även om det smärtar då jag älskar det fanskapet! Då har jag mina vänner och familj iaf. Får väl bli en fattig nucka då...men då är jag hellre arbetslös och fattig i hemorten......visst är det rätt tänkt???

Anonym (hej!)

Äldre 23 May 23:48

#12

Hellre fattig och en bra familj än en rik och ha det sådär. Tänk på dig och barnen, det är ni som ska må bra! Han verkar ha låst sig i sin egen lilla bubbla. Trist. Kan du inte ta med barnen och åka o hälsa på i den andra staden? Hälsa på familjen etc? Komma bort en liten stund, kanske det blir lättare att se på saken?

Förstår att det är svårt att ge sig av när man älskar någon
Men "sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead"

Hoppas det löser sig för er *kram*

ps. Tycker familjeråd lät bra...iofs...

Svartsjuka i ny bonusfamilj

INNEHÅLL