Osäker tjej får mig att närma mig psykakuten.

Jag är tillsammans med en tjej som är väldigt krävande och jag behöver hjälp, jag vänder mig till eliten. Förmodligen har nästan alla ni kvinnor varit i någon liknande situation och har erfarenhet samt tips för mig som kille till en OTROLIGT osäker och kontrollerande flickvän, samt något monofobiatisk av sig.

Innan jag flyttar ihop med denna tjej vill jag veta hur ett sådant förhållande även om alla är olika vill jag veta hur det kan utforma sig med att bo med en tjej som är osäker samt kontrollerande. Och utöver det har jag ett par frågor gällande mina egna varningslampor som denna tös har utlöst.

Vårat förhållande är nytt och jävligt maktbaserat då hon är som hon är, vi jobbar dagligen med allt som stör mig, samt stör henne gällande varandra, små skit saker som i början urarta sig i kaos, men som vi nu kan ta och diskutera igenom samt att vi kan finna lösningar, som det ska vara.

Men hur hanterar jag tjejen när hon vad jag har fått för super uppfattning, är JÄTTEKÄR i mig. Jag är rädd för borderline eller något annat. Jag får långa Sms minst 3-4 gånger i veckan med kärleksförklaring(ar), brev och presenter varje vecka, jag som kille tycker detta är otroligt mysigt, men shit vad snabbt mitt intresse och kärlek försvinner på att hela tiden dag in och dag ut, vad jag än gör, exakt ALLT ses som en kärleksförklarelse... Jag har ingen energi eller ork kvar och jag vet inte hur jag ska tackla detta problem och samtidigt inte göra tjejen ledsen. Detta har hållt på redan från start och fortsätter nu in på Månad 8. Fortfarande får jag sjukt mycket bekräftelse på att hon är mer och mer tokig. Vart jag än går är det något, sms, lapp eller "planerat myspys" med varandra. Jag får absolut ingen chans att gå ut och ha kul med polare, väljer jag att spela fotboll nu på sommaren blir tjejen extremt sur, arg och försöker med bestraffningar mentalt. Även om jag ska göra annat, supa, sitta ensam vid tvn vad som helst lixom. Jag har på dessa 8 månader medlat sönder för att få detta och fungera av en simpel anledning, jag är kär. Jag ser min tjej som en framtid, att få vara en Far någon dag etc (kanske). Men samtidigt orkar jag inte hussla med att skicka en 60-100 sms om dagen, ses hela tiden, ringa och prata hela tiden. Rapportera in vad man gör. Nu när jag skriver detta så känns det som om jag blir tvingad, vilket är sant till 50%, jag vill självklart allt detta men i en skala som inte är så intensivt. Det är skit mysigt med en kontakt som detta, men allt daltande med "jag saknar dig" "Jag älskar dig" "Längtar efter dig" etc etc börjar bli jobbigt, jag har inget kvar att ge, ingen respons eller svar på vad som sägs, skrivs eller förväntas ifrån mig.  Jag vill fortfarande ha samma kontakt men med samtalsämnen etc.

8 dagar på 8 månader har jag varit ifrån denna tös när vi båda varit "hemma"

Hennes kärlek till mig och allt daltande med tjatet om "Saknar dig" "Lååååånga brev" etc gör att jag börjar tveka på att det ens är sant, jag har hört allt och känner verkligen NOLL när jag får något ifrån henne. (Behov av bekräftelse av andra är något jag börjar känna av - Vilket jag inte vill) Jag kan inte sätta ord på det men det är verkligen som om allt är tomma ord, ett påhittat beteende och framför allt, ENORM uppbyggnad för manipulering. Vilket inte fungerar då jag är medveten om alla trix. (Vad jag tror) Eller har hon mig? Jag är så otroligt jävla funderasam om vad denna tjej vill och hur hon fungerar. Tidigare i förhållandet var det jag som vad jag tyckte öste komplimanger men jag var aldrig klängig, jag kunde säga att hon gjorde något bra, du är fin i dag, vilka fina skor etc, jag höll stenkoll på allt nytt som entra hennes värld. Allt ifrån örhängen till Nagellack etc (gör jag iofs fortfarande). Jag städar oftast då vi är hemma hos mig, jag lagar mat, jag skjussar och är super flexibel och snäll gällande bil. Kräver inte ett skit på den nivån. Jag hjälper till när vi är hos henne då hon forfarande bor hemma, detta kan vara allt ifrån att leka med lillebror till att dra på utflykt med han (jag betalar och aldrig är det tack eller så) Jag kan gå ut solo med deras hundar för att ingen orkar bry sig om dessa... Jag medlar fram och tillbaka gällande att hjälpa till även där med bil etc. Detta gör jag för att jag är snäll, antagligen för snäll och jag blir använd för det.

Sen det som förväntas är nog bland det sjukaste jag varit med om. Det är bara JAG som ska jobba i sängen, och visst det var fine, 8 månader av utforskning från min sida har gett mig personliga resultat men även en förmåga att få min tös vrålkåt på några sekunder. Dock får jag inte samma behandling tillbaka. Allt känns tråkigt, jobbigt och krävande så länge jag inte arbetar så att säga. Ingen effort överhuvudtaget.

Ang den extrema osäkerheten så vill jag få hjälp med hur jag kan få henne att ta egna jävla beslut, ta eget ansvar och framför allt underhålla sig själv... Jag orkar inte med att hela tiden få sms/mms om dessa "kläder sitter bra" och om HON FÅR ha de på sig (varför inte? är jag befogad makt att säga vad som ska vara på och inte på henne?) "Får jag köpa det och de, de de de de de" (hennes pengar men att hon frågar mig är fortfarande en gåta) Jag vill även få hjälp med allt medlande gällande att få henne att faktiskt säga vad hon vill och vad hon tycker etc. "Vart ska vi äta?" Är något jag säger ofta, jag har aldrig på 8 månader får softa med och bara äta det hon vill, kräver jag att hon bestämmer blir det bråk. Hon kan inte säga vad hon vill. Det blir alltid "Jag vet inte" "Bestäm du" - Efter ett tag slutar det med "Jag är inte hungrig" "Blabla bla" Detta gäller typ alla beslut. (jag är trött i huvudet på att planera och hela tiden vara på hugget om vad som ska hända när vi är ute)

Jag vill av hela mitt hjärta få detta och fungera. Men snart börjar jag se denna tjej som en framtidsinvistering istället för något vackert..

Första varningslampan kom här om veckan då hon kläcker en kommentar som är följande "Jag vill ha dina barn, godnatt älskling" - Seriöst vi är mellan 23-26 och vi har enbart varit tillsammans i 8 månader, som dock känns som år. Jag är inte redo, hon är inte redo och man säger inte så, inte så pass tidigt. Jag blir rädd, hon pushar iväg mig med allt detta. Hur ska jag få henne att dra ner på det men samtidigt inte få henne att bli ledsen, arg eller extremt osäker på om jag inte känner samma sak...

Andra varningslampan är monofobin. Hur hanterar jag en tjej som hela tiden tror man är otrogen/ska dra/ska dissa/ska lämna etc? Finns det något jag kan hjälpa till med? ( detta har dragits ner men jag har tidigare i förhållandet fått stå ut med detta från typ dag 5 )

Jag ber gärna om svar ang vad JAG kan göra, och sen tar jag gärna tips om vem/vilka man kan prata med, enskilt och tillsammans som par.

Och en sista fråga, varför framför tjejen hot om att jag är elak och dum när jag aldrig svurit, slagit eller varit otrevlig/svinig. Har 1 gång sagt ifrån med högröst, annars är jag alltid glad. Hur kan det aldrig vara nog och att hon inte blir nöjd med allt jag gör? 

Frågor till mig är också välkommna, vill diskutera och verkligen få veta vad jag har att arbeta med och leva med. Tjejen mår inte allt för bra mentalt heller för den delen om det är en vital punkt. (inte cut cut men hon har haft det lite tufft) 

Många frågetecken och frågor... Å där kom ett sms till, måste svara annars dissar jag ju eller gör något annat.. Hjälp!