• Chava

    Prematurförälder - hur klarar man den första tiden?

    Jag blev chockartat och traumatiskt mamma 2 dagar sedan 3 månader för tidigt på grund av svår havandeskapsförgiftning i vecka 27+4. Nu ligger vår lilla pojke i kuvös. Jag känner mig så hjälplös, när han gråter kan jag inte trösta, jag kan inte göra någonting. Trots att det är mitt fel att han ligger där....Jag undrar om någon annan som har genomgått detta kan dela med sig av tips om hur man klarar de närmaste veckorna...Det är hemskt mycket blandade känslor - lycka, skräck, sorg - det var ju inte så här det skulle bli. Det känns hemskt att åka hem utan sitt barn. Hur ofta ska man vara på neonatal för att inte vara en dålig mamma? Jag känner mig i vägen, rädd, vet inte vad jag ska göra.....Tacksam för alla svar...

  • Svar på tråden Prematurförälder - hur klarar man den första tiden?
  • LforLove

    Jag är inte prematurförälder men hamnade på neo av andra tråkiga omständigheter.

    Vill skicka en stor styrkekram till dig, och det är absolut inte ditt fel. Fokusera på gossen istf att skuldbelägga dig själv. Nu är det helg och bemanningen därefter. Be att få prata m psykologen på måndag. Vi hade enorm hjälp av det! Sen tror jag du gör rätt i som nu att söka stöd hos andra som varit i samma situation. Så att du får se goda exempel!

    Se till att sova på natten så att du orkar vara hos honom utan att vara för utmattad.

    Stor kram till dig!

  • Euphoria85

    Det är verkligen inte ditt fel

    Du får lov att hålla på din lille pojke va?
    När han blir ledsen så stick in handen och håll
    lätt på honom och visa på så sätt att du är där
    att du finns!
    Prata med sköterskorna om hur du känner,
    de kan hjälpa dig till att hjälpa din lille son
    sitta med honom i famnen, sondmata osv

    Tiden på Neonatalen är jobbig
    man vet inte alls vad man har att vänta, vad som kommer ske

    detta var nog inget bra svar egentligen men jag vet inte hur jag ska formulera mig..


    (: Melwin och Edwin :) sansad.webblogg.se
  • Euphoria85

    mina killar kom v31
    Vi hade 5 veckor inneliggande på neonatalen
    Vi fick ett familjerum så vi bodde hela tiden kvar på sjukhuset
    fast killarna låg i en kuvös sal på andra sidan avdelningen så slapp vi åka hem..


    (: Melwin och Edwin :) sansad.webblogg.se
  • Cocco

    Man tar det dag för dag, steg för steg.

    På neo är man så mycket man hinner och orkar. Hoppas du får ligga kängur snart. Det läker ens eget hjärta litegrann för varje sekund.

  • knäppisen

    Prata med din kontaktsjuksköterska eller kuratorn. De är väldigt vana vid att handskas med föräldrar med liknande känslor som du. Kram.

  • Mammatillmini2008

    Hej!
    Stort Grattis till er pojke
    Jag själv blev akutsnittad pga akut havandeskapsförgiftning jag blev snittad i vecka 24+4 och sonen fick ligga i kuvös den första tiden, vi satt utanför hans kuvös och höll våra händer på honom och pratade och sjöng för honom mycket och så fick vi ju ha honom på bröstet med. I början fick vara bara ha honom utanför kuvösen i 2 timmar men efter en kort tid fick vi köra känkgrumetoden hur länge och ofta vi ville.

    Vi låg i Uppsala och här har dom sänger till föräldrna så man fick mer än gärna stanna över natten och då sova med den lille på bröstet.

    Och prata med kurator och läkare och ta hand om varandra med.

    DET ÄR ABSOLUT INTE DITT FEL!

  • Mor till två döttrar

    Som sagt en dag i taget, ibland en timma i taget. Min första kom i 31+4 och min andra i 25+0. Med lilla var vi 14 veckor på sjukhus, 11 av dem åkte vi fram och tillbaka varje dag (vi bor 20 minuter från sjukhuset) och de tre sista veckorna fick jag bo med henne på eget rum. Hon är 9 månader idag och trots att neotiden kändes som att den aldrig skulle ta slut och var det absolut svåraste jag varit med om med tanke på hur sjuk hon var så känns den väldigt avlägsen nu! Man blir lite extra tacksam för sina små när man har fått en så tuff start med dem... :)

    Hoppas att din son mår bra under omständigheterna!

    Kram!

  • Tessia83

    Grattis till den lilla :)

    Min dotter kom i v 29+5
    Jag oroade mej också jätte mycket över om jag var hos henne tillräckligt ofta. Sov hemma och kom till sjukhuset runt 11 då hon skulle sondas, sedan låg jag känguru med henne i stort sett hela dagen (bytade av med min man när jag skulle äta) och åkte hem mellan 20-22. Det var en jobbig tid men man står ut, man gör allt för den lilla bebisen.

    Prata med peronalen, ta hjälp av familj, släkt och vänner med städning, matlådor mm det är guld värt.

    Skriv ner allt du känner, tänker och vad som händer på neonatalen med dej och din bebis. Önskar jag gjort det så jag fått ordning på allt :)

    Kramar Therese och Chelsea :)
    www.metrobloggen.se/thereseeos

  • Niiskuneiti

    Hur går det TS?

    Vi fick en flicka i v.32 och fick inte bo med henne förrän de sista dagarna på vår 2 ½ vecka långa vistelse. Inte så lång tid ändå, men jämfört med dem som får åka hem med sin bebis dag 1 så kändes det hemskt!! Men vi var där varje dag, hela dagarna. Var ska man annars vara om inte med sitt barn? Hud mot hud är jätteviktigt för dessa små bebisar så jag tipsar om att vara där så mycket du bara kan. Du är INTE i vägen, det är ju ditt barn!

Svar på tråden Prematurförälder - hur klarar man den första tiden?