Behöver stöttning NU.

Jag vet inte var jag ska börja och jag vet inte hur sammanhängande detta kommer bli, men jag mår så dåligt så att jag kan ställa framför ett tåg och gråter.. så jag hoppas att ni läser ändå. Just nu har jag ingen att prata med och behöver verkligen nån.. *ropar på hjälp*, men snälla.. inget onödigt för då kan ni lika gärna skita i att skriva.

Ska försöka skriva kort..
Exet och jag separerade för 8 månader sen och har en dotter på 2,5 år nu. Han har alltid varit en person som ljuger för folk och gjort som han velat, men sen vi separerade har vi kommit bra överrens om dottern och nästan aldrig haft problem. Hans föräldrar, eller mest hans mamma sa när vi separerade: allt kommer bli som vanligt, vi kommer komma och hälsa på dig och dottern. Hon har alltid varit en sån person som vill styra och ställa, men jag har aldrig lyssnat på henne, jag har alltid gjort som jag velat och bestämt med hennes son så hon har aldrig lyckats, hon har aldrig varit dum på nåt sätt, förutom att det hon sa när vi separerade höll hon inte.

Nu till saken.. min familj och jag är inte svenskar och kommer från ett land där separation är väldigt ovanligt, särskilt om man har barn. De har tagit det här hårt och jag har aldrig fått stöttning av de. En person i släkten bor längre bort, men har alltid haft tid för mig, men inte mer eftersom hon ska få barn snart.. så jag är HELT ensam. Jag har kämpat såå med allt, helt själv sen dess och ni som separerat vet hur jag haft det. Plus att jag inte har nåt jobb och måste kämpa för det också, plus praktiken nu och jag vill bara gå och dö..
Pratade nyss med min mamma helt vanligt, (vi pratar aldrig om det som varit för vi kan inte), hon frågade om jag pratat med dottern och jag sa: ja imorse men de har åkt bort till pappans nya. Där sprack det.. hon säger hela tiden att jag ALLTID lyssnat bara på hans mamma, alltid gjort som de sagt och jag har ALLTID sagt att jag allltid gjort på mitt sätt. Hon säger att jag inte vill ha hjälp nu, men jag kan inte få hjälp, det går liksom inte att hjälpa mig för jag måste ur det här själv. Allt kom upp till ytan igen, och jag fick massa skit som vanligt. Hur dåligt hon, pappa och den personen jag alltid kunnat prata med mår.. jag frågade: hur tror du att jag mår då.. hon sa att hon vet, men hon vet inte ett dugg för annars hade hon inte sagt massa saker..

Vad ska jag göra.. hjälp mig nån.. jag är helt ensam och orkar inte efter att ha kämpat HELA tiden, orkar inte kämpa mer!  Hoppas ni förstår nåt, skulle inte bli så långt och jag gråter hela tiden..
Sitter med min dotters nalle i knät och försöker trösta mig så..

Kramar till er alla som kan hjälpa mig eller ge mig några bra ord just nu!