Min pojkvän tycker om mig men har aldrig älskat mig!

Jag känner igen mig. Eller jag känner igen min pojkvän i din. Det tog över 2 år innan han kunde säga det, av precis samma anledningar som din ger. Han överanalyserade ordet "älska" och kunde inte känna igen sig i hur kärlek beskrivs i romantiska filmer tex.. 
Nu vet han precis hur han känner, så visst kan det kommas underfund med.

Låt det komma med tiden, pressa inte på något utan låt de komma naturligt. Åk iväg på en semster , bara ni två? :)

Furie, det var skönt att höra!

Anonym, vi har nyligen varit på semester tillsammans men jag tror inte det förändrade så
mycket.

Det är möjligt att jag är för stressad med att det ska hända... men å andra sidan är det ju många som tycker att ett års förhållande är en ganska lång tid. Borde man inte ha kommit underfund med vad man
känner på den tiden? I och för sig är jag inte så vansinnigt säker på mina egna känslor heller...
Detta är sjukt frustrerande och jobbigt i alla fall. JAg menar, han blir stressad bara jag säger att jag skanar honom ! För han saknar aldrig mig (inte längtar efter mig heller egentligen) och då känner han att han borde känna det.... och det kan jag hålla med om. Om man verkligen tycker om ngn bör man väl längta efter att träffa den personen?

Min kille var också sådär, tills jag sa att vi skulle gå isär. Vi grät hela natten och jag lämnade honom, och dagen efteråt sa han att han suttit uppe och tänkt och gråtit hela natten och ville inte leva utan mig och att han älskade mig.
Vi är fotfarande tillsamamns fem år efter det nu :)

If love won´t fly on its on free will it´s gonna catch that outbound plane! Ge upp.

Jag vill helst inte ge upp.

Hur länge har ni kännt varandra? Det tog mig och min pojkvän lite mer än ett år innan vi började säga "jag älskar dig" till varandra.

Vi blev tillsammans för lite mer än ett år sedan, och innan dess hade vi dejtat cirka två månader. Innan dess kände vi inte varann.

Jag tror det har blivit en sorts låsning i vårt förhållande. Jag vill ha närhet och passion, och han känner sig pressad av att veta att jag vill ha mer av honom. För vi har ju pratat om det här, vilket väl är bra å ena sidan men å andra sidan sätter det en press på honom som nog inte leder till något gott.

Det vore okej om det bara vara orden "jag älskar dig" som han inte gav. Men han är ju inte ens kär eller förälskad, så vitt han vet! Men det kanske inte är alla som delar upp "förälskad", "kär" och "älska någon" i olika stadier som jag gör...?

Jag får välja noga vad jag säger till honom (kan t.ex. inte säga "jag är så kär i dig" eller ens "jag saknar dig") och detta har fått mig att känna mig begränsad.

Å andra sidan har jag också haft och har nog fortfarande en rädsla för att komma nära människor, så jag kan ju förstå honom också. Om han nu har en sådan rädsla... Eller så är han bara känslokall. Eller så är det helt enkelt inte jag som är kvinnan i hans liv.

Det märks att han tycker om mig, bryr sig om mig och vill mig väl! Han säger också att han tycker jag är vacker.
Men som jag ser det finns det ingen passionerad kärlek från hans sida! Antingen kommer det fram.... eller så kan jag lära mig leva utan passionerad kärlek och nöja mig med det fina vi ändå har. 

Jag skulle ha lämnat honom eftersom det inte hade räckt för mig. Jag vill kunna älska och bli älskad.
Men du måste ställa dig frågan om det verkligen räcker för DIG?

Du har helt rätt. Det är en viktig fråga att ställa sig.... men jag tror inte jag har stora chanser att hitta kärlek någonannanstans. Detta är ju mitt första riktiga förhållande. Jag var singel mycket längre än de allra flesta, så jag har alltså inte haft så lätt att träffa någon. Nu har jag dessutom fått det ännu svårare att träffa mr right eftersom jag har en massa smärtproblematik (bland annat vestibulit som innebär att jag inte kan ha samlag....) och lider av ångest och deppighet. Jag är nog inte en "drömflickvän"!

Det kanske är fel, men det känns som att det är min nuvarande kille eller ingen. Det är såklart inte helt omöjligt att möta kärleken (inte ens för mig) men chansen känns så liten att det inte är något jag kan utgå ifrån. Gör jag slut måste jag föredra att vara ensam, framför att vara med honom, och det vet jag inte om jag gör. Han har blivit en så stor del av mitt liv att jag nästan inte kan tänka mig att inte ha honom kvar i mitt liv. Samtidigt är jag ju inte helt nöjd som sagt, och längtar efter kärlek. Men finns den ens, eller är det jag som är skadad av romantiska filmer?