Hur känner jag? Är jag kär?

Du verkar allt annat än kär...

allt annat? så illa?

Puffar för fler svar

Om du är kär kan ju förstås ingen här svara på.. Men..
 
Känner du noll attraktion? Att "sexet fungerar jättebra" låter ju inte direkt som pirrigt och passionerat nyförälskelse sex direkt. Fast om du absolut inte hade några "kärlekts känslor" för han borde det väl kännas olustigt att umgås med han så mycket och på det sättet som ni har börjat göra..? 

Du skriver att han gör dig glad, på vilket sätt gör han dig glad? Tror du att det är just han som gör att du blir glad eller är det så att det är det ni gör som gör dig glad? Man kan bli glad av att gå på tivoli med vem som helst, om du förstår vad jag menar.  Och har man känt sig ensam tidigare blir man kanske glad självaste grejen att få dela vardagen med någon.
 
Stressa inte. Du måste helt enkelt känna efter. Inte välja han bara för att det är kul med sällskap, praktsikt och för att han är första bästa. 

Finns inte attraktionen kan du lätt tröttna inom kort.

Tack för tänkvärda frågor. Ska försöka tänka lite på det.
Det blir nog svårt, men jag ska ge det ett försök. 

Jag tror att bara det att du behöver ställa frågan här betyder att du inte är kär. är man kär så vet man, det känns i hela kroppen.

jag är vansinnigt kär i min pojkvän, numera sambo Jag vet att jag är kär för jag tänker på honom hela tiden, när det händer saker är han den första jag vill berätta det för, vi har bra sex och är väldigt fysiska av oss, vi tar på varandra hela tiden och pussas och kramas ofta ofta. Jag tycker han är jättesnygg även om han är långt ifrån perfekt, precis som jag, men han är såå fin Det pirrar i magen lite nu och då och jag längtar efter honom när vi inte är tillsammans.
Jag älskar att hitta på saker med honom eller "bara vara" och inte göra nåt speciellt. jag trivs så otroligt bra med honom. Jag kan babbla på hur länge som helst om hur det känns att vara kär men du måste känna det själv inuti. Som sag, behöver du ställa en sån här fråga är du nog inte så kär tyvärr..

Jag har tänkt lite nu och nej, jag är nog inte kär.

Tack för hjälpen!

Nej jag tycker inte alls det låter som om du är det minsta kär.

TS, hur går det?

Jag tycker att vissa kommentarer här är aningen onyanserade.

Vem avgör vad som är kärlek för mig?

Vem avgör hur kärlek känns?

Vem avgör att det måste pirra för att vara rätt?

För det första tror jag att vi fungerar olika som individer. Vissa blir lättare kära, andra har svårt för det och det tar istället tid att uppodla kärleken då... Har man blivit sårad många gånger och gått igenom mycket svåra saker, kanske man värdesätter en djup och god relation, före att det ska pirra i början? Pirret kanske aldrig infinner sig, men kärleken kan finnas där ändå...att man trivs med personen, att den har allt som alla gamla "pirrande" ex saknade?

Tyvärr hjälper inte en förälskelse i att välja rätt partner. Helst ska det vara en kombination av ett smart val, och ett känsloval.

Frågan är också vem som bestämmer hur vi bör leva våra liv? Om du trivs med den här killen, kan han vara rätt för dig. Med eller utan "pirr" och med eller utan "rodnade kinder". Kärlekar som börjat med vänskap har sällan sådana symptom på "nyhetens behag", utan är lite lugnare....men vem säger att kvalitén är sämre på dem?

En vanlig förälskelse håller i sig i 2 veckor- 3 år sägs det....det innebär att en mycket stor del av befolkningen lever utan en konstant förälskelse i sina relationer just nu. Många andra känslor kan väga upp det konstanta pirret. För många räcker det att det pirrar till då och då.....och detta kan utvecklas med tiden....

Detta med att analysera det yttre ingår även i vissa diagnoser. Har du läst om ROCD? Det är stort i Usa... Människor som har anlag för perfektion och ocd, kan lätt hamna i stora känslotvivel, eftersom känslor är så "okonkret"....man får aldrig något "kvitto" på en känsla....

Hur gammal är du ts?

Jag tycker inte du ska dumpa honom än!

Kram

Undar så hur det gått för dig TS... Kände igen mig mycket i ditt inlägg.

Jag har ganska nyligen inlett ett förhållande med min bästa killkompis. Från det att han bekände sina känslor till att vi blev tillsammas grubblade jag nästan i ett halvår. Jag ville inte inleda något utan att vara kär, trots att vår vänskap alltid haft en speciell gnista. Och då jag tidigare aldrig haft en kille eller varit intim med någon pga av rädsla för närhet och dålig självkänsla valde jag att vara passiv. Men till slut fann jag något sorts mod och kände att, nej nu bara måste jag prova det här... Och det har blivit jättebra. Vi trivs så fint ihop, jag känner verkligen att jag kan vara mig själv med honom, vi får varandra att skratta och jag tänder på honom. Jag vill ständigt vara nära honom, jag njuter av hans beröring och jag vill röra honom tillbaka. Jag vill att han ska vara glad och må bra och jag vill vara ett stöd för honom när han behöver det. Han är en jättefin människa och jag vill inte byta ut honom mot någon annan! Men när jag läser om andra människors upplevelse av att vara kär så stämmer det inte helt... 

Jag är inte fullkomligt uppslukad, studsar inte på små rosa moln, jag tycker inte att ALLT han säger och gör är charmigt/gulligt/fantastiskt. Det känns okej att vara ifrån honom, jag tänker iofs på honom väldigt mycket och jag saknar honom, men just längtar vet jag inte om jag gör (jag kan iofs inte påminna mig om senast jag faktiskt längtade efter någon...) Men då vi gått från vänner till partners kanske det här blixtrande känslorna uteblir? Det blir en mjukare övergång med känslor av trygghet och värme? Å andra sidan upplever jag det som att han är väldigt kär i mig...

Men jag är en person med väldigt mycket självkontroll, med dålig självkänsla och med rädsla för både fysisk och psykisk närhet (även om den fysiska närheten med denna kille fungerat mycket över förväntan!) Jag har väldigt svårt att tala om mina känslor och är dålig på att känna igen känslor för vad de är... Jag styrs av tanke, snarare än känsla, är ett skolboksexemplar på otrygg-undvikande (anknytningsteori) och jag har en väldigt cynisk syn på kärlek och förhållanden (med skilda föräldrar). Jag räknar i stort sett med att det kommer att ta slut, frågan är bara när han "vaknar upp". Jag har tankar som "hur skulle JAG kunna räcka till för honom i det långa loppet?" "Snart lättar hans förälskade dimmor och han inser att jag inte alls ser särskilt bra ut" osv...

Kan dessa saker sammantaget göra att jag inte vågar öppna hjärtat och känna, att jag inte vågar släppa kontrollen och låta mig föras med?
Vissa menar nog att om man behöver ställa frågan "är jag kär?", så är det svar nog... Så jag kanske inte är kär just nu... men kan man isf bli kär månader in i ett förhållande? Finns det hopp för mitt igenstängda hjärta? För HUR jag önskar att jag fick känna så för honom...

Jag kan tillägga att i hans närhet känns allt fint och jag lyckas hålla tvivlen och stressen åt sidan, men när jag åter blir ensam är djävulen på ena axeln ganska högljudd... Och det känns overkligt och konstigt att JAG har en pojkvän.

Är det någon mer som har någon klok reflektion på min och TS situation, eller någon som befínner sig i en liknande? (Mia, dina tankar var förresten givande att få ta del av!) Tacksam för input...allt det här med förhållanden och närhet är HELT nytt för mig.

Jag har varit kär i min kille men eftersom han är mer "kontrollerad" har jag liksom känt att jag fått backa. Nu känns det som att jag hållit nere mina känslor så mycket att de krympt. Jag vill ha passion och kärlek, men inte om han inte är lika eldig.

Jag undrar hur du TS har det nu ett år senare...

Jag är kvar i mitt förhållande med djupare känslor. Jag vill inte vara med någon annan än honom. Men visst, jag känner ambivalens ibland, söker efter rätta känslan. Scannar av hjärtat i tid och otid. Vill ha ett kvitto på att jag älskar honom. Men jag vet inte hur det ska kännas. Kärlek är fortfarande ett så abstrakt begrepp för mig. Och att vara i stunden och få "är det rätt?" ur huvudet är en utmaning...

Det här är ju en väldigt gammal tråd, men jag väljer att svara ändå. 

Jag tycker det låter som att TS iden här tråden älskar sin pojkvän, men att hon är osäker pga att hon aldrig kände någon intensiv förälskelse. Det är så synd att det anses vara så viktigt för många. De har sett en massa romantiska filmer och det där med kompatibilitet, gemensamma intressen, partnerns egenskaper, att känna sig tillfreds och att den andre får en att känna sig uppskattat och gör att man mår bra samtidigt som sexet är bra och allt känns trivsamt och mediokert bra, är mindre viktigt än den där intensiva förälskelsen (inte sällan slitsam och stormig dessutom, som gör att känslorna förstärks). Det är så vi tror att det ska vara. Varför?

Jag hoppas ts blev kvar med den här pojkvännen och att de lever lyckliga tillsammans. Det är så här jag tror att alla bra förhållanden blir oavsett om de startade med förälskelse eller inte.