Dags att separera?
Sambon har gått bakom ryggen på mig i över ett års tid med hundratals tjejer via sexkontaktsidor, sms, telefon. Detta har han inte erkänt själv, utan nekat till allt, men när jag kunnat lägga fram bevis har han varit tvungen att erkänna. Vet inte om han träffat någon, han säger att han inte gjort det, men han hade ju inte gjort något av det andra heller. Han har slagit mig tre gånger och knuffat mig backen en gång, vittnen finns vid två av tillfällena, ändå påstår han att jag slagit mig själv och hittat på. Själv var han full alla gånger och minns inget.
Under resans gång har vi haft den stora upptäckten då allt uppdagades, vi grät och pratade i flera dagar. Jag förlät till slut och vi gick vidare, han skulle aldrig göra så igen för nu visste han hur det sårade mig. Han fick ett återfall som han själv kallade det, men jag valde att åter igen förlåta då jag var gravdi i 6:e månaden. Vid det andra återfallet packade jag mina och vår 4 månader gamla sons saker och flyttade hem, 50 mil med ultimatumet att han får fixa detta nu, på riktigt.
Han blev knäckt och hotade med självmord, men jag vägrade komma hem. Han förstod allvaret och tog kontakt med parterapeut, var otroligt förstående och omtänksam, skulle göra vad som helst för att ställa allt tillrätta igen. Vi pratade med terapeuten två gånger och vi kände båda att det nog kan bli bra igen. Pga det stora avståndet och vårt lilla barn blev det inga fler möten med terapeuten och efter 3 månader mådde jag så bra att jag flyttade hem igen. Min sambo var förändrad och verkade uppriktigt bry sig.
Nu har det gått 4 månader och allt detta verkar ha runnit av honom. Vi har knappt pratat om det som hänt, men ibland känner jag mig oroad eller blir svartsjuk, jag litar inte på honom. Det kan vara riktiga småsaker jag reagerar på, saker jag aldrig hade brytt mig om innan allt detta, har aldrig varit en svartsjuk person. Försöker att svälja och inte tänka på det, men om jag någon gång försöker prata med honom om att jag känner oro blir han arg, hetsig, byter ämne och tjafsar om något annat. Det slutar alltid med elaka ord, smäll i dörren och att han lämnar mig ensam. Terapeut vill han inte gå till längre, utan han har glömt och gått vidare. Däremot tycker han att jag borde gå själv om jag har problem med hans 'bagage' som han kallade det igår. Hur kan han gå ifrån att han ska göra allt för att vi ska vara en välmående familj till att han glömt och gått vidare?
Jag känner mig helt utmattad mentalt, vet varken ut eller in längre. Det kan inte vara lätt att leva med någon som blir svartsjuk för skitsaker. Jag är en hemskt jobbig flickvän och jag har börjat tvivla på mitt eget värde. Känner mig som en dålig människa som bara bryr mig om mig själv. Samtidigt blir jag arg för att jag känner så, varför ska jag inte kunna kräva att han tar sitt anvsar och hjälper mig ur detta han satt mig i?
Dessa bråk uppstår kanske en gång var tredje månad, men då känner jag att jag nog borde lämna honom, flytta hem 50 mil och försöka bygga upp en nytt liv. Samtidigt vill jag inte lämna honom, för jag mådde så fruktansvärt dåligt de tre månaderna jag bodde i egen lägenhet. När vi inte bråkar känns ju allt så himla bra, vill inte förlora det. Detta blev långt nu och jag vet inte riktigt vad min exakta fråga är. Känner mig totalt ensam och har ingen jag kan prata med. Kan vi ens lösa detta på egen hand, kan jag bli av med min oro och min svartsjuka samt släppa mina kontrollbehovs-tankar?
