Hur säger man att man vill skiljas?

genom att vara så ärlig som möjligt, det finns inget annat sätt.

om det är så du känner - så är det precis det du ska säga. Inget annat.

det är mest respektfullt mot den andra.

vi låg i sängen en kväll och skulle sova, då jag frågade min man om han var lycklig. om han var kär i mig. älskade mig på ett romantiskt sätt. han svarade nåt jag inte minns helt, och frågade mig sedan samma sak. jag sa att jag inte var lycklig, och inte älskade honom på rätt sätt längre. sen kom det fram att han faktiskt kände samma sak som jag, och vi var skitledsna, jag stortjöt, och allt kändes för jäkla hemskt! vi har två barn ihop.

 detta var för 1½ år sen. vi bestämde oss för att gå till familjerådgivare, och kämpade i drygt ett år. Men för 3 månader sen hade vi nått gränsen.

jag tog upp saken igen med honom, sa att jag inte ville mer. att jag inte orkade leta efter nåt som inte verkade finnas, de romantiska känslorna.

 som tur var kände han samma sak. och vi levde som vänner, precis som innan, i 1½ månad, tills jag hittade lägenhet och vi flyttade isär.

 jag mår så otroligt mkt bättre nu än jag gjort på flera år, och ångrar inte mig en sekund.

jag hoppas det går bra TS! Har du en aning om hur han känner? har ni pratat om detta nånting alls?

Det är ett svårt besked att lämna. Det finns inget lätt sätt. Det finns inget sätt att säga det på som lindrar den sorg och smärta som kan komma att orsakas av beskedet.

Men som ovanstående talare säger, vill du skiljas är det precis det du ska säga. Inget annat.

Välj ditt tillfälle dock. Välj inte att ta upp det sent på kvällen eller en morgon när ni har annat att göra. Se till att ni har barnvakt och ta upp det en helgmorgon när ni är utvilade och inte har viktiga åtaganden. Stäng av telefoner och datorer. Säg:

Jag har tråkiga saker som jag behöver prata med dig om. Jag har bestämt mig för att det här äktenskapet inte längre kan fortsätta och jag vill att vi skiljer oss. Det här är något som jag har funderat på under lång tid och jag misstänker att du säkert är medveten om att vi har haft det kämpigt en period. Jag har nått min smärttröskel och jag vill inte fortsätta längre. Jag vet att det är svårt och smärtsamt för dig och det är det för mig också men jag hoppas att vi kan göra det respektfullt och värdigt och jag hoppas att det kommer att vara din önskan också. Jag vill att vi fokuserar på att göra det så bra som möjligt för barnen. 

Eller liknande. Det är viktigt att du har bestämt dig för vad du ska säga i förväg. Det låter kanske löjligt men öva med en kompis (eller framför spegeln)!

Hur du talar om det och hur du reagerar på din partners reaktion(er) kan vara tongivande för hur skilsmässan tar form så var lugn, neutral och låt dig inte provoceras och bli inte defensiv. Fundera innan på hur chockartat beskedet kommer att vara för din make/maka. Det är i få fall det kommer som en överraskning. Förbered dig på en diskussion. Din partner är kanske inte inställd på skilsmässa och kommer försöka övertala dig att tänka om och uttrycka ilska och sorg. Det är här du lägger grunden för den fortsatta skilsmässan! Gå inte i försvar. Din partner kommer säkert i ilska anklaga dig för en mängd saker. Det är en naturlig och förutsebar reaktion. Du kan provoceras till att slå tillbaka men gör inte det. Kom ihåg: Du behöver inte försvara ditt beslut och du behöver inte kritisera din partner. Lyssna empatiskt och kom ihåg att du precis har gjort din partner illa.

Låt dig inte lockas in i icke-konstruktiva diskussioner. Vidhåll bara lugnt och sakligt det du redan har sagt. Nappa inte på beten av typen "Du har förstört mitt liv", "Jag kommer ta barnen ifrån dig" eller vad det nu kan vara som yttras i affekt. Avsluta den första diskussionen där men säg att du är redo att prata mer när din partner är redo för det.

Och viktigt: Backa INTE från ditt beslut. Det förlänger bara smärtan för er båda (och barnen). Försäkra din partner om att du verkligen förstår hur han/hon kämmer, hur smärtsamt det är men BACKA INTE. Du behöver inte försvara något. Och din partner är säkert inte omedveten om hur du känner.

Jag har frågat hur han känner men han verkar tycka att allt är bra. Det är ganska bra på så sätt att vi är sams. Jag säger att jag tvivlar på att vi är mer än vänner och då vill han kämpa och försöker vara romantisk. Vilket är gulligt men jag känner mig mest bara trängd av det. Jag har bestämt mig och han kommer bli sårad tyvärr. Det är jobbigt att behöva såra sin bästa vän...

Jag har själv fått detta "samtal" från min man. Det är inte lätt att ta när man själv tycker det är ok, eller åtminstone känner att man vill kämpa lite mer.
Det finns inget bra sätt att säga det på eftersom personen i fråga troligtvis kommer bli lika ledsen vilket som MEN det som jag tycker är viktigt är att man som den lämnande parten är väldigt lyhörd för hur ledsen och sårad man faktiskt blir när man blir lämnad.

Det är otroligt hemskt att inte få nåt gehör för ens ledsamhet. Även om du som lämnare inte är ledsen egentligen så är det väldigt viktigt att försöka vara förstående, att den som blir lämnad får älta och vara just ledsen

Jag berättade igår för min man sedan 13 år tillbaka att jag ville skiljas.Satte mig vid köksbordet och bad honom sätta sig där med mig. Jag bara tog upp det, detta fungerar inte längre, jag orkar inte mer...jag vill skiljas.
Han blev chockad, arg och sårad och det kan jag förstå...alla ord han kastade mot mig försökte jag inte låtsas om och min förhoppning är att när detta smälts lite så kan vi prata mer...
Jag har under en längre tid kunnat förbereda mig på detta, säga farväl till huset och det livet jag ville leva men som jag inser att jag aldrig kommer kunna leva. Han fick detta slängt i ansiktet...han behöver tid.
Det kommer inte som någon överaskning för honom det vet jag, men jag tror inte att han trodde att jag skulle ta detta steget. Det trodde jag egentligen inte själv. Jag älskar ju fortfarande honom, men jag kan inte leva ihop med honom längre...

Jag är också där. Vill inte leva tillsammans med min sambo längre men kommer inte ur vårt sk förhållande. I flera år har jag försökt prata med min sambo om det, men han vägrar förstå. Jag har talat om att jag inte älskar honom längre, att jag inte kan se en fortsatt framtid tillsammans.
Till svar får jag anklagelser, glåpord och hot.

Hot om att han ska hänga sig, köra ihjäl sig, ta ifrån mig barnen, döda barnen osv......... Han tar alltid bilen efteråt och kör iväg, är borta någon eler några dagar och kommer sedan tillbaka.
Låtsas som inget sen, eller går och är helt tyst några dagar innan det vardagliga smyger sig på igen och allt blir "som vanligt" igen, tills nästa gång jag tar upp det.........

Vi har levt ihop i 15 år och har tre gemensamma barn varav två är små.  Hade det inte varit för dem så hade jag tagirt min handväskja och gått. Bara lämnat allt. Nu går det inte.

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån det här, och vid många tillfällen har jag faktiskt önskat att vi aldrig fått barnen. Det hade varit så mycket enklare då. Missörstå mig inte, jag älskar dem över allt annat!

Egentligen fattar jag inte ens varför min sambo inte vill separera. Jag är helt säker på att ha inte heller älskar mig, eller är det minsta attraherad av mig. Ibland kan jag se ur han synar mig, och jag ser nästan avsky och äckel i hans blick.
Vi rör inte varandra i onödan, jag skulle aldrig låta honom se mig avklädd och har heller ingen saknad efter ett samliv.

Det är sjukt ovärdigt att leva så här, men jag vet inte hur jag ska komma vidare.

Önskar TS lycka till, och hoppas allt går bar för dig!

Tack för era råd och svar. Jag tog steget i torsdags. Det kändes så lättande. Han blev arg, sårad och allt det där. Det var oväntat för honom. Vi har bestämt att ta sommaren till att dela upp vårt liv och låta honom hitta ett nytt boende. Jag jobbar mycket så det känns som en bra lösning. Anonym ( i samma sitts): Fy vilken hemsk sits. Hoppas verkligen du hittar ett sätt att ta dig ur relationen. Kanske någon form av rådgivning som kanske ser vägar som du inte ser. Kram!