Förbjuden dragning till en kollega trots lyckligt gift

Han ger dig pirr i magen, och du uppmuntrar det och vill att han ska vilja ha dig?

Isåfall skulle jag nog se det som känslomässig otrohet, ja.

Frågan är väl vad du gör med pirret i magen. Har du och din man fortfarande sex med varandra, eller försöker ni bara få barn? Tar du ut magpirret på din man, eller fantiserar du om den andra killen samtidigt?

Håller med 40 åringens frågor, tänk på svaret på dom och fastän du är i ett bra förhållande så kommer du att bli attraherad av andra men det är enligt mig bara mänskligt så länge du inte gör något fysiskt eller fantiserar jämt. Lite uppskattning vill man alltid ha och man kan flörta på en bra nivå. Jag kan känna lite pirr när någon flörtar med mig även fast jag är lyckligt gift.

Usch vad hemskt det låter när någon annan sätter ord på det!
Men riktigt så illa är det inte.
Jag fantiserar inte om den andra killen när jag är med min man, min man är jättefin och attraherar mig egentligen mer, både utseendemässigt och känslomässigt. Så svaret är nej, jag ligger inte bara med min man för att bli gravid, utan för att jag älskar honom och blir kåt av honom.

Och jag fantiserar inte om min kollega på det sättet, han gör mig glad och får mig att skratta. Han är en riktigt kul prick som lever partyliv vilket är sjukt långt ifrån mitt eget liv. En del av mig är nog mest fashinerad och lite avis på detta (30 års-kris-varning) och undrar om jag hade varit en tjej han hade tagit med sig hem från krogen!

Jag tror att egoisten och den dåliga självkänslan i mig enbart behöver lite extra bekräftelse! Och ibland räcker det inte att få det från sin man...

Men nu ska jag gå hem och vara en god hustru och begrava dessa tankar, undrade mest om det bara är jag som haft denna känslan.

Sånt händer, vi är bara människor. Man blir attraherad av andra människor, inget konstigt alls med det. Det brukar gå över av sig själv.

Men att du aldrig skulle vara otrogen ska du inte lura dig själv med. Inte sätta dig trygg med det. För plötsligt kan vilken säker människa som helst trilla dit. Det vet jag av egen bitter erfarenhet. Jag hade tur som har en man som tog mig tillbaka. Jag älskar honom, både då och nu men under jobbiga småbarnsår samtidigt som depression - ja, då gick det som det gick med en arbetskamrat jag blev mycket attraherad av och som kände detsamma för mig. Trots 10 års äktenskap, tre barn och ett fjärde på väg... Så ta dig i akt så kommer nog förälskelsen gå över. Om inte förr så kanske när du blir gravid och får annat att tänka på. Och så länge du håller dig till tankar så ha inte allt för dåligt samvete, sånt drabbar i princip alla förr eller senare. Kram!

Riktigt så enkelt är det inte , det är VÄLDIGT lätt hänt att det går överstyr och att hon hamnar i säng med kollegan. Att bejaka sådana känslor är verkligen att balansera på ett knivsegg , ett pokerspel med otroligt höga insatser (speciellt när det finns barn med i bilden) . Det är nog rätt få som klarar det.

Räcker nog med att lusläsa i de flesta trådar i detta forum för att se att 90% av alla otroheter börjar som en attraktion , en flirt osv.... det allra flesta trodde nog som TS att de aaaaldrig skulle kunna vara otrogna men.....
Våra hjärnor är väldigt duktiga på att hitta sätt att rättfärdiga saker för oss själva när det finns något man väldigt gärna vill ha.

Lite som när en alkis intalar sig...

Bara ett halvt glas , sen är det bra
Sista glaset , sen slutar jag för gott
Jag förtjänar ett litet glas för att......

Inte så svårt att räkna ut vad som skulle kunna hända på nästa konferens , nästa firmafest , lite alkohol i kroppen , killen hon flirtat med ett tag , kåtat upp sig på lägger in en stöt....oooops !!! Har man väl gett sig in i den karusellen så är det nog rätt svårt att få stopp på den.

Jag tror tvärtom att visst , man kan inse att dessa känslor är helt naturliga och dyker upp i de allra flesta förhållanden MEN , man ska nog även vara medveten om att dessa känslor kan väldigt lätt leda till något annat. Och frågan är då... vill man ta den risken ?

TS!  Avbryt kontakten med kollegan helt och hållet , så länge du fortsätter ha kontakt med honom kommer du trigga ditt bekräftelsebehov , belöningssystemet, Acceptera dina känslor men lägg hellre ner tid och kraft på att fundera på varför du känner så , varför du har ett sådant bekräftelsebehov , vad kan du göra åt det ?

Ta upp hur du känner för din man , förklara för honom att du egentligen inte vill känna så , så kan ni kanske tillsammans hitta en lösning. Jag tror de flesta gör misstaget att försöka brottas med sådana känslor (som egentligen är helt naturliga) ensamma och tar inte upp dom förrän det redan är försent , istället för att ta hjälp av , hitta stöd hos de som står dem närmast. Jag tror att sådana saker , att kunna vara helt ärliga mot varandra med era innesta känslor , tankar , att kunna rida ut sådana stormar tillsammans kommer att föra er närmare varandra.

Jag vill verkligen poängtera två saker ovan; rättfärdigande! Jag rättfärdigade mig med att jag minsann hade ett eget liv och fick göra vad jag ville... Nej, det fick jag inte, jag var/är gift!

Ta upp det med din partner (om det blir alltför jobbigt). Min man sa till mig när han fått reda på vad som hänt;: varför kom du inte till mig och pratade? Då hade vi kanske kunnat reda ut det här tillsammans och sluppit otrohet.

Tack för bra och tänkvärda svar!

Vet att jag har oerhört mycket att förlora, för tänk om jag skulle falla föga, då skulle hela min värld rasa! För vaddå? en från början oskyldig flört, en tillfällig spänning, ett bekräftelsebehov och en i värsta fall kort tillfredsställelse, men sen då?!

Tror det blir till att lägga locket på och undvika kollegan i den mån det går, så går det sannolika över.

Tror att när jag tillfälligt inte får tillräcklig uppskattning från min man, att jag söker den på annat håll, och DET är nog något jag måste ta upp med honom. Även om det är fel av mig, så kanske det är något jag faktiskt behöver hans hjälp med.

Tack igen! 

Nja, jag vet inte om jag håller med andra talare. Jag tycker inte det låter så farligt? Ni har ju varit ihop länge, ibland händer det att man får en crush på någon annan utan för den saken skull uppskatta det man har mindre.

Jag tycker det låter JÄTTEHEMSKT att aldrig få uppleva det där nya pirret i magen och spänningen någonsin igen bara för att man valt sin livspartner. Du tänker ju stanna med din man, det är bara honom du vill ha, men att få bli lite mellanstadiefnittrig när man råkar snudda vid någon spännande persons hand tycker jag både du och din man kan unna varandra.

Eller sitta och prata så där länge och intensivt med någon ny som har nya livshistorier, och lära känna dom på insidan. Eller spontant göra hopplasteg påväg till jobbet för att du skall träffa någon du vet kommer få dig att skratta tills du gråter med nya skämt.

Skall man aldrig få uppleva det igen?
Det gör en ju bara glad tycker jag, och jag blir iaf nykär i hela livet!

Jag brukar säga att "otrohet är när man förminskar sin partner inför sig själv och andra, för att vinna en stund med någon annan". Så sålänge det inte inkräktar på ditt förhållande till din man, så som att stjäla tid från honom han hade haft med dig om du inte var med den andre, eller att du distanserar dig från honom, eller nekar honom tillgång till din värld, så är det ingen fara.

Njut av ruset så länge det varar istället. Känner du att det går för långt, ja då får man bromsa lite.

Det låter nog jättefint i teorin , men i praktiken är det väldigt få som klara av att hålla den balansen , finns nog väldigt många som kan vittna om att det. De allra flesta trodde nog aldrig de skulle hamna i en otrohet , att de bara kunde suga åt sig av bekräftelsen , pirret osv men det slutade på ett helt annat sätt än vad de trott.

Starka känslor är väldigt svåra att hantera , och frågan är om man är villig att löpa den risken , och om det är värt det ?

Flirta - är en lekfull, romantisk eller sexuellt anspegling av en person till en annan som subtilt indikerar ett intresse för en djupare relation med den andra personen, och kan innefatta verbal kommunikation samt kroppsspråk.

Att flirta innebär vanligtvis att tala och bete sig på ett sätt som antyder en önskan om en lite större intimitet än vad den verkliga relationen mellan parterna skulle motivera, dock inom reglerna för den sociala etiketten, som i allmänhet ogillar ett direkt uttryck för sexuell lust. Detta kan åstadkommas genom att man kommunicerar med en känsla av lekfullhet eller ironi.

Översättningen ovan är från den engelska versionen av Wikipedia eftersom det inte finns någon svensk förklaring och det kanske talar sitt tydliga språk - vi är dåliga på förstå vad flirta innebär. I andra länder är flirtande en del av vardagen och handlingen innebär inget annat än en kort "attraktion" där båda visar ett visst mått av intresse men att det sedan inte leder till något mer. Det kan vara en snabbt ögonkast på bussen, en uppskattande blick när man möts på gatan, ett hastigt leende i dörren och sedan inget mer. Det kan även vara en kommentar till en kollega, en blinkning/blick och ett "tack" till personen i affären. Allt fyller dock en funktion - det får båda att må bra, känna sig uppskattade och attraktiva. Utan att behöva gå längre än så. Man boostar sin självkänsla och libido som man sedan kan leva på ett tag.

Jag tror inte att det finns någon som inte mår bra av att få bekräftelse och "veta sitt värde" hos det motsatta könet. Det är först när detta medför problem och påföljder som man bör ta sig en funderare på vad man egentligen har för behov.

Man kanske ger sig i in något som i början ser ut som en oskyldig flirt men har alla ingredienser för att kokas ihop till en soppa man senare inte vill äta upp. Ett varningstecken är att båda befinner sig i förhållanden där de inte är nöjda eller saknar något i. Då kan det hela snabbt dra iväg eftersom båda har förutsättningarna att vilja hitta "det" och det inte finns någon som agerar "bromsare".

Nu vet jag inte hur det är i TS fall men mitt råd är att först ta reda på vad du kan göra åt behovet som du faktiskt har insett och vet var det kommer ifrån. Bara den insikten är ett stort steg på vägen. När du förstår varför du agerar ut på ett visst sätt så är det även lättare att undvika det.