Trött hela tiden och aldrig utvilad och förlorar snart jobbet

Jag är ensamstående mamma till två barn på 7 & 9 år.
Jag har ett heltidsarbete som jag försöker sköta så gott jag kan men nu har chefen tröttnat och i ärlighetens namn så har jag det med. Jag orkar inte med mig själv längre.

Jag har varit helt slut som människa i 1 ½ år nu och det blir aldrig bättre. Jag kan inte ge mina barn det dom behöver på grund av det här. Jag kan inte sköta jobbet och jag orkar nätt och jämt med hemmet.

Efter att jag har lämnat barnen på fritids går jag till jobbet. Det är en promenad på ca 45 minuter men när jag kommit fram till jobbet känner jag mig alltid sjuk. Jag får frossa, kroppstempen stiger och pendlar mellan 38-39 grader. Jag får stark huvudvärk, ont i magen och det känns i kroppen som att jag har blivit överkörd av lastbil.
Jag försöker göra så gott jag kan men vid lunch är jag så slut att jag ofta somnar sittandes vid skrivbordet eller så måste jag lägga mig i vilorummet en stund. Under eftermiddagen är jag fortfarande helt slut och vet knappt vad jag heter. Jag slarvar bort ordrar, glömmer bort saker, mixar ihop uppgifter och allt blir bara kaos.
När jag sedan slutar har jag fortfarande så ont i kroppen att jag tar bussen istället för att gå till barnens fritids. När vi kommer hem är det dags att laga mat men jag är så orkeslös att jag tar fram matlådor ur frysen och värmer i micron. Jag försöker hjälpa barnen med läxor och försöker att leka med dom men jag är så trött och nickar till med jämna mellanrum. När barnen ser på kvällstv somnar jag i fåtöljen och sen när dom lägger sig tappar jag upp ett bad. Somnar oftast i badet och vaknar av att vattnet är iskallt. När jag har borstat tänderna stupar jag i säng och somnar på två röda.
På helgerna brukar jag sova ännu mer. Minst 12 timmar per natt men jag är ändå så trött att jag måste sova middag. Jag orkar inte gå ut och hitta på något med barnen så vi är inne hela tiden. Så fort dom leker med varandra passar jag på att vila.
Om jag orkar försöker jag att städa lite men får ofta så ont i kroppen att jag skjuter på det.
Jag tog kontakt med företagshälsovården när jag började försova mig på morgonen trots att jag hade 5 alarm och barnen lyckades inte väcka mig. Företagshälsovården slussade mig vidare till vc och där togs lite prover. Det enda som var fel var att sänkan var kraftigt förhöjd vilket enligt läkaren visade på en infektion. Efter det startades en utredning som inte har visat något alls och det var ett år sedan den påbörjades. Via vc fick jag remiss till psyk och där säger läkaren att det är kroniskt trötthetssyndom jag har.  
Jag har fått fasta sömnscheman som jag ska följa men sovtiderna räcker inte till. Jag somnar på bussen hem från jobbet och missar hållplatsen för att hämta barnen vid fritids plus att ajg försover mig allt oftare på morgonen och har svårt attsköta jobbet när jag är där.
Läkaren på psyk ville sjukskriva mig 100% för att jag skulle få en chans att vila upp mig men fks läkare nekade och jag har egentligen inte råd att vara hemma alls. Läkaren ville att jag skulle börja med 100% och sedan öka på arbetstiden med 25% åt gången men fks läkare envisas med att trötthet inte är ett skäl till att vara sjukskriven för man ska sova på natten och vila på fritiden. Det gör jag ju men det räcker inte.

Min arbetsgivare har dragit i handbromsen och kallat till två möten där en rad med åtgärder har funnits men inget fungerar ju och eftersom att jag inte kan sköta mitt jobb riskerar jag nu att få sparken. Helst vill arbetsgivaren att jag slutar på eget initiativ men det kan jag inte för då får jag väl ingen a-kassa.

Barnens pappa är avliden sedan 6 år och jag har så dåligt samvete över dom. Jag kan ju inte finnas där så mycket som jag vill och så mycket som dom behöver men jag är rädd att be om stöd eller avlastningsfamilj för jag vill inte att mina barn tas ifrån mig.
Just nu har jag inget hopp om framtiden alls och jag känner att hela situationen bara gör mig mer och mer nedstämd. Läkaren på psyk har skrivit ut zoloft nu men jag vet inte om jag törs äta dom. Det är ju inte en depression som är problemet i grunden och jag vill inte fastna i en ond cirkel. Jag vill bara hitta vägen ut ur eländet. 

Ni på fl kan ju inte hjälpa mig på nåt sätt men det är så skönt att få skriva av sig och berätta för någon hur allt bara rasar och hur maktlös men framför allt värdelös man känner sig.