Varför förstår de inte?!
Hej! Jag antar att jag egentligen inte hör hemma här, men jag behöver skriva av mig och få kommentarer från utomstående. Det är nämligen så att jag blev lämnad av min bästa kompis sedan fyra år tillbaka, och det var en chock för mig. Jag visste inte det då men har fått reda på det nu, 2,5 år senare att jag gick in i en depression. Det visst sig att jag inte har återhämtat mig helt sen detta och det är här mitt problem kommer. Mina föräldrar märkte att det var något som inte stod rätt till med mig. Idag är det väldigt stöttande och förstår att jag inte alltid mår bra och därför inte heller orkar gå till skolan varje dag. Men det är som om de tror att de dagar som jag mår bättre är som om ingenting hade hänt. Till saken nu tillhör också att jag går på en av Stockholms mest krävande gymnasieskolor där eleverna känner ett "behov" av att få MVG i alla ämnen, annars duger de inte. Visst kan jag tillhöra dessa elever ibland också, men jag vet var min gräns går för hur mycket jagklarar av. Jag har redan tagit bort ett ämne för att klara av min resterande skolgång. Men problemet ligger i att mina föräldrar kräver mer av mig än vad jag klarar av. Jag har pratat med dem om det här, och de säger att det inte alls är så och att de inte alls ska tvinga eller pressa mig till någonting jag känner att jag inte orkar, men ändå är nästan det enda de kan prata med mig om skolan. När de ser att jag inte gör det jag ska blir de genast oroliga, och det tycker jag är förståeligt, men när jag förklarar att jag vet att jag inte kommer få MVG i alla fall svarar de: nej det vet vi, men det är för att vi vill att du ska nå VG. Det kanske inte låter så hemskt, men för någon som är känslig så är det otroligt jobbigt att höra detta varje dag, från sina föräldrar! Jag pratar med dem, med psykologer, läkare, ja nästan allt, och mina föräldrar säger att de förstår samtidigt som jag vet att de inte gör det. De tror det, och psykologen/ läkaren tycker det låter bra, men jag vet att mina känslor inte når fram till dem. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, tårarna kommer i alla fall, och det känns som om jag sitter i mitten av en jättestor folksamling, men att ingen ser mig. Jag blir bokstavligen galen när mina föräldrar pratar med mig. Jag vill rymma, skita i dem, åka till mina biologiska föräldrar och få dem att förstå så att jag kan vara med dem istället! jag behöver min syster som bor utomlands och bara kommer hem 2-3 gånger om året! Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Ibland känns det som om jag bara vill skita i allt, försvinna härifrån! Men jag kan inte, är inte tllräckligt stark. Jag skulle kunna skriva i all oändlighet, men jag tror att jag fått fram det jag ville säga, så jag säger tack för att du läste, och snälla kommerntera, vad som helst! Tack
