Varför kan han inte älska mig längre?
Idag bröt jag ihop i storgråt efter månader av alltmer sorgsenhet inom mig. Hur ska min kärlek nå min sambo, när han säger att han inte älskar mig längre? Hans svar på varför, och vad vi ska göra är så otillfredsställande.
Situation: Jag har två underbara barn, snart 2 och 4 år, tillsammans med min sambo. Sedan en tid har min sambo talat ut att han inte älskar mig längre, att han har tröttnat på mig (vi har levt ihop i 7 år). Jag är en ganska undergiven person så jag tyr mig mer och mer till mina barn, dag som natt, för att få kärlek och närhet, vilket i sin tur gör att de börjar ta avstånd från pappan då de har blivit ovana att vara med honom. Detta är en sjuk familjesituation, och jag är rädd vart det ska bära av. Känner någon igen sig? Någon som har erfarenhet hur man ska agera när det känns som om vi två lever tillsammans bara för att vi har två gemensamma småbarn och gemensamt äger en villa?
Det finns en del utmaningar i hushållet/ familjen som kanske inte är så ovanliga. Och hur orkar man? Jag och min sambo lever under mycket ansträngda förhållanden sedan några år, osäkra inkomster, min sambo vantrivs med sitt jobb och han har mycket långa arbetsdagar (är egenföretagare) jag sköter bokföring m m i hemmakontoret i brist på att jag inte har något annat jobb. Därtill sliter jag verkligen hårt med hushållsarbetet och att ta hand om barnen innan jag stupar i säng varje kväll. Bolånet och underhållet av villan kostar väldigt mycket sedan räntehöjningen, en villa som min man för övrigt har byggt själv och gett halva huset i gåva till mig för två år sedan. Men är huset är inte färdiginredd vilket är ändå ok för mig. Sen har vi det som alla andra småbarnsföräldrar t ex barn i trotsåldrar, sömnlösa nätter osv. Allt tar energi. Att min sambo inte älskar mig säger han beror på att jag under vårt boende tillsammans (7 år) aldrig har bidragit särskilt mycket med inkomster (bara låginkomstjobb, sedan låg föräldrapenning 3 år och sjukpenning 2 år) och att jag har haft depression en längre tid. Nu orkar han inte försörja oss själv säger han, fast han stretar fortfarande på för att vi ska kunna bo kvar i huset säger han. Men det kan ju inte vara så enkelt att bara jag får en normal månadsinkomst, så kan han älska mig på nytt? jag har frågat det, för jag söker många jobb varje vecka, är på anställningsintervju ibland. Och han erkänner, att han har tröttnat på mig helt enkelt, tröttnat på familjelivet, det handlar inte bara om att jag inte tjänar pengar...han verkar utbränd, men varför ska det gå ut över mig och vårt äktenskap? Jag och vårt förhållande borde vara en tillgång som ska ge energi när livet är påfrestande, eller hur?!! Det hemska är att han visar det tydligt genom att ständigt kritisera mig och peka på mina svagheter, är taskig t ex hälsar och pussar på barnen när han kommer hem, men nonchalerar mig och agerar sårande men oförstående när jag har påpekat det. Jag blir mer och mer sorgsen dag för dag, känner mig ratat, då jag är mycket lojal till mitt sätt och min kärlek till honom är djup och trogen, och full av visioner och tillit precis som under våra första år tillsamman innan barnen föddes. Men jag får aldrig möjlighet att dela och utveckla mina visioner med honom. Vi glider ifrån varandra känslomässigt känner jag, i och med att det är så fruktansvärt fullt upp i det vardagliga livet. En separation skulle vara ett misslyckande tycker jag, och ekonomisk och praktisk tragedi för oss respektive. Ingen av oss har tagit upp att vi vill gå isär och jag vill inte separera. Det vore väl förhastat?
Jag har försökt tänka klokt att ett tecken på min sambos kärlek till mig är hans idoga arbete och försörjning av vår familj och att jag och våra barn får bo i det här vackra huset i ett fint bostadsområde på landet.
Är det mannens sätt att älska i den här situationen?
signatur Lojal och Ledsen
