Ändrades dina känslor för bonusen när ditt egna barn föddes?

Precis som du skriver så är det egna barn o andras ungar. Saker blir mer ställda på sin spets när det kommer fler barn och trycket på föräldern ökar, från att enbart kunnat ägna sig åt att skjutsa osv sina stora barn så blir det mer av - ska du nu köra igen och va borta flera timmar och lämna mig med allt här hemma. Allt som man hann med när hans barn inte var här det har man hängandes över sig när dom kom hit efter vi fått gemensamma barn eftersom vi inte han med i veckan som förut + all trötthet som gjorde att man inte hade orken att göra så mycket som tidigare. Så de stora barnen kan förbereda sig på att det kommer att bli förändringar och att dom får ta ett större eget ansvar för sig själva.

Sen ett direkt svar på din fråga. Skriker hon redan nu på dem så lär det inte bli bättre i allafall, tror snarare att det blir sämre.

jag hoppas verkligen inte att mina känslor för bonusarna kommer förändras när vi får gemensamt barn.

Det gjorde dom inte för mig.

Lite krångligare blev det först men när jag väl vuxit in i min roll som mamma så blev det enbart bättre för nu hör vi alla ihop på ett annat sätt. Min bonus är ju mina döttrars storasyster, som de avgudar, det värdesätter jag verkligen!

det skulle inte vara en arg röd gubbe där!!! jag älskar min bonus!

Ja mina känslor förändrades men det var inte bara p.g.a. det faktum att vi fick barn utan på hur allting runtomkring blev. Såklart förändras allting när det kommer ett till barn men det behöver nog inte bli åt det negativa hållet. Men självklart, det blir ju ett till barn som ska ha uppmärksamhet och som ska dela de vuxnas tid och dina barns liv kommer inte bli som det var innan bebisen kom.

Att mina känslor förändrades hade nog mer att göra med att de omkring mig var oförstående för min situation mer än att de bara ändrades för att jag fick ett biologiskt barn. Många tycker att man i princip redan är mamma om man har en partner med barn vilket är så dumt så det säger sig själv. Hur skulle jag kunna veta hur det var att få barn bara för att min man hade fått det för över tio år sen? Varför skulle inte jag få landa lite i lugn och ro bara för att min man blev pappa för en hel evighet sen med en annan kvinna? Varför förväntades jag sätta en annan persons barn före mitt eget nyfödda och göra sjuka uppoffringar bara för att jag har ett bonusbarn? Bara några exempel på varför jag tror att min inställning och mina känslor förändrades just kring den tidpunkt jag fick barn.

Jag vet inte hur det är med andra mammor i andra situationer, men jag är helt övertygad om att jag inte hade ändrat inställning på samma sätt om jag fått vara förstagångsmamma, som jag ju faktiskt var! Om jag fått landa och känna mig trygg i allt det nya utan att vara tvungen att agera som om jag redan hade barn och var van vid allting och skulle förstå allting. En styvfamilj är inte en kärnfamilj, man har inte samma band och det kan vara så att en person är förälder och den andra inte och då får man anpassa sig efter den specifika situationen. Det går inte att tro att man som bonusförälder ska förstå hur allting kring att vara förälder är och känns bara för att ens partner har barn.

Sen beskriver du inte just dina barns situation så specifikt så det är ju svårt att veta hur det kommer bli där. Om hon verkar less på läget och ofta skriker på och är trött på dina barn kanske hon behöver avlastning i vardagen, hon kanske får ta lite mer ansvar för dem än hon vill eller så? Kanske kan du ha dina barn lite mer just när hon fått barn så känner hon stöd från dig under den första, omtumlande tiden? Det hade iaf jag blivit jätteglad över och det hade varit ovärdeligt när man har gått igenom en förlossning och kämpar med amning och allt är helt upp-och-ned. 

Ja, mina känslor förändrades.
Först till det sämre. Mina hormoner gjorde mig till en lejoninna när det gällde min bebis och det var väl egentligen bara min man som fick röra bebisen utan att riskera onda ögat från mig. Eller, jag slet hårt som fan för att verka normal utåt i alla fall... men när man gråter av minsta lilla (brödet är slut, någon bytte inte den tomma toarullen etc) så är man kanske inte världens bästa skådis. Vi pratade med barnen och förklarade varför jag var som jag var... De var 9 och 13 år så de förstod.

Sedan blev det bättre. Mest tror jag för att min son gjorde att jag hängde ihop med min mans barn på ett annat sätt än tidigare. De är ju min sons storasyskon... så jag kände mer att vi var familj... Innan var det min man+barn+ex... och sen jag... som liksom inte hörde ihop med dom på samma sätt.
Nu är jag och min man och vår son "min" familj... men jag hör även hemma i "deras" familj (man+barn). Liksom...

Jag tyckte han var klängig och jobbig innan, jag tyckte han var sju resor värre än innan efter jag själv fick barn.
Tycker fortfarande inte om att vara i hans närhet men det är kul för min äldsta att de två går bra ihop.

Nope! Hon är bara bäst och en fantastisk storasyster! (precis som vi trodde innan vi fick barn).
 

Mina känslor för bonusen har inte ändrats, men det har blivit mer uppenbart för henne att det inte är samma grej mellan mig och henne som det är mellan henne och hennes mamma.
Hon har insett att, ja jag älskar henne men det är inte samma kärlek med samma självklarhet som man har med sin biologiska förälder.

Jag är så rädd att min sambo ska sluta brys sig om min son nu när vi ska ha ett gemensamt barn. Klart att det är skillnad men det var skönt att läsa det där om låta den nya föräldern landa i sin roll.
Det är ju ett nytt barn även för mig, jag fick barn för 11år sedan, inte minns jag hur det var med en bebis känns det som!
En kompis till mig kände när deras andra barn föddes, att hon inte ville ha sitt första barn, den förstfödda var stor och högljud och hon bad sin man flytta med den stora så hon fick vara själv med den nyfödda. Men det gjorde han inte och efter 1-2 månader så gick det ju över. Hormoner och stress påverkade mycket.

Själv är jag rädd att jag ska gå upp i vårt nya barn och bara säga åt min stora pojke att vänta, att ingenting går nu för bebisen måste osv....
Vi får väl se. Det är 3 veckor till BF.

Ts! Hur gamla är dina barn?
Det kan ju ha betydelse..

Mina känslor var iofs bra redan innan, men relationen mellan dem och mig blev ÄNNU bättre efter att våra gemensamma föddes!

Min man har ingen kontakt med sina två barn sen han träffade mig. De är vuxna och avskyr vårt förhållande. Jag har knappt träffat dem och när vårt gemensamma barn föds om några månader lär jag bry mig än mindre om hans tidigare liv. Vill han ha kontakt med dem sen i framtiden så får han det såklart men jag är inte dugg intresserad och kommer aldrig att bli som det känns nu.

Jag hade en sk hatkärlek till mitt bonusbarn innan. Alltså jag kan inte påstå att jag älskar barnet men är otroligt mån om att hen ska ha det bra, rena kläder, klippt etc.
Mitt problem var väl mamman i fråga som verkar ha lite av ett High Chaparall där hemma (en annan historia). Hur det än är, när jag blev mamma på riktigt så började jag även att inse att om vårt (mitt barn) skulle få samma uppväxt som bonusbarnet har haft det så är det inte så bra. Alltså det barnet har haft det flackigt, framförallt hos mamman.
Inser att om vi inte snart "tar över" så kommer makens barn snart att få det tufft i både skola och fritid. Det jag vill komma fram till är att jag har en bättre förståelse nu när jag har fått barn. Det räcker att tänka, "tänk om det var mitt barn som hade det si eller så"?!
Något i den stilen. 

Så ja det har förändrats, till det positiva faktiskt, det är sällan det är barnen det är fel på utan mig som bonusförälder, mamman och pappan, alltså vi vuxna. Jag tycker att vi som är bonusförälder ändå öppet ska få säga att jag kanske inte älskar min partners barn, men jag respekterar dem. Det är trots allt exet som gör sig påmind och svartsjukan kring det som är den riktiga varbölden i dessa relationer. Det tycker i alla fall jag