Träffat en ny "för tidigt" efter skilsmässan - nu paus - behöver stöd!
Detta blev extremt långt!! Men snälla, läs, jag behöver verkligen feedback!!Jag och min man separerade i höstas på mitt initiativ, då turades vi om att bo i huset med barnen (2,5 och 3,5år). Jag hade en etta nära jobbet när jag inte bodde i huset och min man ett rum hos en släkting... Relationen mellan oss gick från dålig till ok och vi gjorde ett försök genom att resa bort tillsamman i feb och därefter på prov bo ihop igen med nån dag paus emellanåt... Det slutade dock i skilsmässa, och vi skickade in ansökan i mars, så i september kommer vi kunna få igenom den slutligt. Jag har nu ett radhus nära gamla huset som exmaken behåller, och allt känns som en bra lösning, vi kommer också bra överrens i nuläget...
Kan nämna ett en stor faktor som bidrog till skilsmässan var att jag hade fått känslor för en annan man, en kollega som var betydligt mycket äldre och singel, men det blev aldrig något eftersom mina känslor inte var besvarade... Det spelade dock ingen roll för mig angående mitt äktenskap, jag hade vaknat upp och insett att jag levde ett fejkat liv! Ville mycket hellre leva ensam med barnen på halvtid, än i något som var en lögn... Jag hade tappat bort mig själv, som säkert så många andra under småbarnsåren, men detta hade jag hoppats att ensamtiden i höstas skulle råda bot på, och att jag skulle börja känna längtan efter min man! Men INGET! Jag mådde otroligt bra på egen hand, nästan så jag skämdes för det... Mycket ältande av känslor och tankar har det förstås varit, och det har varit jobbigt, men efter att beslutet var taget kände jag bara lättnad!!
Nu till den verkliga orsaken till detta inlägg, om nån orkat läsa så långt...
I april så fick jag tipset om en internet-dating-sida av en gammal bekant som jag av en händelse chattade lite med på facebook... Så jag tänkte, "äh, va fan! Kan ju va kul att testa iaf!" Skrev en ärlig presentation om att jag var nyskild, hade småttingar, inte visste vad jag sökte, att jag kanske gav mig ut i detta för tidigt osv...
Fick många mail i stil med "Hej sötnos, vad gör du ikväll då?". Och de gick bort direkt!! Ingen fantasi där inte... Sen en dag så fick jag ett mail ifrån en kille som skrev att han kände igen sig i min situation, befann sig också under prövotiden för skilsmässan att gå igenom, hade barn... Visade sig dock att han hade blivit lämnad, så lite olika var det ju... Men vi mailade varann fram och tillbaka iaf, så mycket som stämde mellan oss! Blev kanske 3 mail var varje dag!! Sen bytte vi nummer, smsade massor varje dag! Bestämde att vi skulle ses och ett par dagar före dejten ringde han och vi pratade i flera timmar, likadant nästa kväll... Så jag behöver väl inte tillägga att sömnen blev lidande..! Men det märkte jag knappt, var så inne i alltihop... Från första mailet fram till "dejten" visade det sig bara vara 2v när vi kollade för nån vecka sen, kändes som en evighet och att vi kände varann väl redan...
Jag hade dock en oro inför dejten, att jag inte skulle känna nån dragning till honom i verkligheten, det var liksom för bra för att vara sant... Men vi skulle ju bara ses som vänner, så jag försökte inte tänka på det! Av olika anledningar med barn och så, så träffades vi hemma hos mig första gången.. Skulle setts på ett fik, och inte så smart säkert att bjuda hem nån så, men det var det eller att vänta... Så då blev det hemma hos mig!
Snacka om att jag var nervös! Messade honom nåt om fjärilarna i magen, och fick tillbaka ett mess om att han kände det som en örn i magen, så visst var han också nervös!! Kändes konstigt precis när han kom, och lite under tiden jag fixade fika... Lite spänt i soffan också när vi började fika, och sen kysstes vi och det var totalkört!! Jag var såld! Helt jävla såld! Vi gjorde inget mer än kysstes och smektes eftersom han inte kunde stanna över natten, och vi gärna ville försöka vänta... Men han åkte väl inte förrän runt 01, så en jädrans massa hånglande blev det, vi betedde oss som tonåringar fast vi är dryga 30 båda två!!Träffades igen nästa kväll, jag hos honom, massa hångel, sov inte över... Sen ett par dagar utan att ses, vi hade våra barn båda två. Sen sov jag över!
Ska jag gå in på detaljer så kan jag faktiskt säga att jag var lite orolig över storleken! 
Har aldrig tidigare kunnat stämma in i "storleken har ingen betydelse", för det tycker jag visst att den har! Men mannen i fråga har en ganska smal, inte jättekort men kortare än min exman. Men det spelade ingen roll!! När känslorna var med en, och mannen visste vad han höll på med, så spelade det faktiskt ingen roll och det trodde jag aldrig att jag skulle få höra mig själv säga!! Och så skadar det ju inte att han är en GUD på oralsex, om man nu ska prata sex... Hur som helst så fortsatte vi att ses, och spenderade ett drygt dygn tillsammans förra helgen... Söndagen blev dock lite konstig, för hans ex började skicka mess angående framtiden och bråkade rejält med honom! Hon hade börjat med det lite smått några dagar tidigare, men sen hade det blivit värre och värre... Jag märkte på honom att han tog mycket illa vid sig (som sig bör), och hade svårt att fokusera... Han lämnade av mig hemma strax efter det, och begav sig hemåt... Vi pratade under kvällen, kan var verkligen inte i form, jag ville trösta och ge stöd med det var svårt när man var en bit bort... Han ville vara själv och tänka...
Detta utspel från exet resulterade iaf att han vaknade upp ur sitt lyckorus gällande vår nyinledda relation, och påminde sig själv om att han faktiskt inte hade velat inleda något med nån ännu... Tanken var vänskap från hans sida, men han hade ryckts med pga snabbt stegrande känslor och intresse! Säg det som inte klaffade! Han ville inte tillåta sig själv att känna, han var rädd att bli bränd... Hans känslor för mig hade blivit så starka att han inte längre kunde tygla dem till nåt annat än att ge sig hän totalt eller att bryta! Han valde att bryta!
Jag behöver väl inte tillägga att mina känslor var/är minst lika starka! Men jag förstår honom när jag tänker med hjärnan, men hjärtat hänger inte med... Han ringde samma kväll som jag skrev om ovan, ett par timmar efter att vi pratade den tidigare gång, och meddelade att han måste avsluta... Just då blev jag inte så chockad, hade haft nån känning under em... Men sen på måndagen visste jag inte var jag skulle ta vägen, skrev då ett mail, fick ett svar då han förklarade allt det känslomässiga. Det hade han inte gjort på telefon, då hänvisade han mest till att han inte klarade av de svängningar i känslor som det innebar att må bra med mig ena stunden och bli nerdragen i skiten av sitt ex andra stunden... Samt att han behövde lägga tiden på huset.
Det mail jag fick orsakade iaf en enorm känslostorm hos mig! Jag hade inte insett att jag kände så mycket!! Helt otroligt med tanke på att det då var 4v från första kontakten, vi hade bara träffats irl 2v!! Jag blev iaf så tagen att jag inte kunde få ner ett vettigt svar på mailen, jag smsade istället och frågade om vi kunde ses, och det var helt ok för honom! Vi sågs hos mig kvällen efter, och det var helt enormt! Vi kramade om varann så hårt man bara kan, pratade om känslor så uppriktigt som jag aldrig tror jag gjort förut, vi kysstes lite, vi skrattade och grät, kramades igen, pratade, pratade, pratade... Vi är båda vana att låta känslorna styra, fast man inte "borde", men denna gången kände han att det måste bli hjärnan som styr denna gången... Ett klokt och moget beslut, och han är verkligen stark i detta, jag brukar vara stark men vill inget hellre än att ta kontakt med honom...
Det är där det stora problemet ligger just nu! Att jag inte vet hur jag ska bete mig i detta! Vi har sagt att vi ska hålla kontakten via sms och telefon, men att han ska få ta dem kontakten... Jag har dock "råkat" skicka nåt sms ändå, och det känns inte bra... Jag vill ju att han ska kunna lita på mig, att jag håller vad jag lovat angående kontakten... Han fråga specifikt när min skilsmässa går igenom, det är ju i september vi kan ansöka slutligt, han i augusti. Tror han har det som sikte just nu... Vill gärna prata om allt, men han måste ju få vara den som ringer... så mycket som inte blev sagt den där kvällen trots att vi pratade så mycket!
Oj, va långt detta blir... Ni som läst ända hit märker att jag verkligen har ett behov av att reflektera och prata om detta! Och jag håller på att tjata hål i huvudet på min vänner... Skriver här nu för att kanske få en annan syn på det hela från nån som inte känner mig... Hoppas på det iaf!
Jag tänker iaf alldeles för mycket på honom som det känns, önskar jag kunde fokusera bättre på annat... Har mängder av saker att göra, men tankarna finns där ändå... Tänkte ett tag ta bort min profil från datingsidan precis som han gjorde, men ångrade mig... Har kontakt med ett par andra killar den vägen just nu, och tänker att jag kanske behöver det för att få ett annat fokus.. Men riktigt rätt känns det inte! Hur hade ni gjort med det? Jag har iaf varit ärlig mot dessa med mitt känsloläge... Och jag och min förälskelse har ju inte lovat varann nåt, snarare tvärt om...
Frågan är ju om det är för tidigt att träffa nån? Att det gick för fort och paus var enda alternativet för att det skulle kunna bli nåt i framtiden? Man spekulerar ju så man blir galen...!
Nu får jag ge mig med skrivandet, får istället svara om nån vill veta nåt mer specifikt...
Jag vill säga att det ni hade var alldeles för fint, vacker och kärleksfullt för att släppa taget om men samtidigt så kanske det smarta är att tänka med huvudet och inte med hjärtat och se vart det leder, det kan bara tiden visa. Jag sitter här och får inte fram ett ord, om jag var du hade jag inte velat ha något annat än han, han, han... Mitt råd får nog bli att försöka stänga av känslorna, gå vidare och se vad som händer med tidens gång.