Manipulativ pojkvän!
Min och min pojkväns relation har varit en lång bergochdalbana, och jag har nu ingen aning om det är värt att försöka kämpa vidare…
Första halvåret: förälskad, tänkte inte på mycket…
Andra halvåret: Helt hemskt. Varje gång jag kom och hälsade på var allt jag gjorde fel. Om jag blev sjuk och inte kunde gå ut tyckte han att jag kunde åka hemma istället, för han behövde gå ut med sina vänner. Ifall han precis hade fått dåliga nyheter var allt jag sa fel, och han tog ut all sin frustration på mig. Slutade nästan varje gång med att han tvingade mig att lyssna på honom tills jag storgråtande ”förstått” att allt var mitt fel och att jag skulle böna och be om förlåtelse.
Andra året: Upp och nergångar. Kunde ha helt otroliga perioder då jag kände att jag kunde spendera resten av mitt liv med den här personen. Hade också perioder av bråk, oftast för att jag sa ifrån när han försökte manipulera mig. Jag kunde knappt umgås med hans vänner, för han blev alltid jättesur på mig eftersom jag aldrig viste vad för lögner han sagt till dom för att framstå som bättre. Han var också kontrollerande och ville inte att jag skulle gå ut med mina vänner. Vissa helgen var jag hos honom och då var jag tvungen att gå ut med han och hans vänner, annars ”förstörde” jag för honom. Vissa helg var han hos mig, och då ville jag att vi skulle gå ut med mina vänner, men då var jag ”okänslig” som inte fattade att han inte ville det. Jag fick heller inte lov att dricka särskilt mycket, för då sa jag emot honom för mycket.
Tredje året: Upp och ner igen. Pratat om mycket gamla problem och också löst mycket för att försöka förbättra vårt förhållande. Jag försökte berätta att jag var rädd för att han manipulerade mig lika mycket som han manipulerade sina vänner och bekantar, men han sa alltid att om jag inte litade på honom så borde vi inte vara i ett förhållande. Fortsatt trend med att bråk var alltid mitt fel, men för att visa att han tog till sig våra problem från tidigare tog han ibland på sig skulden, problemet var att han bara gjorde det när det passade honom. Våra gräl kändes som om jag sa min åsikt, han sa hans, efter det var han en domare som bestämde att visst han hade gjort fel i en småsak, men på det stora hela var det mitt fel.
I slutet på vårt tredje år hade vi precis kommit på en bättre balans igen, när våra största problem började. Vi spenderade nyår med ett annat par utomlands, och på kvällen blev han stupfull. När han slog sönder ett glas av misstag skämtade jag bort det på festen, och då blev han skitsur och sa att jag skrattat åt honom. Jag försökte förklara att så inte var fallet men han var för full för att fatta. Han sa att nu måste vi gå hem och prata om det här och betedde sig allmänt dåligt (00.30!), jag blev upprörd över hans beteende och sprang gråtande till toaletten. När jag kom upp igen hade han gått, men började ringa mig hela tiden. Jag vägrade svara och fortsatt på festen, kände mig SÅ trött på att han gjorde såhär (Han hade i princip förstört alla nyårsfester och mina födelsedagsfester på samma sätt sedan vi träffats). När jag och våra vänner kom hem från festen var han fortfarande helt upprörd och sa att vi MÅSTE prata, och att jag måste fatta vad för fel jag gjort. Jag vägrade, och det blev en stor scen inför våra vänner. Till slut sa till och med hans kompis till honom att nu får han sluta manipulera mig. Nästa morgon gjorde jag slut med honom – jag hade äntligen fått nog, men han bönade och bad att jag inte skulle göra det och att det var jättepinsamt för honom inför våra vänner. Och jag tog tillbaka honom…
Månaderna sedan dess har varit bråk efter bråk. Alltid samma sak, han tycker att allt jag gör är fel. Och han blir överdrivet upprörd över varenda lilla sak. Exempel: jag missuppfattar att han vill att jag ska befinna mig i köket när han lagar frukost, han kommer in till mig och smäller ner en tallrik med gröt och är jättesur i en dag. Jag springer runt i en timme i affärer och letar upp en kräm till hans fötter, när jag kommer tillbaka blir han sur över att jag ber honom duscha innan jag hjälper honom med fötterna (jag tycker det är normal att duscha 1 gång/dagen, han var tredje dag), och säger att jag bara kritiserar honom. Han kräver att jag ska komma och krama honom för att han är stressad, jag säger att jag är lika stressad och har inte tid, han får vredesutbrott och säger att jag alltid överger honom när han behöver mig. Jag gjorde slut med honom igen, men den gången var det jag som ville ha tillbaka honom. Kände mig så ensam och fick panik och separationsångest.
Sedan dess har det varit samma sak hela tiden: småsak händer, han blir överdrivet upprörd och säger att allt är mitt fel och att jag måste be om ursäkt. Hur vet jag vad jag ska göra? De gånger vi har gjort slut har det känts helt rätt, men sedan har jag fått ångest och känt mig för ensam. Jag har knappt några vänner för jag spenderar min största tid med honom, och jag tycker det är svårt att umgås med andra när han blir kontrollerande.
Jag är också rädd för att jag aldrig kommer hitta någon annan. All stress har gjort att jag väger 10 kg mer än när vi träffades (mycket skillnad när man är 164 cm…), och ser inte alls like attraktiv ut längre. Jag brukade kunna få nästan vilken kille jag ville, och han var den charmigaste person jag någonsin träffat (typiskt manipulativa personer…), och jag är rädd för att ingen utom honom finner mig attraktiv längre. Jag brukade tro att han var helt perfekt för mig och att vi skulle vara tillsammans för alltid, särskilt eftersom han var så mycket bättre än mina tidigare pojkvänner.
Jag är rädd för att om jag verkligen gör slut med honom så kommer jag ångra mig och aldrig träffa någon som är bättre. Det känns som om jag behöver honom för att känna mig trygg, man jag orkar inte med honom längre. Han har aldrig gjort mig fysisk illa, och ibland när vi är tillsammans tror jag att jag fortfarande älskar honom, och jag har svårt att se mig utan honom.
Ska man hålla kvar vid en relation som är typ okay? Om inte, hur ska man våga ta steget vidare…?