har varit ihop med min karl i 7 år nu. Vi levde som särbos två år, sambo drygt två år, och sedan särbos igen pga det blev dumt att pendla med barnen och de fick långt till kompisar/skola.
Jag tycker det fungerar jättebra. Särbon vill helst bo ihop igen. Jag har kanske lite större ensamvarg i mig, för jag njuter av att vara ensam, och tycker att jag får det bästa av två världar. Vi har också ganska olika tröskel vad gäller städning mm, så nu slipper vi konflikt om detta.
Vi håller kontakt på något sätt varje dag, även om det bara blir lite sms. Ungefär varannan dag talar vi en ganska lång stund i telefon. Jag tror det är viktigt att hålla kontakten varje dag och hålla sig uppdaterad om varandras liv, annars kan det bli lätt att man kommer i skilda världar. Vi engagerar oss i varandras bekymmer, stora som små, och försöker alltid hitta lösningar eller bara diskutera med varandra. Vi skojar och skämtar, och skickar ibland roliga historier på sms och så, bara för att hålla en tät kontakt.
När vi träffas känns det lite festligt även om vi inte gör nåt speciellt, bara för att det var så länge sedan sist.
En nackdel kan vara att vi har väldigt lite tid på tu man hand, eftersom på helgerna när vi ses så vill halva släkten också vara social och ses. Många förstår inte riktigt hur exklusiv denna tid är för oss. Men när vi väl har tid på tu man hand så känns det som jättelyx.
Han är verkligen mennen i mitt liv, men jag vet inte om jag vill flytta ihop igen. Under den tid vi bodde ihop blev att så vardagligt och tråkigt vanligt. Nu finns det alltid en guldkant att se fram emot.