Ni som lever som särbos!

Sambo ngr år, nu särbos. Slipper hans barn och hemska ex( mamman soc anmäld av skolan och grannar) slipper se all skit, sorry! Det jobbiga är att inte somna ihop så ofta.. Och att bi har ett gemensamt barn, som pga pappans större barn, inte får träffas så ofta.

pga omständigheterna så har jag och min man sen 4 år tillbaka valt att leva särbo i veckorna och sambo på helger...detta funkar riktigt bra...vi har 2 gemensamma barn,en son på drygt 3 år och en dotter på snart 11 månader.sen har min man 3 barn sen tidigare..
och detta funkar och jag fatta detta beslutet pga omständigheterna och vem vet om några år då kanske vi kan flytta ihop igen och om inte så är det så det ska vara..men det får framtiden utvisa... 

Trivs ni bra?

har varit ihop med min karl i 7 år nu. Vi levde som särbos två år, sambo drygt två år, och sedan särbos igen pga det blev dumt att pendla med barnen och de fick långt till kompisar/skola.

Jag tycker det fungerar jättebra. Särbon vill helst bo ihop igen. Jag har kanske lite större ensamvarg i mig, för jag njuter av att vara ensam, och tycker att jag får det bästa av två världar. Vi har också ganska olika tröskel vad gäller städning mm, så nu slipper vi konflikt om detta.

Vi håller kontakt på något sätt varje dag, även om det bara blir lite sms. Ungefär varannan dag talar vi en ganska lång stund i telefon. Jag tror det är viktigt att hålla kontakten varje dag och hålla sig uppdaterad om varandras liv, annars kan det bli lätt att man kommer i skilda världar. Vi engagerar oss i varandras bekymmer, stora som små, och försöker alltid hitta lösningar eller bara diskutera med varandra. Vi skojar och skämtar, och skickar ibland roliga historier på sms och så, bara för att hålla en tät kontakt.

När vi träffas känns det lite festligt även om vi inte gör nåt speciellt, bara för att det var så länge sedan sist.

En nackdel kan vara att vi har väldigt lite tid på tu man hand, eftersom på helgerna när vi ses så vill halva släkten också vara social och ses. Många förstår inte riktigt hur exklusiv denna tid är för oss. Men när vi väl har tid på tu man hand så känns det som jättelyx.

Han är verkligen mennen i mitt liv, men jag vet inte om jag vill flytta ihop igen. Under den tid vi bodde ihop blev att så vardagligt och tråkigt vanligt. Nu finns det alltid en guldkant att se fram emot.

Jag träffade min drömprins 8 år sedan. Han hade inga barn. Jag är skild och hade två barn. Under veckorna
är vi hemma hos mig (mera praktiskt) och helgerna hos honom. Men mina barn är där bara varannan helg
pga de är hos sin egen pappa den andra helgen. Han fixaat ett sovrum åt mina barn i hans lägenhet. Vi gör
detta pga ekonomiska skäl. Han har fast jobb men jag pendlat i många år mellan jobb och arbetslös så för
mig känns tryggare att leva såhär.

Än idag 8 år senare är vi som nyförälskade. Vi hittar på massor av kul saker tillsammans såsom ut och grillar och bada på sommaren. Bila genom Sverige. Besöka massor av museum eller shoppa. Han ser mina barn som en del av vårt liv och de kommer bra överens.

Jag varit gift innan och det är inte så lyckat. Bara bråk om pengar, vem hämtar och lämnar på dagis. Så nej,
aldrig mer

Jag bor som särbo med en man sedan 3 år tillbaka.
Fördelar:
1. Ekonomi. Just nu skulle vi inte tjäna på att bo ihop.
2. Mer romantiskt faktiskt. Vardagen finns där, men inte alls på samma sätt som då när man är sambo.
Bott sambo med andra män och jag föredrar att leva särbo.
3. Friheten :)  När man vill vara själv eller ifred eller om man är irriterade på varandra- så har man ALLTID sitt eget ställe. Man behöver aldrig känna att man är tillsammans för att "det är så jobbigt att bryta bo" ;)

Nackdelar;
1. Det kan ju vara mer ekonomiskt att bo ihop, speciellt om man bor långt ifrån varandra- jag bor dock promenadsavstånd till min särbo. Om han bott på andra sidan stan skulle jag nog inte uppskatta det lika mycket.
2. Ibland vill man bara ha vardag, vakna upp brevid den man älskar, äta frukost ihop osv. Det kna man ju även som särbos, men kanske inte så ofta under veckorna.
3. Friheten, alla gillar inte att vara ensam om kvällarna och själva bestämma vad de ska se på tv, äta till middag osv. För dem är detta en nackdel- som för mig bara är skönt! :)

Jag ser fram emot den sag vi kan flytta ihop, om några år.
Just nu trivs jag som särbo och jag tänker inte flytta ihop förens vi har råd att bo i en trea tillsammans!
Just nu bor jag själv i en tvåa och han bor i en etta och vi trivs väldigt bra som vi har det nu.

Jag lever som sambo men jag skulle gärna vilja vara särbo men jag vet inte om det är en bra idé. Har ni några råd för hur man bör tänka? Ska man sätta upp några "regler" innan eller är det bara att köra på?

jag och min pojkvän har varit tillsammans i fyra år, vi var 17 när vi träffades.
flyttade hemifrån tillsammans när vi var 19, var sambos i lite mer än ett år.

nu har vi varit särbos i en månad, och inte pga bråk eller något liknande.
vi vill "prova på" att ha bott själv någon gång i livet, för vi planerar att börja skaffa barn
om ca 1 år och då flytta ihop igen.
det funkar hur bra som helst :)

Hej!

Jag är särbo sen 3 veckor tillbaka och det är jätteskönt. Vi har en 2 tjej tillsammans som bor mest hos mig. Det va jag som ville men min kille tyckte oxå det verkade va en bra idé. Vi har olika trivselnivå vad det gäller städ och matlagning och det har tillsammans med att jag har fått ta väldigt stort ansvar för hans 3 övriga barn som var hos oss varannan vecka gjorde att jag succesivt har börjat längta bort. Efter mig själv. Det har inte funnits någon tid för mig och jag saknade mig. Nu känner jag mig glad och avslappnad igen.
Våran dotter verkar trivas jättebra här i nya hemma, vilket har vart det som jag tyckt vart jobbigast, hur hon ska ta det. Men nu är jag lugn över det me.
Visst känns det lite konstigt...det va 3 år sen jag bodde själv. Nu är det ju jag och min dotter och jag tycker om egentiden både tillsammans med henne och med mig själv.
Jag och min kille ses väldigt ofta ändå och pratar varje dag i telefon..det tror jag är bra.

Hur ofta träffas ni? Planerar ni det långt innan eller "blir det som det blir"?

Ni som har barn, hur gör ni, har ni dem varannan vecka eller?