Sorgen att vara barnlös
Jag är 33 år och har de senaste åren känt en otrolig sorg över att vara barnlös. Var denna sorgen kommer ifrån är för mig en gåta. Nog för att jag alltid har haft en viss längtan efter familj, men jag har inget överdrivet intresse för barn och sådant. Dock hör jag den biologiska klockan ticka fruktansvärt högt. Hade jag haft möjlighet kanske jag hade försökt få barn tidigare, men jag har varit singel i 10 år och varit sjuk och opererats de senaste fyra åren, så det har inte funnits möjlighet.
Nu har jag dock en kille, vi har varit ihop i fem månader, men känt varandra några år innan dess. Vi skulle vilja ha barn men jag är rädd att det inte kommer fungera. Har alltid haft oregelbunden mens och de senaste åren har det bara blivit mindre och mindre. Förra året hade jag mens tre gånger. I år har jag haft mens tre gånger också, på fem månader.
Oavsett om det kommer bli något barn eller inte så lever jag med sorg nu över att jag är barnlös. Alla mina vänner och släktingar har fått barn mellan 18-30 år, jag känner mig hopplöst efter. Och kanske kommer det aldrig bli något.
Var kommer sorgen ifrån egentligen? Hur kan man sörja något man aldrig har haft så starkt? Vad gör man med sorgen om det inte blir några barn? Det känns inte som man kan prata om denna sorg med någon. Erfarenheter?
