Shit vad det låter som om jag skulle ha kunnat skrivit inlägget!!
Jag fick första barnet, en pojk i december 2008 med planerat snitt för sätesbjudning.. efteråt var jag mest bara glad och stolt nybliven mamma för första gången och allt var underbart... efter några dagar kom alla saknad av allt som händer under graviditeten och alla känslor osv och man var ofta ledsen och gråtfärdig men visste aldrig varför eller över vad riktigt...(även då bara för mig själv, ingen annan visste hur jag kände..)
när han var 2 månader så ville jag så gärna ha en till och när han var 9 månader så blev jag gravid och fick mitt andra barn för ett år sedan 3juni 2010 en flicka.... jag och min barnmorska hade pratat om förlossning osv eftersom jag denna gång skulle få föda vaginalt... när dagen väl kom när jag började känna värkar 2 veckor innan BF ringde jag förlossningen och berättade hur jag kände och dom sa att jag skulle avvakta... jag ringde igen efter ca 4 timmar då det började göra riktigt ont och jag blödde så mycket att det droppade i toaletten men jag skulle bara ta an alvedon och sova... ringde igen och sa att slemproppen lossnat, blöder mycket, har så ont att jag inte kan stå upp och det trycker på som bara den.. kjag fick fortfarande inte komma in utan barnmorskan avrådde mig sa hon för skulle jag komma in kunde dom ändå inte göra nåt, jag hade tydligen bara förvärkar... jag hade ju 2 veckor kvar till BF och det var nog på gång men INTE dags än sa hon... så en kvart senare blev det BRÅDIS med ambulans in på akuten då jag var öppen helt och fick krysta på en gång.. 12 minuter senare föddes hon.. jag var helt skakad av situationen... rädd och panikslagen... hann inte förstå att jag födde barn så tidn efter var jobbig för mig... även om ingen vet om det utan jag ahr hållt det för mig själv.. mycket gråt och saknad av graviditeten, saknade/saknar BM-besöken, späänningen och förväntan inför att träffa bebisen... pojke/flicka?man saknar även sparkarna och att inspektera sin mage.... allt saknar man... och alla känslor är som ihoprört till en gröt efteråt... man vill bara vara ensam och gråta i princip! nu först, 1 år efter förlossningen blrjar allt komma ikapp mig igen... hela händelsen när hon föddes... all dramatik som blev med ambulans och blåljus... man tänker att tänk om nåt hade hänt, jag kanske inte hade fått ut henne, kanske behövs snitt igen eller tänk om jag ahde gått sönder och förblödit eller om nåt hänt med henne och mig under tiden??? halt skakad blev jag :S
