• kaffemedmjölk

    jag orkar inte!

    Jag är helt slut. Mina två pojkar på snart fem och tre år är helt rabiata och bryr sig inte ett jota om vad varken jag eller deras far säger åt dem. De studsar runt vid matbordet, bankar i bordet med besticken. Vägrar gå att lägga sig, kastar sina leksaker så de går sönder. De har ingen respekt för oss när vi säger till dem över huvud taget. Det spelar ingen roll hur arg man blir och skäller på dem eller om man tar bort dem från stöket och t.e.x. säger åt dem att stanna på sitt rum. Jag vet inte vad jag skall göra. som nu när de skall sova t.ex. Båda vill ligga brevid mig, ¨då bråkar de med varandra över mitt huvud och jag orkar inte ligga kvar. Jag lägger dem i sina sängar då kastar de ner allt på golvet och hoppar runt så det dunsar i hela huset. så har det varit hela dagen. Jag satt här och grät förut för jag blir s frustrerad och tröt av allt tjat, tjat , tjat och tjat... Säger man till dem på skarpen börjar i alla fall den store att svära och ord som "jävla pappa, eller mamma, kommer regelbundet. Han har även börjat skrika så i offentliga sammanhang och man skäms ihjäl. Vi svär inte åt våra barn, dessa fina uttryck har han lärt sig på dagis har jag fått bekräftat. Nu har det gått så långt att de skrattar åt oss när vi skäller på dem och jag är helt handfallen. Vi är en helt normal familj i övrigt, båda jobbar men vi ger dem all uppmärksamhet när vi är med dem. Jag har t.o.m gått ner på 80% för att få mer tid med dem. De går på dagis, träffar andra barn...Jag vet inte vad vi gör för fel! Visst är det trots och allt det där men jag tycker inte att några andra barn är så hysteriska som våra. Hela grannskapet måste vara vakna nu som vi håller på här. Hjälp

  • Svar på tråden jag orkar inte!
  • skånegås

    Så är mina barn också i perioder... Har precis läst och håller på med böcker av Jesper Juul: Ditt kompetenta barn och Din kompetenta familj. Läs dem!! Tjata inte och skäll inte. Det hjälper mindre än det förstör...

  • anemix

    ohhh vad jag känner igen mig. Så har vi oxå haft det i perioder( o har fortfarande).


    Vi fick tipset att uppmuntra det bra beteendet och det har hjälpt oss massor.


    Killarna får massor med beröm och uppmuntran när de beter sig bra.Vi gick Famljeverkstan i höstas och fick massor med bra verktyg att jobba med. det kan jag verkligen rekommendera.

  • Falangist

    Det känns hysat väl igen...

    Prova att välja ut exakt vilka strider som är viktiga att vinna och minimera all annan gränssättning.
    Exempel: man måste absolut att bilbälte i bilen och man får inte slåss MEN ingen förälder säger nåt om man kladdar med maten eller hoppar runt matbordet.
    Jag tror helt enkelt att det gått inflation i tillsägelser i er familj - det är så väldigt lätt hänt när man har impulsstyrda och viljestarka barn.

    Minsta lilla positiva beteende ska berömmas, gärna så att andra hör. Uppmana dagis att berömma mycket också.

    Ge också varje barn 10-15 minuter ensamma med en förälder varje dag. Lek något som barnet vill och ge under dessa minuter all uppmärksamhet åt barnet. Om man vill kan man introducera en äggklocka som ställs in på den önskade tiden, så blir det lättare för barnet att avbryta leken när tiden är ute. Att varje dag ge barnet egen tid och total uppmärksamhet hjälper dels barnet att knyta an, dels er föräldrar att känna kärlek och större tålamod när situationen ballar ur och blir jobbig. Ni kommer också att tanka positiva upplevelser ur leken att bära med er när konflikterna drar igång igen.

    Alla tillsägelser ska framföras med neutral röst. Ansträng er att inte gå in i konflikter. Om barnet inte lyder er uppmaning, vänd er bort från barnet en stund rent fysiskt. Hitta något att göra - knyt ett skösnöre, skicka sms, diska. Det får inte ske i affekt eller i bitterhet; bara visa barnet att det inte är så kul att umgås när barnet kallar en för "jävla mamma", för att ta ditt eget exempel.

    När ni berömmer barnet, försök i görligaste mån att inte använda ord som förstärker hur barnet är. Tala istället om vad barnet gör: "Vad schysst att du hjälper till", "Du klättrar verkligen snabbt", "Vad högt du hoppade".
    Vid tillsägelse: försök att tala om för barnet vad det ska göra, snarare än vad det inte ska göra. "Prata med din vanliga röst" är bättre att säga än "Skrik inte!". Att realisera en inte-sats är inte så lätt för små barn.

    Jag tror jag vet ungefär vad ni går igenom men man får kämpa på och hämta tips från andra som varit i samma situation. Förr eller senare mognar barnen!

  • Carola65

    Det finns hopp alltså... Jag känner mer o mer panik inför tanken att detta skrikande kaos skall fortsätta i minst 10 år till... Jag ger min dotter positiv feedback men då kan hon skrika "dumma dig - du får inte säga så"... man fattar ingenting...

Svar på tråden jag orkar inte!