Hur får man kraft att orka genom allt?
För bara 3 månader sedan tog min man, sedan 11 år tillbaka (tillsammans i 15 totalt), upp att han inte längre mådde så bra i vårt äktenskap. Det kom som en chock för mig. Vi har två barn på 9 och 11 år tillsammans, bor hus och har det riktigt bra ställt. Maken är egen företagare sedan 5 år och det har väl varit lite knackigt de senaste 2 åren men då jag tjänar bra så går det hela runt ändå och familjen har rätt kostsamma hobbys som båt, mc och väldigt mycket skidåkning. Vi har alltså både gemensamma och egna intressen. Vi har mycket kul tillsammans och jag älskar verkligen min man. Jag tycker vi sällan bråkar och att sexlivet är toppen. Jag vet att vi alltid varit rätt så olika men kompletterat varandra på ett bra sätt. Det visar sig att han lever i en annan verklighet än jag. Han tycker sexet känns 'sådär', att vi ofta tjafsar om småsaker, att jag ofta är på honom om ekonomin, att jag håller honom tillbaka. Han brottas ofta med dåligt samvete när han håller på med sina egna tidskrävande intressen. Han vill inte bo i huset eller i området där vi bor utan flyttade mest hit för min skull. Han säger att han älskar mig som mor till hans barn och som vän men inte som älskande, inte längre.. Sedan i mars har vi gått några gånger till familjerådgivningen och min man bad mig att ge honom tid att tänka. Men det har bara blivit värre. Han har inget tålamod alla med vare sig mig eller barnen, hänger alltmer med sina vänner och verkar längta efter ungkarlslivet. Jag kan verkligen se vilken 40-årskris han kommit in i och det verkar han tom förstå själv. Jag har backat totalt för att ge honom svängrum, ändå kan jag knappt ringa honom för han känner att jag jagar honom. Han har med min uppmuntran sovit i båten kanske 15-16 nätter för att 'tänka'. Den här tiden har varit skitjobbigt för mig såklart. Men jag har haft hopp om att det här går att lösa så jag har ändå klarat av det. Hållt styrkan och modet uppe. Men så igår, efter några dagars kyligt bemötande, tog jag upp frågan igen. Har han kommit fram till hur han vill ha det? Och min livs största kärlek säger att han vill separera.. Mitt hjärta, mina drömmar, mitt liv är krossat. Tårarna strömmar när jag skriver detta. Vi berättade för barnen. Det svåraste samtalet hittills i mitt liv. Det började lugnt och sansat men barnen blev helt förtvivlade så det blev riktigt riktigt jobbigt. Jag har knappt sovit något och känner mig som en urvriden disktrasa. Jag har inte längre något hopp. All min styrka har jag redan förbrukat känns det som. Hur ska jag orka, hur gör man? Jag har några jättefina vänner som vet nu och som ställer upp, liksom mina föräldrar, men i slutet av dagen är jag ju ensam med min sorg ändå. För det är en sorg, en svår sorg, men som jag inte kan dela med någon. Jag har aldrig förr känt mig så ensam. Jag behöver alla råd jag kan få utav er som gått genom liknande. Hur hanterar vi barnens sorg?
