Kryper i mig när mitt barn blir för på

När hon är som mest "manisk" så är det inte bara klapparna som är svåra för mig att handskas med utan hon blir otroligt klängig på alla sätt och vis. men  det är just klapparna som jag har allra svårast att handskas med. Jag upplever att jag borde ge henne all närhet hon just då kräver, men jag har så svårt med det.

säg till henne mmm, vad gosig du är, men klappa mamma här istället, det är SÅ skönt.
försök behärska dig, så du inte missuppfattas och hon blir ännu mer på för att hon känner av din sinnesstämning.
närheten ger trygghet och bekräftelse vilket ju alla barn behöver och kräver mer eller mindre. 

Jag har ibland kännt samma sak, att jag får panik av den närheten. Jag brukar då försöka ge ett rejält "gos" tillbaka, en stor kram och tala om hur mycket jag tycker om barnet. Sedan säger jag att "nu måste mamma fixa med en grej (typ diska),  vi kan gosa mera sedan" Då har man ändå visat att man uppskattar barnet.
Jag tror också att det ä en övergående period det där att de vill klappa i ansiktet också. Jag vill minnas att min son gjorde det mycket ett tag.

Jag har kommit fram till att jag nog har vissa drag av ADD (liknande ADHD) och tror att det är därför jag kan få den där panikkänslan av för mycket närhet. Det har inget med svårighet att visa känslor att göra utan det hänger ihop med svårigheten att sitta still. Jag får även panik ibland av att ligga tyst och stilla bredvid ett barn som skall somna. Då kryper det plötsligt i hela kroppen och jag måste till vilket pris som helst ut ur rummet och vara själv en stund.

Dock märker mina barn aldrig något av det här. För jag är mycket noga med att ge närhet och trygghet till dem och sätta deras behov först hela tiden.

skyll inte på att du ska göra annat, barn genomskådar och känner av mer än man tror, och vid läggdags, ta en nalle eller nåt som ni stoppar om tillsammans bredvid henne, som hon får klappa, krama och stoppa om, visa henne att nallen vill ha kramar och klappar och att den och hon ska sova nu, låt henne på så sätt få självförtroende och känna sig behövd men rikta den intensiva "kelet" mot nallen.

Men - det är också bra att lära sina barn att andra människor får säga nej till vissa sorters klappar! Din dotter är så stor att du kan hävda din integritet och helt enkelt säga "inte i ansiktet, det vill jag inte! På håret/axeln/armen!" Så lär hon sig att hon också kan säga nej till oönskat tafsande.

Ja, det är inte så lätt att klara av den där sortens klängiga närhetsbehov. Kan du inte prata lättsamt och lugnt med henne och be henne sluta med klapparna. Säg att ni kan kramas istället och försök avleda henne och göra annat. Antagligen vill hon ha närhet men också din fullständiga uppmärksamhet. Kanske kan ni sitta tätt ihop i soffan kramas lite och läsa bok, rita teckningar tillsammans eller leka, spela spel, lägga pussel. 
Sättet som du reagerar på är mänskligt men egentligen så har det motsatt effekt. Ju bryskare du blir desto mer måste hon kämpa för din närhet... 

Du är absolut inte ensam , har en väninna som är precis likadan, det lustiga är att det oftast har att göra med den veckan innan hon ska ha mens. Kolla upp om det är vissa perioder du känner så, kan ju vara hormonerna som spökar...

Å vad jag känner igen mig! Jag gillar oxå den vanliga närheten med min son, samsover och har burit honom mycket. Men när han vill klappa i ansiktet, han gillar speciellt att känna runt min mun får jag en jätteotäck känsla, det är väldigt obehagligt och jag får oxå lust att bara skjuta iväg honom! samma när han klänger sig fast vid mig när jag ska göra något, och inte lyssnar när jag säger till honom att släppa. Får nästan panik då! Men som flera skriver håller jag med om att det är viktigt att barnet lär sig att lyssna när man säger nej till att bli klappad och klängd på när man inte vill.

Tygtiiger skrev 2011-06-08 10:07:10 följande:

Men - det är också bra att lära sina barn att andra människor får säga nej till vissa sorters klappar! Din dotter är så stor att du kan hävda din integritet och helt enkelt säga "inte i ansiktet, det vill jag inte! På håret/axeln/armen!" Så lär hon sig att hon också kan säga nej till oönskat tafsande.

Så tänker jag också.

Känns det inte bra för dig är det bra att du talar om det TS. Då lär du ditt barn att sätta sunda gränser kring sig själv - men var noga med att det är du som sätter gränsen (Jag vill inte att du klappar mig i ansiktet, men du får klappa på håret om du vill) och inte barnets behov det är fel på (Måste du hålla på och klappa mig i ansiktet hela tiden). 

Respekterar hon inte ditt nej så tycker jag att det är helt okej att gå därifrån. Det kan du ju också tala om innan "Jag vill inte att du gör så - då går jag härifrån". Och du behöver inte förklara varför - det räcker att du inte vill. Precis som det ska räcka att din unge säger att hon inte vill om någon gör något som hon tycker är obehagligt på henne. 

Att hon blir så "på" beror kanske på att hon blir väldigt tveksam om var gränsen egentligen går... treåringar vill ju gärna utforska det. När du är tillfreds och tycker att det känns okej att bli klappad finns det ju inte någon gräns att utforska - men när du känner obehag gör det ju det - och då behöver du kanske också sätta ett ordentligt stopp annars testar hon att gå längre och längre... *Vrider lite på amatörpsykologhatten*