Ännu en tråd om slentrianmässigt förhållande.
Här kommer ännu en tråd om ett slentrianmässigt förhållande, jag hoppas kunna ventilera mig och få råd om hur jag kan ta mig ur denna slentrian.
En kort bakgrund,
Vi har varit ett par i 9år och har ett barn. Efter en personlig kris gick jag i terapi och förändrade massor, gick ner mycket i vikt började studera och efter det har mitt synsätt och värderingar förändras rejält. Kaske var detta början på förändring i vårt äktenskap, klart att det påverkar men trodde nog att vi tillsammans tog ett bra steg framåt.
Hemma är det verkligen jag som sköter allt, det föll sig så när jag är hemma mer tackvare studier. Ber jag om hjälp får jag bara det för stunden.
Min man klagar och jämför sig med sina arbetskamrater som bor finare, har finare semestrar, finare prylar och allt är ett stort planerande vad som ska inhandlas. Jag avskyr den attityden! Vi har en något ansträngd ekonomi nu när jag studerar men jag fixar inte att ta ett extrajobb. Snart är jag klar och kommer få ett hyfsat bra betalt jobb och längtar efter att få sätta guldkant på vår tillvaro i form av upplevelser inte prylar.
När jag hittar på saker vardagliga aktiviteter, är de tråkiga och han vill inte följa med. Slutar med att han är hemma och beklagar sig för vårt liv är så trist. Jag har fullt upp varje vecka från jag vaknar till jag somnar, det är helt ok men han fortsätter klaga på att vi aldrig gör något.När min man kommer hem från jobbet sätter han sig vid datorn o där sitter han tills han går och lägger sig. Undantag för mat och ev hjälpa vårt barn i säng.
Sista dagarna känner jag att jag fått nog, jag vill inte lyssna på han gnäll om att kläder inte passar (han har lagt på sig lite), att arbetskamrater köpt fina prylar och planerar roliga semesterresor. Vi lever efter vår plånbok.. och det är inte så att vi inte kan semestra men vi får göra det i Sverige i stället för exotiska platser.
Vi har även kommit ifrån varandra när det gäller vårt sexliv.. jag har absolut ingen lust. Närheten mellan oss är små taffliga försök som bara gör mig avtänd.. vet att jag borde försöka men hela situationen är inte lustgivande.
För en tid sedan var jag ute med några vänner och dansade och drack vin. Killar flörtade och jag fick komplimanger. Vet att det bara är ett "spel" men kände mig mer uppskattad under en kväll än vad jag gjort under senaste halvåret. Jag blev så frestad men gjorde självklar inget, skulle inte kunna leva med mig själv om jag var otrogen.
Detta blev längre än jag tänkt mig..
Det jag undrar, har ni några tips eller råd att ge? Jag är inte kär men älskar min man och vill verkligen att vi ska hitta tillbaka till varandra. Jag kräver inte att allt ska vara precis lika här hemma men jag vill hitta tillbaka till lyckan och ömheten för varandra.
Kan jag göra något för att det skall förändras då jag vet att mycket i omställningen beror på mig. Jag har förändras massor men till det bättre vilket jag vägrar släppa men jag vill att min man finns vid min sida. Han är ändå min stora kärlek och ett enormt stöd i den kris jag gick genom.
Är enormt tacksam om ni vill dela med er av era tanka.
