Att umgås som en "hel familj" trots separation.

Det går inte alltid så bra med en ny partner.    I allafall om den nya själv inte har några barn -  då finns risken att den nya känner sig utanför.

I vårt fall var det en av flera orsaker till skilsmässa.

Förstår inte riktigt hur du menar. 
Var du den nya och din partner umgicks så med sitt ex? 

Jag umgås med mina ex och äter middagar och hittar på saker med dem, de är som tur är mina vänner som jag dessutom har barn med.
Nu har jag haft turen att träffa en man som inte är svartsjuk av sig och som litar på mig, han är även han alltid med bjuden så han hålls inte utan för.

Jag tror att för barnens skull så är det kanon om föräldrarna kan umgås och göra saker ihop, barn mår bäst av att veta att ens föräldrar tycker om varandra även om de inte är kära längre. 

Om din sambo är medbjuden och alla behandlar honom med respekt finns det ju inget att vara svartsjuk på heller. Ur en ny partners synvinkel ser jag heller inget konstigt i det om det är så. 

Däremot har jag en fundering kring det här med barnen.
Finns det inte en risk att dom får falska förhoppningar om att mamma och pappa kommer att bli tillsammans igen? 

Vi gjorde det ofta i början, innan nya partners var involverade. Reste t o m på semester tillsammans! 

Kan tänka mig att det är värre om det har varit en massa tjafs, otrohet eller annat som ligger bakom separationen. Nåt sånt fanns inte i vårt fall. Men visst var det jobbigt ibland i början, men det fick man sätta sig över, för barnets skull.

Nuförtiden umgås vi lite då och då, med våra respektive nya partners och sonens nya syskon. Ibland är hela släkterna med, t ex om det är födelsedagar, jul, midsommar eller nåt. Funkar klockrent.

Ska faktiskt åka och hämta storsonen nu, och även träffa hans pappa som ska låna en väska av min man.  

Nä, det tror inte jag. Snarare ger man dem en sund bild av hur man inte behöver vara ovänner för livet bara för att man inte ville bo ihop längre.

Skulle verkligen önskat för min äldstas skull att jag och pappan hade kunnat umgåts så för hennes skull.
Tycker inte att det är fel att umgås med sina ex fast man har ny speciellt inte om man har barn ihop då är det så viktigt att vara vänner. Som ny partner så ska man nog vara glad för att man har fått tag på en sån mogen och förståndig människa som kan se förbi "skilsmässan" för sitt barn skull. Men man får inte glömma vem man är tillsammans med och umgås med sin partner  och se till så den verkligen inte känner sig bortskuffad.

Precis.

Inte som vi märkte. Däremot hade han en period när han var runt 5-6 år, då han ville att vi allihopa, alltså jag, min man, pappan och hans tjej skulle bo tillsammans.  jag kommer inte riktigt ihåg hur vi kom runt det, men vi sa nog att det var svårt att få tag på en så stor lägenhet eller nåt. Efter ett tag gick det över.

Låter riktigt bra ju! 
Har funderat kring det här i flera olika led.
Dock mesta tiden egoistiskt om jag ska vara ärlig.

Som bonusmamma saknar jag ibland att ha en pratsam relation till barnens mamma. 
Inte för att jag inte kan prata om allt med min sambo, men för att vissa saker förstår han helt enkelt inte för han är inte kvinna! På så sätt hade det varit skönt att ha en relation till deras mamma. 

Nu har mina bonusars mamma inte varit "riktigt" frisk efter separationen. Allt jävulskap som man kan komma på har hon ställt till med, och lite till. 
Det har gjort att jag aldrig vågat vara familj med barnen när hon är i närheten och kan se. 
Har knappt vågat prata med dom, än mindre krama dom, eftersom jag vet att det kan få konsekvenser som jag inte har orkat med. 
Å andra sidan är vi ju en familj och jag och barnen kommer jättebra överens. Dom ser mig som en del av sin familj och som en mamma när mamma inte är där. (7-åringens egna ord) Det är inte en relation jag vill riskera. 
Det gör mig negativ till att ha en relation till mamman, min rädsla för hennes svartsjuka, som i sin tur leder till att jag kanske hamnar utanför.. och som i sin tur skapar en rädsla för utanförskap :)

Du ser.. det är inte enkelt :)