Hur står man ut med statusfixerade ytliga människor?

Jag är statusfixerad OCH trevlig. I min familj är ingen mindre värd än någon annan. Det har alltid varit viktigt att visa alla samma respekt. Så jag tycker det är lite hårt att dra alla över en kant. Men klyftor i ett samhälle finns, och jag tror de är svåra att motverka. Men klyftorna innebär inte att en grupp får mindre respekt än en annnan. Fast visst får jag hålla med om att fattiga och arbetslösa är väldigt utsatta, från alla håll i samhället.

Hej.

Läste nyligen ditt inlägg och tycker det var väldigt bra skrivet. Även om en styckeindelning skulle underlätta läsningen.

De personer du beskriver är dem man kallar för populära eller normala vanliga människor som gillar umgänge.
Jag kallar dem för " Facebookmänniskor ".

De kanske inte menar nödvändigtvis illa men detta beteende är definitivt inte obejktivt. Det är jättevanligt att många landar utanför deras kretsar och det är svårt att ta sig in i cirkeln. Även om dem inte gör det för att såra så är detta beteende skadligt.

Och givetvis händer det på ett väldigt luddigt sätt. Man kan inte riktigt sätta fingret på hur detta kommer sig och hur dem gör detta. För det är inte mobbning eller på något sätt taskigt men ja det lämnar den där känslan av " nu är jag utanför ".

Det är i allra högsta grad ett negativt mönster och det är självklart att dem inte visar någon form av " ånger ".
Alla är ju medvetna att detta förkommer och detta är en beståndsdel av deras sociala mönster. De pratar ju inte heller själva öppet och brett att dem exkluderar andra människor. Det är bara något som händer och dem är medvetna om.

Allt på ett mycket subtilt sätt som du beskriver. Det är någon slags harmoni. Sker på ett väldigt finkänsligt och oförklarligt sätt.

Jag skulle personligen inte umgås med sådana människor. Jag tycker det är okej vid ytliga kontakter men inte för vardaglig kontakt. Det är alldeles för påfrestande för psyket vid långvarig exponering.
Detta föder ofta att man skapar ett slags alias en annan person för att orka med.
Man blir tvåsidig.

Man lämnar liksom själen hemma och så står man där och fjantar sig med dem. Det är givetvis väldigt underhållande då sådana människor har ofta sinne för humor och berättar ofta olika historier om resor och andra bekanta eller något dem gjort nyligen.  Barn och familj och olika kulturella arrangemang som fester , teater eller bio är också mycket intressant för dem.

Detta kan i bästa fall leda till spännande möten och olika upplevelser men i längden så föds även en ytlighet och tomhet.

Detta leder oftast inte till riktiga vänner och äkta relationer. Utan detta är ofta personer du möter på hemmafester och olika utomhusaktiviteter. Eller krogen.

Vore jag dig skulle jag nog träffa folk i lite andra miljöer.

Man kan lätt bli ganska " urvattnad " vid sådana individer.

Tack för svaret och för att du förstod min om än något svårdefinierade förklaring. Jag umgås faktiskt inte med den här typen av människor annat än under omständigheter då jag måste. Som jag skrev så har jag dem väldigt nära mig. Ja jag kan till och med tänka mig in i den tomhet de måste känna av att inte kunna någonsin, visa hela sig själva, att alltid hålla sig inom vissa ramar för att "passa in" och aldrig fullt ut kunna slappna av. Det måste ju uppenbarligen finnas många fördelar eftersom många trots allt väljer den här livsstilen eller hur man nu ska beskriva den. En av dem är nog om man hamnar i en dysfunktionell miljö, med många sjuka människor som projicerar eller/och mobbar. Man har då såpass hög status att man blir onåbar. De hittar också ofta på många roliga saker och sätter etikett på vad dom är "inne" och "ute". Det intressanta dock, är att de aldrig kan få malten över en människa om hon litar tillräckligt mycket på sig själv, älskar sig själv som hon ÄR - utan att prestera eller bevisa för dig själv att hon duger. Hela den här "elitens" makt försvinner ju ifall en människa inte "går på" deras utopi eller idealbild utan trivs med sig själv som hon ÄR! Efter flera års terapi så är jag nästan där - även om hela livet så klart är en utveckling. Idag får jag - om jag inte påverkas sv mitt förflutna för mycket - nästan alltid respekt av dessa människor. Är jag lugn så märker de ofta att jag har en hel del kött på benen. Men när det gäller mitt förflutna och de människor jag vuxit upp med, så är det svårare. Inlärda roller är svåra att bryta sig ur och det är lätt att det blir en skäl uppfyllande profetia. Ursäkta att jag varken kan svara på just ditt inlägg eller dela in i stycken. Jag skriver via iphone och det vekar inte gå att göra det via den, alt jag har inte hittat rätt funktioner för det.

Och med iphone så finns det ett rättstavningssystem som inte alltid vill skriva de ord jag vill skriva, därav stavfelen. :) Makten, skulle det bl.a. Stå. Inte malten.