Jag vill inte leva men heller inte dö

Absolut inte, sådär har jag känt under större delen av mitt liv, är 25 år idag.

Hur orkar du med det?

Det är samma för mig. Jag vill dö och ändå leva har känt så i rätt många år. Hade jag inte haft barnen så hade jag lämnat denna jord.
Finns ingen större mening med särskilt mycket.

Vad kan vi göra åt saken då?
Vad är det ni är missnöjda med?

Jag kan börja.
Jag har en underbar man som jag älskar otroligt mycket!
Jag känner mig så misslyckad, som fru och som vän och som person.
Jag vill bara ha mitt "go" igen men jag har tappat mig själv någonstans på vägen..

Efter 2 rätt långa relationer så träffade jag min tredje, och han är så långt ifrån mig och har inte alls samma värderingar särskilt vad gäller ärlighet, respekt och lojalitet. Kort sagt jag dras till helt fel män och sitter fast där jag är av ekonomiska skäl.

Jag är ensam och har två vänner som jag kan vända mig till och det är ju inte alltid dom har tid.

Inget jobb dvs ingen inkomst alls.
Känner mig helt värdelös.

Vad man ska göra. Ingen aning.

Ja jag orkar inte alls vissa dagar. Vissa dagar sitter jag och bara "tittar in i väggen" och har en grym ångest. Det är en kamp för mig att komma upp varje morgon, jag vaknar med en sådan ångest att jag bara vill dra täcket över huvudet och försvinna.

 

Jag vet inte vad som är felet egentligen. Jag har en underbar pojkvän, jag studerar på högskola, jag jobbar extra. Jag har egentligen inget att vara missnöjd över. Det som borde vara problemet är väl mina tankar. Jag hatar hur världen ser ut. Jag vill till exempel inte skaffa barn för vill inte att de ska behöva leva i den här världen.

 

Ja vet inte om du blev så mycket klokare av det här. Vet som sagt inte vad mitt problem är egentligen. Har gått i terapi fram och tillbaka. Ätiti medicin fram och tillbaka, men inget hjälper tyvärr. Det enda som hjälper är alkohol (men det är bara för stunden) och tyvärr gör ju det att jag ofta vaknar upp med mer ångest dagen efter. Önskar många gånger när jag går och lägger mig att jag inte vaknar upp dagen efter. Vill liksom somna in i sömnen.

 

 

Känner likadant. Har gjort i flera år. Är 38.
Känner att jag inte kan leva livet så som jag vill. För många krav från alla håll.
Känner mig ensam. Tycker själv att jag är trevlig, bjuder in folk. Pratar aldrig om problem, försöker allti vara positiv men inte övertjeck. Ändå sitter jag utan vänner och känner mig bortglömd.
Börja känna av social fobi och depression (var nu gränsen går för det).
Orkar inte ta mig för något, saknar mitt gamla jag. Vet inte hur jag ska hitta dit.
Väntar nu vårt 5:e barn, högst oplanerat. Min man planerade men inte jag. Sitter med massa funderingar men hittar inga svar.

Känner samma. Jag vill inte leva, men inte dö. Jag vill VILJA leva. Jag har allt men vill ändå inte.

Jag vill inte dö men jag orkar bara inte leva. Det säger väldigt mycket. Jag VILL leva, men det kanske inte går länge till, jag är inte den jag var trots att jag har levt i misär sen jag föddes så har jag alltid mått dåligt men det har inte hindrat mig ifrån att vara social. jag har gjort ett allvarligt självmordsförsök, låg lång tid i koma och ingen på sjukhuset trodde jag skule vakna.
Jag har diagnoser, ensamstående på heltid.
Har mist mina närmsta vänner i olyckor samt en svek mig som var med min sambo bakom ryggen på mig.
Jag har inget...
Allt skulle bli bättre om jag inte fanns. Jag är social, nu är jag bara ensam. Då menar jag utan vuxen kontakt. Har ingen familj som ni kan förstå som jag kan ty mig till...
Har sökt hjälp, men vården sviker gång på gång trots att jag skriker ( inte ordagrant ) efter hjälp. Det blev bättre, men sen så fick jag avsluta terapin då jag mådde för dåligt efter en allvarlig våldtäkt och kämpade mot anorexi på tvångsvård. Jag vet inte om jag orkar....varje dag är den andra lik. jag måste gå upp och fixa allt...lämna, iväg på mitt hämta och sen allt det andra. Sen kommer spy helgerna...ångest ångest...ensamhet, hopplöshet och kämpar för att hålla ihop för att inte barn ska behöva känna av mig.
Livet har blivit något annat än det jag försökt att bygga upp...
En liten vän, en enda som jag kan träffa och bara göra trevliga saker. någon vän som kanske har brn som jag.
Jag vet inte hur man ska göra för att orka sig kvar, har inga råd....jag bara krampandes försöker att stå ut, men vad är meningen med allt detta? Barn såklart, ja...men jag vill ge barn det bästa och ibland känns det som om jag är helt värdelös trots att jag söker hjälp, tar mina mediciner och försöker...
Det var verkligen av en slump jag hittade denna tråd, för just nu...just nu ikväll så känner jag att jag håller på att släppa taget helt....
Jag beundrar er alla kämpisar därute....