Ambivalensträsket - är det dags att gå efter 18 år?

Jag har väldigt svårt att råda men en sak är jag rätt säker på. Det lär bli väldigt svårt att försöka på nytt med din man om du har starka känslor för en annan! Går det att avgöra om du verkligen känner för den nye som person, eller om det mest är omständigheterna som gjort dig förälskad? Kanske är din man egentligen "lika bra" men att du helt enkelt har tröttnat. Jag har inlett en ny relation precis efter att ha avslutat en men jag tycker att det ibland känns som att jag mest gillar den nye killen för att han ger mig det jag saknade i min förra relation men att vi egentligen passar sämre ihop som personer än jag och mitt ex. Det är ganska krångligt att hantera så mycket känslor på en gång och med barn inblandade kanske du ändå borde ta en liten paus med den nye för att lyckas se utanför förälskelsebubblan en stund. Att göra ett val som påverkar så många människor i förälskat tillstånd är kanske inte det bästa.

Samtidigt är jag absolut inte emot skilsmässor. Jag är själv skilsmässobarn och kan inte se att jag skulle ha farit illa av det. Om du bestämmer dig för att du vill separera, försök för allt i världen att inte lägga en massa skuld på dig själv! Förhållanden tar slut, och du är inte en sämre människa för att du är den som vill bryta upp. Att "nöja sig" för barnens skull är inte något jag tror på.

Har du möjlighet att resa bort för dig själv en helg eller så för att tänka utan att ha man, barn och nye kärleken tätt inpå?

Jag är medveten om att man kan bli förälskad i förälskelsen, därför vill jag inte göra något förhastat. Jag tror inte jag skulle sakna min man, för det har jag inte gjort på många år när vi varit ifrån varandra under tex älgjakten eller jobbresor. Däremot kommer jag att sakna tryggheten och vanan. Och hela paketet. Det är så svårt att bryta en snart 19 år lång vana ihop. Men är det kanske så i alla förhållanden efter nästan 20 år att man mest bara är vänner och inte vill ha sex längre? För jag har inte velat ha varken sex eller kyssar på många år! Vilket gör att jag har skapat distans för att slippa närhet som kanske skulle kunna leda till sex. Jag har nöjt mig med detta liv tills nu för att allt annat runtomkring har varit bra. Tänkt att "så här är det nog för alla som levt ihop länge". Men nu när mitt känsloliv har vaknat till liv pga den andre mannen vet jag inte om jag kan nöja mig längre. Hur kommer jag att må på sikt då? Nu när min lust och längtan efter närhet och kärlek har vaknat till liv... Är det överhuvudtaget möjligt att kunna börja känna så för min man igen efter alla dessa år utan närhet? Om jag skulle gå skulle jag måsta lämna huset och skaffa nåt eget. Tror som sagt att jag är mer rädd att lämna tryggheten och det liv jag är van vid än just honom. Jag har föreslagit att bo varannan vecka borta och i huset för att se om vi saknar varandra, men han vägrar flytta på sig. Och det blir helt fel om bara jag ska flytta på mig helt eller varannan vecka. Känns som att jag överger barnen då medan han bor kvar som vanligt... Har alltså hamnat lite i en gisslansituation och vet inte vad jag ska göra. Så jag har hamnat i ambivalensträsket... Men känner mig olycklig och totalt energilös.

"Är det överhuvudtaget möjligt att kunna börja känna så för min man igen efter alla dessa år utan närhet? "

Jag tror det! Om ni egentligen har nästan allt men att kärleken inte underhållits hos er på rätt sätt så är det nog inte så konstigt att det kommer till denna punkt en dag.

Har allt fungerat förut och inga hemska saker skett och det finns inget hat mellan er och....ja då tror jag att ni har alla förutsättningar till att lyckas få ett kärleksfullt förhållande igen men då måste ni oxå jobba på det båda två. Det kommer ju inte av sig själv då utan förändring krävs!

Ni msåte sätta er ner och prata ordentligt. Ta upp vilka punkter som inte fungrar i er realtion. Försöka hitta lösningar på hur nu ska lösa problemet. 
Var beredd på att ta hjälp av ngn som arbetar med sånt här. Kommunens eller kyrkans familjerådgivning. Sen finns det kurser som hjälper par på traven.

 
Dessa sju enkla moment kan appliceras på nästan alla sorters problem i livet.

Problem identifikation  Vad är mitt problem?
Mål-definition  Vad vill jag åstadkomma eller förändra?
Brainstorming  Försök hitta så många olika alternativa lösningar som möjligt.
Konsekvenser  Vad kan resultatet bli?
Beslut  Hur skall jag genomföra detta?
Genomförande  Gör det!
Utvärdering  Fungerade det?

Om man vill få tillbaka kärleken ska man inte bete sig likadan som när man förlorade den.

Den här är kanske lite tänkvärd!

En fru kom till pastorns kontor. Hon var full av hat mot sin man. "Jag vill inte bara bli av med honom," sa hon, "jag vill ge igen. Innan jag skiljer mig från honom, vill jag såra honom lika mycket som han sårat mig."

Då föreslog pastorn: "Gå hem och låtsas att du verkligen älskar din man. Berätta för honom hur mycket han betyder för dig. Beröm honom för alla hans anständiga egenskaper. Var så snäll, omtänksam och generös du kan. Försök så ofta du kan att vara honom till lags och gör ditt bästa för att glädja honom. Få honom att tro att du älskar honom. När du övertygat honom om din oändliga kärlek och om att du inte kan leva utan honom, så släpper du bomben. Säg till honom att du vill skiljas. Då sårar du honom."

Hämnden lyste ur hennes ögon, hon log och utbrast: "Härligt! Härligt!" Hon gav sig av för att förverkliga sin uppgift med entusiasm. Under två månader visade hon kärlek och vänlighet, hon lyssnade, gav, delade med sig. Eftersom hon inte kom tillbaka, ringde pastorn henne. "Är du redo att gå igenom skilsmässan nu?"

"Skilsmässa? Aldrig! Jag har upptäckt att jag faktiskt älskar honom."

Det ligger mycket sanning i den här berättelsen. Kärlek handlar inte i första hand om känslor. Kärleken är en princip. I det här fallet belyser berättelsen kärlekens osjälviskhet. När man följer kärlekens princip så får man också uppleva de känslor som hör till.

En sak till som jag tror kan vara bra. Du och din man gör lite saker helt på egen hand. Gör en kort resa bara ni 2. Hyr islandshästar och rider en kväll i naturen. Ja hitta något nytt att göra tillsammans för då tror jag att glädjen hittar lättare tillbaka och även då kärleken.

Att inte ha lust till sex är ju tråkigt och sen är det kanske så som endel säger, slutar man med sexet så förlorar man det viktiga närheten. Kanske ni kan se om ni kan jobba fram något som kan skapa med tiden lust och vilja.

När kag läste lite om relationer för en dag sen så klippte jag ut bla detta. Tyckte det skrev några tänktvärda ord där.

Det första stadiet, som brukar börja med en förälskelse, kallas drömstadiet, därför att det är en drömbild av en blivande partner som styr känslorna. Man känner alltså ännu inte sin partner. En förälskelse är känslor som gäller en idealbild man har inom sig av en person som inte finns. Ibland träffar man någon som till det yttre kan påminna om den där idealbilden, och så projicerar man alla känslor på den personen.

Det känns bara så otroligt svårt att bryta det negativa mönstret som varat så många år, kan inte ens minnas sist jag tog initiativ till att kramas... Och senaste åren har jag skapat distans för att undvika att bjuda in till närhet som i sin tur kan leda tik sex. Jag tycker om honom som vän, vi kan ha roligt tillsammans (dock oftast i sällskap med andra, sällan på tu man hand) men inte ens de gånger vi har haft en kul utekväll med vänner känner jag för att vara nära när vi kommer hem. Då blir vi båda i regel tysta, han nattfikar och jag går och lägger mig. Och den här andre mannen väckte något i mig som jag trodde var dött sen länge och nu vill jag inte vara utan det! Och tänk om det är så att han faktiskt är mer rätt för mig? För vårt äktenskap har inte varit ömt och kärleksfullt, vi har skött Familjen AB bra, men inte värnat om varandra. Kanske var känslorna inte tillräckligt starka från början för i så fall hade vi väl varit mer rädda om varandra? Det ska vara gött att leva, inte en ständig kamp för att få det att fungera... Kan jag känna. Livet är för kort för det.

tycker anda 68 skrev sa bra att jag kopierade allt och ska spara det pa min dator. Speciellt om att man faktiskt inte gar nte ensam in i en skilsmassa. Sen sa har jag hort om fall da man innan man skilt sig fatt forst anstranga sig totalt i 90 dagar att vara den helt "perfekta" partnern pa alla satt utan att vanta sig nagot tillbaka....lite som historien om prasten. 90 dagar ar ju inte en sa lang tid av ens liv, speciellt inte om man varit ihop i ca 20 ar. Det KAN ju vara schysst mot alla partner att testa och se vad som hander. Haller med om attt livet ska levas och det inte bara handlar om att kampa jamt, men vi vet ju inte vad som egentligen innebar mest kamp. Tror dock det gar bra att du funderar ordentligt pa detta, livet kommer visa vagen, det gor det alltid, men inte alltid just da vi vill.

kram 

Känner igen mig så mycket i din situation ( också 3 barn dock mindre o 18 år tillsammans, mannens reaktion som dins, mina ambivalens känslor  o s v )  och håller med de andra. Men vet också hur svårt det är att förtränga dessa förälskelsekänslor för den andre....jobbar på det fortfarande. Vi bröt kontakten men jag har så svårt att släppa det ändå, drömmer om honom, tänker på honom.....håller på att bli tokig. Min man och jag har pratat o pratat och gjort förändringar och jobbar verkligen på detta med att kramas och pussas mer i vardagen ( har ju som du undivikit det dels för att slippa att det ska tas som en invit till sex ).Vi har skaffat mer barnvakt och fått möjlighet att göra saker ensamma tillsammans och kommer få detta regelbundet framöver, han har omprioriterat sitt jobb och är mer hemma med familjen ( vilket var en av orsakerna till att vi glidit isär) 
Men att tävla med dessa överväldigamde kärkänslor är ju näst intill omöjligt....

Ser jag logiskt på situationen så ser jag en bra framtid tillsammans med min man, han är en kanonperson och vi har kul o trevligt tillsammans, han är snäll o omtänksam och med de nya förutsättningarna känns ju det praktiska så mycket bättre. Men sex o närhet fungerar ju inte i och med dessa andra känslor....på nåt sätt vill jag känna som jag gör inför tanken på den andre inför mannen och det kommer ju aldrig ske...vi har ju känt varann i 18 år liksom. Det är ju en annan känsla som ska till och den känslan känns omöjlig att hitta när den andre "stör"...
Logiskt vet jag ju även att förälskelsefasen med den andre går ju också över och det är ju omöjligt för mig att säga nu om den relationen skulle kunna fördjupas till nästa steg. Känner mig lite tveksam då vi är ganska olika....fast på nåt sätt så känns det som att det skulle vara helt rätt....jag kan se oss leva lite mer av det liv han lever idag vilket tilltalar mig.

Antar att du inte blev klokare av detta....önskar bara att ngn kunna ge ett bra recept på hur man vänder sina tankar bort från den andre....

Vi har gått igenom liknande faser som ni verkar gå igenom och har i långa perioder inte haft sex med varandra. Sen plötsligt så finner vi varandra igen, och lusten blommar upp...helt klart krävs det att båda vill och anstränger sig och att man ger varandra "lång lina" för att göra saker på egen hand, åtminstone för oss. Man behöver också anledning till att göra nåt tillsammans, det är inte så givande att sitta bredvid varandra framför tv:n kväll efter kväll...

Vårt förhållande är absolut inte prefekt men när vi verkligen talar med varandra om framtid osv, är vi överens om att vi inte vill vara utan varandra. Det där djupa samtalet som pågår i omgångar några kvällar i rad eller så är välsigt givande tycker jag. Det är också ett aktivt val att leva med en annan typ av kärlek än den första förälskelsen, tror jag.

Och en annan sak, jag själv fastnade i en roll i förhållandet som jag inte riktigt trivdes med (att alltid vara den som håller i pengarna, som säger nej och stopp och är ordentlig och tråkig) och det krävdes mycket jobb med mig själv för att ta mig ur den rollen. Jag hade några förälskelser med andra män (inte otrohet, bara på "avstånd" eller vad man ska säga) och hade förhoppningar om att männen skulle ta mig ur min trista roll. Sånt händer inte. Man måste ta sig ur den själv (för min del med terapi till slut för jag mådde riktigt dåligt). 

Jag vet inte om detta inlägget säger dig nåt, men et är i alla fall min infallsvinkel utifrån min erfarenhet.

Har själv skrivit liknande frågor som du flera gånger  , har varit bestämd med att gå, har varit mycket nära att bli lämnad...men vi fortsätter alltid tillsammans till slut....

Förresten! en sak till! Jag tror att om man är ambivalent ska man inte gå. De av mina väninnor som skiljt sig "lyckligt"  har alltid uttryckt att de plötsligt blivit _säkra_på att de vill skilja sig.

Det tråkiga är att jag inte längtar efter att göra något tillsammans med min man, jag söker snarare anledningar att göra saker utan honom. Själv eller med mina vänner för att få komma bort, för att få eget space. Egen luft i lungorna. Det känns som att vi inte har så mycket gemensamma intressen förutom barnen. Jag gillar INTE att sitta i soffan och se på TV varje kväll. Sen ett par år tillbaka har jag också tappat lusten att renovera eller fixa nåt med huset. Ska man hålla ihop kärnfamiljen till varje pris när man helst av allt vill köra sitt eget race med egna intressen och inte längtar efter närhet med sin man. För jag kan känna saknad när jag ser andra par som gärna umgås på tu man hand, och som är ömma med varandra. Jag skulle ju vilja ha det så, men jag känner ju inte för det med min man längre... Vi har totalt tappat bort varandra på vägen under alla småbarnsår och husbygge.

Och nu när vi är i värsta krisen och han vill kämpa för äktenskapet har jag ingen motivation pga mina känslor för den andre mannen. Hur i hela friden bär man sig åt för att VILJA vara på tu man hand med sin man och ha roligt tillsammans när tankarna och känslorna är någon annanstans? Känns så oerhört svårt. Samtidigt är jag så oerhört rädd för att jag kanske gör nåt dumt om jag väljer att gå. Men jag är rädd att jag kanske väljer bort "mannen i mitt liv" om jag väljer att stanna kvar. För det känns som att det han står för och det liv han lever passar mig väldigt bra. Vi har en otrolig kemi, gillar närhet och har liknande intressen.