Min mamma hatar mig om jag inte gör som hon vill.

Du är väl vuxen? Jag hade brytit helt med henne om hon inte hade gått med på att mitt liv levs som JAG vill....

men jag kan inte bryta med henne. det är ju ändå min mamma. vad ska man göra? kan man ens göra nåt? borde ha stått emot när jag var yngre känns det som..

jag tycker hela grejen är bisarr. som att jag är 10år eller nåt.... men har inte fattat det förrän idag. det tär ju på min självkänsla. som att när hon skriker på mig så går jag utanför min kropp och ser hela grejen hända och tycka att det är så sjukt att jag inte ens vågar säga nåt.

har haft tanken sen jag var liten att hon skulle ställa till med värsta grejen om jag inte lyder henne. blir så rädd av den tanken. jag vet liksom inte vad hon skulle kunna hitta på...

Tycker att du faktiska får prata med din mamma att hon får låta dig leva ditt liv annars så kan inte ni umgås. Vad gör du när hon vill ha på sitt sätt? Är du henne till lags? Isf borde du nog sluta med det....

Kan du viste, varför skulle du inte kunna det? Om din mamma "misshandlar" dig mentalt, genom att göra ditt liv medvetet outhärdligt, varför skulle du INTE kunna säga till mamma, att nu är nog nog, och nu tar vi en paus.

I en vuxen/barn relation är det den vuxnas ansvar att bygga upp en sund relation, och det har inte din mamma gjort. Faktumvis har hon utnyttjat det faktum att du vart både yngre och mer oförståndig, för att få som hon vill. Det är en indikation på att någon mutter sitter inte som den ska. Det finns ett problem eller tom någon slags diagnos här nånstans. Och det behöver inte DU leva med, och bära ansvar för hela ditt liv, för att hon inte får ordning på sitt liv. Oberoende av vad problemet nu är. Du är i din fulla rätt som vuxen person säga till mamma precis som det är, och du behöver inte ha minsta dåliga samvete för det. Det är faktumvis HON som ska ha, för att hon inte betett sig bättre. Det är den rätta bilden i det hela.

ja hon lir jättesur och grinig och snackar om mig med mina andra syskon (de berättar det för mig). sen slutar hon ringa och jag mår dåligt och känner att jag gjort något jättefel och det slutar med att jag ringer och nästan ber om ursäkt för att saker och ting ska li bra.

för att jag liksom tänker att jag borde vara glad för att jag har en mamma, inte alla som har. och jag måste ta hand om henne och göra henne glad. kan inte bryta med henne. så känner jag.

och jag förstår helt det du skriver. men i alla år jag har typ ignorerat det. men nu börjar det li preoblem när hon inte vill att vi ska rtäffa min mans föräldrar . det är som om hon tror att de kommer ta mig ifrån henne eller nåt. och hon fattar inte att det handlar om två-tre veckor, medan jag annars är hos henne minst en gång i veckan.

Men borde inte din mamma vara glad över att ha DIG då, och ta hand om dig, och göra DIG glad?

jo det tycker jag också!! jag börjar må psykiskt dåligt. hon hittar fel som inte finns. jag vet inte hur jag ska göra för att fixa det här. har gråtit framför henne, men det hjälper inte. det e jag som får "trösta" henne ändå.
när hon är glad så mår jag jättebra, men annars (som nu) känns allt fel i livet.

Jag har tagit avstånd från min mamma. Usch vad jobbigt att skriva det, men så är det. Jag skulle nog må bäst av att bryta helt med henne. Men har inte hjärta att göra det då jag vill att mina barn ska veta vem deras mormor är. 

Min mamma vill att jag ska vara henne till lags hela tiden. Gör man inte som hon tycker blir det ett förbannat liv på det hela. Jag bor idag ca 20 mil ifrån henne och det är så skönt, jag har mitt egna liv.

Visst gör det ont i mig att jag inte har samma relation till min mamma som jag önskar. Men så kommer det aldrig att bli, för vi är på tok för lika varandra. Så den dagen jag flyttade till eget då kunde vi nästan kommunicera. 

Visst vi rycker ihop även nu. Men då väljer jag bara att stänga av henne en stund för att jag inte orkar. Detta gör riktigt ont. Det är inte ofta min mamma träffar sina barnbarn och det ska enbart ske på hennes villkor annars är det en börda. Hon har frågat om hon får vara barnvakt. Men att åka halva vägen var går inte, utan jag (vi) får lämna och hämta om det ska vara barnvakt. Kan säga att den barnvakten används mycket sällan. Det går inte att komma till oss utan vi ska alltid dit. Sedan jag (vi) fick vårt barn som är 4 år kan jag räkna på 2 om inte ev. 1 hand hur många gånger hon har varit till oss. Inte många gånger. Men vi får åka dit men nu börjar jag glesa för jag orkar inte vara till hennes förfogande för att hon ska träffa sina barnbarn, då får hon anstränga sig. Min mamma blir även svartsjuk när vi åker till farmor/farfar men dom vill gärna träffa och tycker det är roligt när vi kommer och min mamma bara suckar och nästan längtar tills man åker. 

Men jag är glad att min svärmor gärna har sina barnbarn och träffar dom gärna. 

Så tyvärr är mitt råd att ta avstånd och inte berätta allt för henne. Det gör ont men ibland behövs det för att man ska orka med livet och sin familj. Så tänk på dig och din familj det är ni som är prio och sedan får man släppa in efter som. Ibland kan man behöva stänga helt för en stund.