Konstant bråk med storasyster (vuxen ålder)

nu har inte jag hört andra sidan men ni låter som mig om min syster, förumtom att mina föräldrar tar bådas parti fast det vet ju inte syrran om....håll dig på avstånd med henne det gör jag!

Kan inte påstå att jag kommer speciellt bra överens med min syster. Vi löser det genom att inte ungås helt enkelt. 

Ett tips är att inte gå igång på hennes kommentarer. Alltså istället för att ta en diskussion- radera bara det som var otrevligt eller konstigt. Ring upp henne ifall det är något som verkligen måste diskuteras igenom.

Sedan är det väl bra att umgås så lite som möjligt; skicka grattiskort eller någon liten present till syskonbarnen bara.

en vis man sade: "blod är tjockare än vatten... men å andrasidan är chertchup tjockare än blod. Skall vi låta sådant styra vårat umgänge?" Låt henne vara, man måste inte ha en relation med sina syskon bara för att det är syskon!

Jag har många ggr försökt att ta the high road så att säga och inte svara henne eller visa att jag bryr mej, men ibland är det sjukt svårt när hon anklagar och kommer med påhopp som hon inte har ngn som helst fog för.

Det är också jobbigt då vi alltid haft starka band inom familjen, att bara strunta i att umgås, har en gammal sjuk mormor som t ex skulle dö av hjärtesorg om hon visste om hur mkt vi bråkade så vid t ex hennes födelsedag eller jul så måste vi ju träffas. Att sedan mina syskonbarn får lida för att syrran och jag inte kommer överens känns inte heller bra.

Hur gör ni andra vid familjesammankomster? Är det bara att vara iskall och låtsas som ingenting?

Puffar lite....

Ingen som har andra förslag än att bara inte umgås?

T ex vid familjehögtider hur man ska lösa det då?

Det kan inte vara så att hon faktiskt upplever att hon blivit åtsidosatt och därför har mycket aggressioner inom sig? Hon kanske upplever att du varit föräldrarnas favorit och lidit över detta? nu när dom till och med väljer att bryta med henne måste ju detta bli ännu mer påtagligt och därför kanske bitterheten i henne blir större? 

Inte alls omöjligt att hon känner sej åsidosatt men även om jag skulle försöka fråga henne om detta med största försiktighet skulle hon slå bakut, slå ifrån sej och aldrig "erkänna" om jag hade rätt. Vilket gör det hela svårare. Har även tidigare frågat flera ggr varför hon är så aggressiv mot mej men hon har aldrig kunnat förklara sej utan slingrar sej genom att börja prata om ngt annat och på så sätt försöka hitta ytterligare ngt som hon kan säga för att såra mej.

Denna gång är det alltså bara jag och inte mina försäldrar, som brutit med henne. De har ff kontakt med henne men försöker alltid vara vaksamma på hur hon beter sej då hon förra sommaren bråkade så väldigt med dem att de inte pratade med henne på 4 månader.

Mina förädrar har aldrig favoriserat ngn av oss utan varit mkt noga med att vi ska behandlas lika. Men jag har förstått att det finns ngn form av avundsjuka hos min syster som är svår att definiera.

Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare, vår mormor fyller år nästa helg och hon är gammal och skröplig och vet inget om dettta och har inte gjort på flera år. Jag kommer med största sannolikhet träffa min syster nästa helg för att fira min mormor och jag är redan orolig inför hur det kommer gå.

Min mamma har en syster som hon brutit med efter mormors död, hon kom också med konstiga anklagelser om rätt otroliga saker.
Hon verkar haft en avundsjuka mot oss. Vi har utbildat oss på universitetet, hennes barn har med nöd och näppe tagit sig igenom gymnasiet, min mamma och pappa är gifta, hon har två skilsmässor bakom sig, mamma och pappa har en bra ekonomi (av egen maskin) hon har alltid haft det tufft.
Mamma och pappa har alltid stöttat henne genom hennes skilsmässor.
Enligt omgivningen så har mormor favoriserat henne, så vi misstänker att när mormor dog så blev hon väldigt ensam och bitter och riktade den mot min mamma och vår familj.
Nej, de har ingen kontakt idag

Samtidigt så är det ju sånt jag är rädd för, att till slut har vi ingen som helst kontakt. Innerst inne är det ju inte så jag vill ha det.
Sen att hon säger att hon väntar tills den dagen då våra föräldrar gått bort och då kan hon vara på landet, gör att jag känner mej väldigt obehaglig till mods. Det är ju mej hon inte kommer överens med, så varför skulle hon vilja vara på vårt lantställe när våra föräldrar gått bort om hon inte vill vara där idag?

I längden kan/bör man ju inte ha en relation med någon 'bara för att' - inte ens sina syskon. Särskilt inte när relationen är rent ut sagt dålig.

Mitt bästa tips är att i alla situationer hålla dig lugn, och vänligt ifrågasätta om din syster kommer med någon konstig kommentar. Så som du antagligen började med, men sedan kanske tappade humöret och började ifrågasätta henne?

Försök att inte dras med i att diskutera som din syster gör. Så som du beskriver i ts att din syster säger - "du finns aldrig till hands, du frågar aldrig om jag vill ha hjälp" o.s.v. är väldigt anklagande och väldigt svart-vitt ( i regel så är det ju inte alltid och aldrig det handlar om, det är ju bara känslan att det inte är tillräckligt ofta...). Bättre att utgå från sig själv. Så ett bra svar till din syster kanske skulle vara att "tråkigt att du känner så, det är inte alls vår mening att ni ska känna er ovälkomna". Har du något förslag på hur vi kan undvika detta i fortsättningen? Hur ska vi göra för att ni ska känna er mer välkomna?  Kan du berätta exakt vad vi har sagt/gjort som fått er att tro att ni inte är välkomna, så ska vi tänka på det framöver?

Nu har du lagt bollen i hennes händer, hon måste komma med förslag. Hon måste specificera, och tala om tydligare o.s.v. Sedan kan du vara mån om att göra som hon bett om (ifall det är rimligt), och kanske kolla av då och då så hon inte uppfattat något fel.

Sedan vet jag att en del människor verkar bara vilka ställa till problem, oavsett. Dessa är rejält svåra att ha att göra med, men med den här "metoden" brukar man kunna komma ganska långt med dem i alla fall...

Absolut håller jag med, men jag får så dåligt samvete och VILL så gärna ha en bra relation till min syster och just för att jag så gärna vill så blir det ju att jag tar kontakt igen och igen och igen.

Faktiskt så har jag agerat precis så som du skriver, till en början svarat lungt och frågat vd hon mear, om hon kan förklara för att jag inte förstår och ge exempel på saker aag sagt/gjort just för att kunna undvika detta. (Jag har gått mkt kurser inom coachning då det är en del av mitt jobb så jag har lärt mej mkt om frågeteknik senaste åren). Tyvärr fungerar det inget vidare på min syster.  Hon svarar ofta att det spelar ingen roll, hon orkar inte, hon säger att hon har sagt det flera ggr och det slutar med att hon börjar dra upp nya saker som vi inte ens har med saken att göra, eller jättegamla saker som jagt trodde vi hade kommit vidare ifrån. Det resulterar så klart ofta i att jag tappar tålamodet och blir arg, vilket jag absolut inte vill eller är stolt över.

Sen kan jag hålla med om det du skriver om att "kolla av" att inget missuppfattas, det kan jag bli bättre på.

Frågan är hur jag löser familjesammankomster så som födelsedagar och julen. Och när hennes barn fyller år hur jag ska lösa det. Känns så otroligt taskigt mot hennes barn att strunta i att komma dit och uppvakta dem bara för att deras mor och jag inte kommer överens för tillfället.

Jag har en fundering på hur jag ska lösa hennes dotters födelsedagsfirande i sommar, och det är att höra av mej direkt till henne och säga att hon och jag och min sambo går ut på stan och fikar eller ngt och hon får plocka ut en present själv för en rimlig penning (hon fyller nästan tonåring), Eller kan det tas illa upp av syrran och få henne att bli arg igen och så läggs det till ytterligare en sak hon kan komma efteråt och gräla på mej om?

Hej 

Jag heter Bo Sjökvist och jag arbetar med ett nytt program på Sveriges Television där vi bland annat kommer att beröra syskonrelationer och vad som kan vara svårt och känsligt i kontakten med sina syskon.  
 
Jag skulle i researchsyfte gärna komma i kontakt med er i den här tråden som har egna erfarenheter kring detta. Om ni kan tänka er att svar på några frågor från mig ( Och det är som sagt inget som kommer spridas någonstans) så maila gärna mig [email protected] . 
 
MVH 
Bo Sjökvist

Hej! Känner igen mig. Jag är lillasyster är konstant osams med min stora syster. Konflikterna har kommit och gått genom åren, har nu sagt upp kontakten då jag blir helt dränerad och uttömd av hennes neg malande. Säger man ett ord som inte passar, blir det drama.Vi är vuxna bägge två. Mvh A

Jag och min storasyster bråkade mycket som barn. Som vuxna bråkade vi väldigt mycket när vi hälsade på hos föräldrarna, t.e.x. på julen, men aldrig när vi sågs i den stad vi bägge flyttat till. För oss var det en uppenbarelse när vi insåg att vi föll in i gamla mönster så fort våra föräldrar var i närheten. Det räckte att vi insåg hur det låg till för att vi skulle skärpa oss.

Oftast är vi vänner och stöttar varandra. Hon är den person jag ringer till först när det krisar. Men för ett par år sedan när hon mådde dåligt för att ett förhållande tagit slut så började hon ta ut det på mig - det kom små kommentarer som var på gränsen till elaka hela tiden. Hon gick aldrig över gränsen, utan det var hela tiden kommentarer som skulle kunna förklara bort med att "jag skojade bara". Även övriga familjen lade märke till hur hon höll på. Då tog jag ett uppehåll från henne, jag sade ingenting om det, jag slutade bara att höra av mig, men vi sågs de gånger hon tog initiativ. Efter ett par månader när hon mådde bättre så upphörde gliringarna.

Jag tror det kan hjälpa att tänka efter i vilka situationer det blir bråk mellan dig och din syster och om det går att undvika. Men om din syster mår dåligt som min gjorde, då är det svårt att göra något åt det.

När det gäller personer i min släkt/ kompiskrets som jag egentligen gillar, men ändå retar mig på, så brukar jag försöka anpassa umgänget så att jag får ut fördelarna av att känna personen. T.e.x. ses på kafé istället för pub med en kompis som lätt dricker för mycket, inte ses hemma hos mig om det är någon som alltid vill umgås längre tid än mig, o.s.v.. Det bästa är väl om du kommer på någon situation där du och din syster kan umgås utan att bråka och fortsätta att ses på det sättet.

Undrar hur det kan bli så?! Föräldrarna måste ju gjort grava fel i sin fostran med er eftersom er relation blev som den blev.

Det låter som att vad du (ni) än gör o säger hittar hon nåt att börja gräla om. Har hon några psykiska problem? Som det här med dotterns födelsedagsfirande, därför föreslår jag att ta den lösningen som blir enklast för dig själv, hon kommer ju ändå börja bråka liksom.

Sen också så VET hon ju att vad hon än gör så kommer nån av er krypande tillbaka igen. O du gör det pga nåt slags dåligt samvete (för vad?). Hon själv gör det ju aldrig. 

Så är det ju också så att en del bara är omöjliga att ha att göra med..