Ni som aldrig släpper någon in på själen...

Vet inte, jag bara är sån  

Jag är också sån. Jag tror att det är sunt att ha nåt man aldrig blottar för nån. Skulle man berätta allt skulle man ju prata hela tiden.

Alla människor har en del som är privat och som ingen annan har tillgång till,. En del har större del och andra en mindre del.

 

För min del finns det ingen självändamål med att släppa vem som helst nära inpå "själen" och jag trivs med att ha en privat del som ingen vet om. Den som kommer mig närmast är maken, det är inte många hemligheter jag har för honom (men de finns!). Sedan har jag många vänner som var och en har några pusselbitar - liksom jag har pusselbitar av dem.

 

Att vara totalt transparent ser jag inga fördelar med faktiskt, inte heller med att vara totalt inbunden och otillgänglig.

 

 

Tänker att man inte behöver prata hela tiden, mer att m,an berättar sina innersta tankar om hur man känner för saker.

Jag släpper inte gärna folk inpå livet för jag har svårt att lita på folk. Om man blottar sitt innersta blir man så lätt sårbar och det är det jag vill undvika.

Jag säger sällan hur jag tänker, tror det beror på att nästan aldrig låter mig själv känna efter. Jag bråkar aldrig med nån men ser mig inte som mesig egentligen. Jag bara tiger och glömmer...

Fördelen är väl kanskeatt det inte är så lätt att såra mig, nackdelen att jag känner mig väldigt ensam tidvis...

Jag var sådan när jag var lite yngre. Jag tyckte själv att det var oerhört ensamt men varje gång jag gjorde försök att öppna upp mig fick jag knivar i ryggen av de jag släppte in. Jag stängde ute ALLA till slut. Mamma var jätteorolig för mig eftersom jag även var depremerad. Allteftersom jag jobbat upp min självkänsla har jag börjat släppa in folk igen. Jag är säker på att jag kommer gå på mina nitar och få sår och ärr men på något sätt känns det mer värt att släppa in folk. Däremot så släpper jag inte in allt och alla längst inpå mig, dit kommer bara några få men jag har definitivt öppnat upp mig.

Har inget behov av att ha någon inpå själen. Nu lever jag en man som är likadan, vi känner varandra ändå. Om folk försöker krypa för nära inpå mig, så skärmar jag mig ännu mer.
Jag tycker beskriven som vid Johari-fönstret säger massor http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=joharif%F6nstret

Det öppna jaget hos mig är väldigt öppet, det bjuder jag gärna på och delar med mig, men det dolda jaget behåller jag för mig själv och det är större än vad folk som känner mig lagom mycket anar.

Jag är sådan men har blivit lite bättre på senare år. Fördelen är ju att man inte blir lika sårad om man blir sviken av någon som står en nära. Nackdelen är ju att det komplicerar relationer....

Hur komplicerar det relationer menar du..?