Jag har aldrig varit kär
Jag är en 22 år gammal, väldigt social kvinna som annars har väldigt lätt att tycka om och umgås med andra människor, men som aldrig har varit kär. Lite smått förälskad, småkär, i yngre tonåren, men aldrig riktigt kär. Och eftersom jag inte upplevt det så känner jag heller inte att jag saknar det.
När jag gick i terapi för nått år sedan(inte pga. detta dock, bara allmänt för att prata lite, tror att alla människor behöver det ibland(: ) och han verkade rent ut sagt tycka detta var väldigt konstigt.
Han uttryckte sig som så att "det är väldigt ovanligt att en tjej i din ålder är så ointresserad utav att träffa någon." Han ville verkligen lösa det "mysteriet" som var jag (även om det egentligen inte var det jag ville att vi skulle prata om...). Frågade om jag varit i ett destruktivt förhållande, blivit utsatt för övergrepp osv. vilket jag inte har. Han tittade på mig som om han inte riktigt visste vad han skulle tro. Haha. Vad ville han att jag skulle säga? Jag har aldrig varit kär, aldrig kännt pirret i magen, den konstanta längtan efter personen, attraktionen. Varför vet jag inte.
KÄRLEK upplever jag dock varje dag, jag älskar min familj, föräldrar, syskon osv så otroligt mycket, men liknadne, eller lika stark kärlek till en partner har jag aldrig upplevt.
Jag har svårt att förstå att man skulle vilja, eller orka vara med en person dygnet runt, oavbrutet, som så många nyförälskade vill vara. Det har inget att göra med att jag varit med om något traumatiskt, det har bara inte hänt för mig, och jag letar inte särskillt ihärdigt heller, eftersom jag inte kan förstå känslan. Jag kan inte längta efter en känsla som jag aldrig kännt.
Tanken, visionen av kärlek kan man ju såklart lägnta efter, vilja känna "det där" som ingen kan beskriva med ord. Är nyfiken, kan man verkligen känna så starkt för en annan människa, som inte är ens familj eller barn? =)
I de förhållande jag har haft har jag sällan längtat efter personen i fråga. Snarare tyckt att det varit skönt när han gått hem... Som med kompisar. Kul att hänga en stund, men inte sitta på varrandra som plåster. Det är ju inte direkt den bild man har av riktig kärlek...=)
Eller, ja, uppenbarligen kan de flesta ju det, men kan JAG det? Är jag ett konstigt, enskillt fall, en som faktiskt inte KAN bli kär? Det vet ju inte ni, men om någon annan är, eller har varit som jag, får ni gärna skriva och berätta om hur det har gått=) Eller om ni vill fråga nåt, eller vad vet jag =b
KRAM
iaf om man ska tro 
Grattis, vad roligt att du trillade dit.