Partner som inte kan bestämma sig...

Kvinnor som lever för sina män, jag blir så besviken! Och barnen lämnade du fysiskt närvarande för honom... fråga en 11 och 12 åring om det är okej.. Har svårt att se att ni kommer kunna bygga en stark relation igen och att de kan förlåta dig.

Mmm... Det var frågade som jag gjorde. Under mer än ett halvårs tid. Och vi har tagit upp det många många gånger sedan dess. Jag och de äldre grabbarna. Som jag har haft god kontakt med under alla år och har fortfarande. Den äldste bor för övrigt hos mig numera.  Men visst var jag dum. Det håller jag med om. Förälskad och dum. Tack för åsikten.

Jag har inga råd. Men i ett sargat förhållande kan sex vara som balsam. När alla andra känslor bara gör ont är sex enkelt.
Nej, varför välja åt honom? Du kommer välja själv när du inte står ut längre. Det finns inga svar på vad som är rätt eller fel, man gör det man klarar av och när man inte klarar längre så ger man upp.

När jag läser ditt inlägg TS så blir jag nästan kallsvettig, det är så mycket i din upplevelse och dina känslor som kunde varit hämtade direkt från min dagbok.
Visserligen har inte jag/vi så komplicerade geografiska omständigheter men för övrigt.

Min fru träffade en man på nätet för snart 4 månader sedan och blev förälskad. Det var inget sökande från hennes sida utan en slump och hon har inte direkt varit otrogen, rent fysiskt, men intima ungefär som du beskriver att din man har varit. Jag upptäckte henne av en slump, fick en enorm chock och reagerade först primitivt innan vi efter några veckor började kunna prata. Idag har vi ett riktigt bra och fint samtal - vilket iofs är en klen tröst när man är på väg att förlora sin livskamrat.

Vi har alltså kört precis samma berg- och dalbana ett par månader nu med exakt samma effekt på sexlivet som du beskriver. Visserligen hade vi ett riktigt bra sexliv redan innan men krisen har triggat det ytterligare, det har varit hett, intensivt och nästan var eller varannan dag. Bara någon enstaka gång har det känts lite "obekvämt" men vi har också frågat oss själva (och varandra) hur det är möjligt, och om det egentligen är bra.

För min del har jag resonerat som du, sexet har också inneburit väldigt mycket närhet och det har bundit oss samman. Jag tänker att denna närhet nog är bra även sedan - om det slutar med att vi går isär. Har inte reflekterat över att det skulle kännas "billigt" i efterhand, det tror jag inte jag kommer att känna. Tvärtom. Den typen av sex vi haft har inte varit "utan känslor" utan med omtanke och väldigt intimt. På ett sätt man inte kan ha sex med någon man inte verkligen älskar, tror/känner jag.
Skulle hon alltså ändå välja att gå - så vet jag att hon i grunden älskar mig. Vad det sedan innebär, om det blir lättare att hålla en god relation eller om det skulle kunna leda till bitterhet vet jag inte. Är inte där än.

För nån vecka sedan beslöt hon sig för att bryta med sin förälskelse under en tid (han bor inte här så det har varit en virtuell kontakt, mest, med bara några möten) för att reda ut sina känslor. Under en dryg vecka har det varit både bra och dåligt. Vi har hittat ett riktigt bra samtal - men samtidigt har jag fullt ut insett hur stark hennes förälskelse är, så stark att hon faktiskt kan tänka sig att "uppgradera" ett bra, fungerande äktenskap till en (troligen) lite osäker relation med honom. Detta var en chockartad insikt (fast jag inte borde blivit förvånad kanske) och jag kände att jag inte klarar mer av ovissheten.
- Hon vet idag ännu inte om hon vill försöka glömma honom, eller om hon i stället ska lämna mig och vårt äktenskap.  (såvitt jag vet, möjligen har hon redan sammanställt och kommit fram till något hon ruvar på)
Jag förklarade mina känslor och bad henne om ett svar (Skilsmässa eller satsning/återuppbyggnad).

Jag är iväg med sönerna i en vecka och hon är hemma och funderar. När jag kommer hem i slutet av veckan väntar någon form av besked; Antingen vill hon satsa på oss och jag får en möjlighet att tillsammans med henne bygga en ny framtid - eller också vill hon skiljas.

Där är vi nu och jag känner mig precis lika förvirrad och ångestfylld som du, TS..
Inte mycket till råd eller tröst - men du är iaf inte ensam om din upplevelse..

Vill lägga till att det i min process varit otroligt viktigt att komma tillrätta med vad jag behöver för att bli lycklig i mitt liv, oavsett om det är med henne eller ensam. Min ångest och rädsla "skymde sikten" de första veckorna men sedan har det känts bättre, att faktiskt bearbeta och arbeta aktivt mot något positivt.

Dessa bilder hjälper mig också när jag visualiserar en eventuell lösning, att vi skulle välja att fortsätta tillsammans. Nästan allt jag ser i min "kristallkula" är faktiskt möjligt att göra utan att gå isär, i alla fall ur mitt perspektiv.

Att jag nu åter känner en viss (inte gigantisk) oro och ångest beror säkerligen på att jag inte längre kan göra något, "It´s out of my hands". I grunden har jag ändå till största delen hanterat min kris på ett aktivt och positivt sätt, tror jag - med några naturliga svackor/störtdykningar som undantag..

Nästan helt avgörande för mig är att jag fått väldigt mycket bekräftelse de här veckorna. Av min fru, vilket varit viktigast, men även från andra som jag kommit i kontakt med på olika sätt. Även om jag kanske låter lite negativ i min upplevelse ovan så är det inte riktigt så illa det känns just nu.

Tror att jag försöker bygga upp ett skydd för mig själv, så jag inte går sönder om vi går isär.

Nyfiken på hur det går

Status quo. När det gäller var han står känns det som. Och det känns stundtals som att jag ska gå i bitar. Jag pendlar. Mellan att bete mig rätt urflippat när tröttheten kommer och självbehärskningen inte håller. Och att arbeta på att bygga upp ett skydd för mig själv precis som du "anonym" som känner igen sig så. När jag läste att du hade "satt ultimatum"... Å, vad jag önskar att jag kände att det vore rätt att göra så här också. Men där är jag - tyvärr kanske - inte än. och du... Skriv gärna och berätta hur det går! Man går och funderar när man läser historier som din! 

Igår fyllde jag år. 43 blev jag. Han kom hem och hade köpt både blomma och present... Han vill ju så fruktansvärt gärna att vi åtminstone ska vara vänner. Jag tackade och vi käkade och pratade som förr. Men under ytan i mig ligger hela tiden allting och pyr. Så senare på kvällen - han höll sig undan i flera timmar vid datorn - när han kom och satte sig hos mig drog jag mig undan under en filt i den andra änden av soffan. Han kommenterade detta givetvis. Menade att det såg ut som att jag inte ville ha honom där. Och jag exploderar. Förklarar att det gör ONT att ha honom så nära! Inget annat. Och han säger att han, för sin del, tror att det beror på att jag denna gång inte har kontroll. Visserligen är det ju extrema omständigheter menar han. Men grunden till att jag mår dåligt är att jag inte är den som har kontrollen denna gång.  Att det handlar om att det gör ont ha någon i närheten som man älskar, men som inte vill ha en... Det ville han inte lyssna på alls.  
Sen var den kvällen förstörd.

Idag har gått och funderat på hur jag ska lyckas undvika sånt här. Och kommit fram till att det är dags för mig att backa rent fysiskt. När vi flyttade så flyttade vi från en tvåa till ett tvåvåningshus. Mina båda stora grabbar håller sig undan just nu under den värsta turbulensen. Deras rum ligger på andra våning. Jag har bestämt mig för att låna den enes grabbens rum när jag inte orkar vara i närheten av min "partner". Ingen aning om vad det leder till. Det kanske är droppen som får honom att bestämma sig för att gå. Men det hjälps inte. Jag måste få komma undan på något vis. Hela jag slits i stycken annars.

Dalton: Det du skrev om att jag ska välja åt mig själv var väldigt tänkvärt. Ett perspektivbyte som har gjort nytta. Man kan ju i grund och botten bara välja åt sig själv.