deppig bonusdotter

Hejsan, jag har ett litet problem och jag hoppas verkligen att ni har några tips på vad jag kan göra, om jag borde göra något.

För 4 år sedan flyttade jag in med min nuvarande sambo, han hade då en dotter i tonåren på heltid medans jag var barnalös. Jag var fruktansvärt orolig för att hon inte skulle acceptera mig, att hon inte ville ha en ny mamma osv men hon var helt fantastisk! Gav mig och min sambo hur mycket egentid vi ville i början, gjorde mycket för att jag skulle känna mig som hemma osv, en så fruktansvärt omtänksam tonåring har jag aldrig träffat!

För 3 år sedan fick jag och sambon våran första son, och för 3 månader sedan fick vi en son till. Hon ställer alltid upp när vi behöver barnvakt även om hon planerat annat och kommer alltid hit om det är något (nu bor hon med ett par kompisar i studentlägenhet). Problemet är att hon aldrig verkar vara glad på riktigt, hon ler alltid och är hur trevlig som helst men när hon tror att ingen ser så får hon något sorgset över sig och ibland undrar jag om hon tappat livsglädjen på riktigt. Det kanske låter fånigt men det är svårt att förklara och det skär i hjärtat på mig att se. Jag har inte velat ta upp detta med sambon, för även om vi har en bra relation och pratar om allt så känns det som om han inte riktigt vill prata så seriöst om dottern.

För inte så länge sedan var jag ändå tvungen att ta upp det, eftersom jag börjar bli riktigt orolig och efter en stund kom det fram att hon varit med om saker jag inte ens kan drömma om. (vill inte skriva ut här eftersom jag har samma nick på ett par andra sidor och något kanske vet vem jag är, och vem bonusdottern är). Ska jag vara ärlig hade jag aldrig klarat av att gå igenom det hon har gått (och kanske fortfarande går) igenom.

Jag vet att jag kanske inte borde lägga mig i, men det gör så ont och jag blir så ledsen varje gång jag ser henne, hon har gjort så mycket för mig och jag vill bara lägga mig ner och gråta över hur orättvist livet är varje gång hon varit här(sen jag pratade med sambon). Hon har inga andra vuxna än oss, och min sambo försöker nog förtränga att hon mår dåligt, han vill så gärna att allt ska vara bra.

Frågan är vad jag bör göra.. försöka lugna ner mig själv och hoppas att allt verkligen blir/är bra? prata med henne?(jag vill verkligen inte avslöja att min sambo berättat), be min sambo ta tag i saken? ... Vad tror ni? blir så ledsen... Men jag kanske överreagerar?