Varför skaffade jag barn? Så jävla trött på ungjävlen!
Jag ORKAR inte mer! VARJE jävla dag är det gnäll gnäll gnäll. Vill inte äta middag, vill ha det, det, vill göra det. Så klänger h*n på mig hela tiden också. Hade det inte varit för dagis och plugg hade jag DÖTT, därför ska jag heller inte vara ledig i sommar... orkar inte med helt enkelt. Lättare att jobba än att vara hemma med h*n.
Jag är HELT ensamstående, pappan ringer upp ibland och skriker skällsord men annars ingen kontakt. Ingen familj i närheten. Alla mina vänner kan gå ut en kväll, ha kul som normala studenter, men jag är alltid utanför, kan aldrig gå på nått eftersom jag inte har nån barnvakt.
Stödfamilj finns ingen för mig i komunen har redan kollat. Känner nästan att jag vill adoptera bort... men jag älskar h*n ju, jag skulle aldrig överleva. Som ett moment 22, jag försöker bara överleva. Varför kan pappan bara inte skärpa sig och ha umgänge som en normal människa?
Orkar inte mer. Trodde aldrig i mina vildaste fantasier att detta skulle hända. Men så var man ju ung och dum. Varför är det inte åldersgräns på att skaffa barn?