Känner inte igen mig själv!

Ja TS, jag känner igen mig. Blev likadan efter att ha utsatts för otrohet, misshandel mm. Livet knäckte mig och mitt psyke. De känslor du beskriver var precis så som jag hade det. Jag blev värre än så, för jag stannade fortfarande inte upp och tog tag i mina problem. Jag tog inga mediciner då, men som du skriver så kan ditt vara en medicinbiverkan. Och om det inte är det, så finns det fortfarande hjälp att få.

Jag vet fortfarande inte vad för diagnos de satte på mig. Jag fick overklighetskänslor, kände inte igen familjemedlemmar osv. En läkare sa psykos, en annan panikångest. Jag har lärt mig att leva med det. Har blivit bättre utan mediciner, men får återfall. Men aldrig så illa. Mitt psyke börjar läka sakta men säkert.
Men det jag tror man behöver mest är att gå och prata med någon. För om man bara lagrar och lagrar, så kommer känslorna att visa sig som panikångest. Du måste börja skala av allt du har inom dig, bearbeta en sak i taget och du behöver kaske hjälp med att göra det. För det är inte lätt.

Oroa dig inte för barnen. Så länge du tar hand om dom, och de inte far illa, så kommer soc inte att ta dina barn oavsett psykisk diagnos. Sen ska du inte vara rädd för soc, för de kan hjälpa dig också i denna situation. Man vill undvika att ta barnen från familjen så långt det bara går, så man satsar först på att hjälpa familjen med extra stöd i hemmet. Jag jobbar på soc, så jag vet att det inte är så hemskt som många tror. Och ser du, även soc-tanterna har psykiska problem, så de förstår nog mer än du tror.

Det känns jätte skönt att höra att någon annan känner likadant. Har försökt att bearbeta men det kommer bara nytt hela tiden så det går liksom inte att smälta. Försökte gå till en kurator men det slutade bara att vi pratade om mig och min make i en timme så hon tyckte inte alls att jag behövde hjälp. Jag vill verkligen klara mig utan mediciner men jag känner att just nu behöver jag något så mitt huvud kan andas ett tag och ta tag i problemen. Svårt att ta tag i problemen när det bara byggs på. Men jag vill byta medicin för dom här mår jag bara sämre av känner jag.

Hoppas att allt blir bra för dig med och tack för att du skrev. Jag känner mig genast bättre av att veta att man inte är själv.

Ska ringa på mändag och be om hjälp omgående och säga att jag vill prata med någon också. Inte den där kuratorn. Nog för att man kan prata med familj men jag vill ha någon som kan saken. Sen vill jag byta så fort som möligt. Detta blir inte bättre och jag vill inte ha hela sommaren förstörd på grund av detta. Jag försöker klara detta själv och försöka få mig att förstå att det inte är farligt. Men det känns som att det inte hjälper. Sen tror jag det kan vara lite tvångsmässigt också. Eftersom jag älskar mina barn över allt och får dåligt samvete över typ allt och vill vara 2000 % mamma så får jag ibland skumma tankar bara för att jag "ska må dåligt". Att man inte kan styra kroppen som man vill.