Vad sjutton gör man för att bryta ett mönster?
Ja det skulle jag vilja ha svar på. Så välkomna med inlägg och infallsvinklar!
Jag är sambo sen en tid tillbaka. Det finns inga barn med i bilden vilket några tycker förenklar situationen. Och givetvis gör det de.
Mannen jag bor ihop med hade en trasslig barndom. Han blev senare utsatt för mobbing och nu i vuxen ålder kan vara lite av ”klassens clown” eller den det är synd om. Jag älskar honom innerligt trots att han ofta har ett ganska barnsligt beteende. Jag ska väl inte säga att jag är överförtjust i dessa egenskaper men ”I can live with it”. Sen har vi de delar jag inte gillar. Lögnerna och som jag då känner det, sveken. Den egoistiska sidan som är att bara jag får göra vad jag vill, du gör väl va du vill.
I vår relation tycker jag att det saknas en kompromiss.
Det började inte vackert, vissa säger säkert att jag har mig själv att skylla. Å kanske är det så. När vi träffades, va han uppenbarligen förälskad i en annan tjej, det messades och pratades dagarna i ända. Till en början visste jag inget. Jag är en ”en mans tjej” och ville nog inte ”se” vad han gjorde. Men till slut började jag ifrågasätta vad det va för en relation. Fick undanglidande svar och till slut blev han förbannad. Jag ska erkänna, jag hade börjat kontrollera vad han gjorde. Gick så långt att jag kollade hans telefon. Inget jag är stolt över men jag erkänner. Bakom mig hade jag en relation med psykisk misshandel i stora mått. Det hade jag med mig i bagaget och han var fullt medveten om det. Jag bad att vad som än hände så ville jag inte att han skulle ljuga för mig. Det är inget som försvarar mitt beteende, bara en förklaring.
Han avlutade vår relation. Det jag inte tror han va beredd på, var den totala tystnad som blev från min sida. Jag hörde inte av mig, svarade ytterst kort om han skickade ett mess. Sen bröt han ihop. Han hörde av sig och av vissa anledningar körde jag hem till honom, jag var vansinnig - han va dyngfull! I efterhand har jag kommit på att det inte va mig han saknade och var ledsen över. Det va hans "stora kärlek" som hade typ sagt - jag bryr mig inte om vad du känner, det är ditt problem.
Men, han lovade mig att kontakten hade upphört och han inte önskade ta upp den igen.
Nu till saken, givetvis är kontakten tillbaka. Från början hette det att hon hörde av sig när dom hade mötts. Men nu, nu är det flera gånger i veckan. Saken hör också till den att OJ DÅ - hon är nybliven singel!!! Han är 13 år äldre än henne, hon är i 20-års åldern, jag är äldre än honom. Även åldern gör att jag känner mig underlägsen.
Jag har ett kontrollbehov och med henne tillbaka i bilden blir det värre. Jag kan inte få svar på "varför" han måste ha kontakt med henne. Jag får heller inget svar på "varför den relationen är viktigare än vår". Hade det varit omvänt hade jag gjort allt för att han skulle ha känt sig trygg. Varför är det inte samma för honom? Det hade varit så enkelt - visa mig att era sms är så oskyldiga som sagts, men det är klart - du säger du har raderat dom. Konstigt att han inte raderar andra han får.
Inatt drev jag det väl till sin spets, han kunde inte sova efteråt och skulle upp tidigt. Nu är det över. Han sa "jag pallar inte" å körde. Jag känner på sätt och vis ett lugn, för tillfället ivarje fall, samtidigt en oerhörd förtvivlan.
Så vad sjutton gör man för att bryta ett invant mönster - mitt mönster. Varför träffar jag bara killar som inte vill ha ett "rent" förhållande och hur bryter jag mitt kontrollbehov. HJÄLP!!!