Ni som varit familjehemsplacerade?

Hej!

Jag blev familjehemsplacerad när jag var 15 år. Jag fick flytta till en annan stad vilket var väldigt tufft, först blev det ju en ny familj att lära känna, en ny stad att lära sig att hitta i och ja.. allt möjligt tänkbart var ju nytt.
Jag kom till en familj som hade 2 adoptivbarn och dom i sin tur hade varsitt barn. Det var en väldigt stor familj, jag har aldrig varit speciellt förtjust i att ha en stor familj.. hur som helst.
Mitt familjehem hade väldigt bra värderingar, dom tyckte att jag skulle få vara som vilken annan 15 åring som helst och göra precis samma saker dvs om jag skötte mig. Precis som i en " vanlig " familj. Varför skulle det vara någon skillnad?
Min fosterpappa jobbade på annan ort och var borta hela veckorna och kom ofta hem sent på fredagskvällarna så fostermamman var ju den som alltid fanns där, första halvåret var jätte jobbigt mellan mamman och mig men sen hittade vi varandra och blev som bästa vänner, vi kunde prata om allt. verkligen allt. Och det var det som hjälpte mig, att jag hade någon som för en gångs skull lyssnade på mig då min bilogiska mamma aldrig gjort det och gör inte fortfarande.  Min fosterfamilj och jag bröt kontakten för 1 år sedan ungefär men nu sen dom fick reda på att jag är gravid så har vi fått upp kontakten igen, och det känns underbart. Jag ser dom som min familj och dom ser mig som en i familjen. Men jag tror att det är väldigt individuellt hur fosterbarnet vill bli sedd, alltså som en dotter eller inte.

Ja tyvärr så ser det ut så att dom här barnen får flytta runt både 1,2,3 och 4 gånger innan dom kommer rätt om dom överhuvettaget ens gör det!
Är själv Jourhem och Familjehem sen många år tillbaka och det är inte speciellt ovanligt att barnen är inne på både 3 och 4 och 5 flytt/ familj dom måste lära känna och anpassa sig till.
Ibland så är det flytt fram o tillbaka till bio hemmet men flytt som flytt det påverkar dessa barn oerhört mycket! 
 

Såklart känner alla olika som blir placerade både beroende på vem man själv är och var man hamnar. Jag vet att soc har sina lagar att gå efter som måste följas men när det handlar om människor så tycker jag att det borde vara mer flexibelt. Jag minns att jag som barn var livrädd för att inte få stanna i min fosterfamilj, det hade ju blivit MIN FAMILJ.

När jag var 8 år så adopterade dom mig och jag minns hur lättad jag var. Samtidigt kan jag förstå barn som blir placerade i tonåren att kontakten med de biologiska föräldrarna är viktig men man måste väl ändå kunna se över hur kontakten påverkar barnet? I mitt fall så var det hemskt att se min biomamma. Hon var psykiskt sjuk, drack alkohol och blandade med mediciner. Det var inte trevligt alls att identifiera sig med henne och jag trodde ända upp i tonåren att jag skulle bli som henne. Jag har har fått arbeta mycket med mig själv och gick i terapi under ungdomen och arbetar idag just inom psykiatrin.

Jag tror också att det är viktigt att veta att JUST HÄR ÄR MITT HEM TILLS JAG BLIR VUXEN, en familj som finns för mig, ett kontaktnät med skola och vänner. Att forslas fram och tillbaka mellan olika hem kan inte vara bra på något vis!

Känner bara att det skulle vara nyttigt att få höra hur ni som varit/ är placerade skulle önska att ni hade haft det i era familjehem.

Har också varit familjhemsplacerad många gånger under min uppväxt, för mig har det aldrig riktigt funkat och jag har väl varit en av dem som strular och blivit skickad från familj till familj.
Hamnade när jag var 16 äntligen hos en familj som jag gick ihop med och sen flyttade jag hem igen och blabla.
Men min pojkvän och hans lillebror har också varit varit placerade under stor del av sin uppväxt, och deras historier är riktiga solkskens!
Min pojkvän hamnade hos en familj som han idag kallar sin "riktiga" familj, de har kontakt trots att han bor själv och allt är avslutat.
hans lillebror bor nu hos en kvinna som också är helt underbar, allt funkar jättebra och han är hos oss två kvällar i veckan.
tror verkligen alla historier finns, jag har upplevt båda!

Allt är så relativt, jag mådde bra av att komma till en familj med stenhårda regler och rutiner. Där man åt middag halv sex och skulle vara hemma tio. Punkt slut.
men min pojkväns familj var motsatsen, lite hippie-varning ;P De åt när de var hungriga och var coola med allt sålänge han hörde av sig typ.
Tror inte riktigt det finns ett svar på dina frågor, alla är annorlunda och fungerar annorlunda... :)

Jag har varit både i dåliga och i bra fosterhem.
Jag vill bara berätta om det hem som var bra. Jag flyttade dit när jag var 14.

Det som gjorde att det fungerade var att jag blev delaktig.
Det var ingen som sa åt mig att "nu ska du diska", utan snarare att "nu gör vi detta tillsammans som en familj". Den ena diskade och den andra torkade medans den tredje ställde in.. Ungefär...

Familjehemsmamman satte upp överenskommliga regler som vi tillsammans diskuterade oss fram till. Det var inte hon som bestämde men inte heller jag. Vi bestämde tillsammans.
Vi kom överens om att om jag höll mig ifrån att röka tills jag var 18 skulle hon betala körkort åt mig.
Om jag skulle iväg någonstans så var det helt ok att åka och vara ute så länge jag tyckte att det var ok, så länge hon hade träffat den jag var hos, hade mitt telenummer, kompisens telenummer, adress och att hon fick hämta mig på samma plats hon släppte av mig på.

Jag var tvungen att städa rummet om jag skulle ha veckopengen och även där diskuterade vi ordentligt vad som skulle göras, så att det inte blev gräl i efterhand för att bara "halva jobbet var gjort".

Vi diskuterade ordentligt vad veckopengen/månadspengen skulle gå till och hon hade en dag i månaden som hon avsatte bara för mig. (och givetvis en dag var åt de andra barnen i familjen). Den dagen gick vi på stan, handlade kläder, fikade och gjorde någon aktivittet spelade minigolf eller åkte på någon mindre utflykt. Vi hade också kommit överens om att vi på torsdagar varje vecka åkte och handlade hela familjen och till den dagen skulle vi skriva ner vad vi ville ha för mat en av dagarna i veckan samt vad som behövdes köpas in till det + hjälpa till att laga den maten den dagen.

Det jag tyckte var bäst var att allting var så tydligt och diskuterades ordentligt. På de andra hemmen jag har varit har jag inte vetat vad som gällt, från ställe till ställe. Jag har inte känt mig delaktig eller haft någonting att säga till om, jag har bara varit det medföljande paketet.. typ.. Oavsett ålder så är det jätteviktigt att känna sig delaktig. Det kan handla om små beslut, som i vilken affär man ska handla idag eller få vara med och bestämma vilken fredagsmysmat man ska ha...

hejsan

 jag har åxå vart placerad dels i jourhem med 6 st andra tonåringar vid det tillfället. jag var då 16 år gammal allt hade vänts upp och ner för mig fick reda på att mamma var spelmissbrukare, pappa hade nyss avlidit ja allt var så fel i mitt huvud  slutade med att jag rymde antal gg även från jourhemmet varför? joo dels var de mitt ute i urskogen ingen buss gick kunde inte umgås med nåra kompisar som helst man fick aldrig ta sovmorgon eller inte näää de var som ett helt fängelse,
 fick flytta därifrån som TUR är hamnade sen hos en underbar familj Åxå på landet, men de hade hästar,hundar kor ja en dotter i min ålder, fick gör bra kontakt med dom, bodde visserligen endast 1 år hos dom, dom behandla mig som jag vore deras egen, fick hjälpa till å städa,laga mat utfodra djuren, trivdes så himmla bra!
 när jag då var 17-18 tror jag då hjälpte soc mig med en lägenhet så jag fick börja komma stå på egna ben inte aldeles gör lätt de ska jag inte säga, ska vara ärlig mot er alla som läser

jag kämpar än idag med att förstå mig på min mamma, vad hon har gjort å vad hon än gör idag, jag går och pratar hos en psykolog, för mkt har berättas för mig på äldre daar som jag inte har vetat om

har en underbar man och 3 ljuvliga barn

och jag har lovat dom Och mig själv att de ska ALDRIG aldrig få gå igenom de som jag har fått göra

att ha en i familjen som är spelmissbrukare ör exakt som ha nån som är alkolist eller drog missbruikare absolute ingen skillnad,enda skillnaden att en spelmissbrukare är ute efter ruschen om pengar om aldrig har pengar,.

Förstår att det kan se väldigt olika ut i familjehemmen. Rutiner och regler är bra för alla barn men det måste också finnas spelrum. Tror det är oerhört viktigt att hela tiden ha en dialog i familjen så ingen känner sig överkörd. Undrar bara hur vissa kan lyckas ta sig igenom utredningen till att bli familjehem med alla hemska historier jag hört. Som tur är utredningar för att bli familjehem mer skärpt nu.

Min mamma har en kronisk sjukdom, min pappa vad då "okänd" och jag fick som 5-åringen en stödfamilj att hälsa på varannan lördag-söndag. Jag trivdes jättebra men när de fick egna barn fick jag mindre tid, vilket jag nu när jag är vuxen har lättare att förstå, men inte då. Tillslut fick jag ingen tid, men en ny familj när jag var 11 år. Mamma i familjen var själv från soc. Allt funkade bra i början. Så kom jag i puberteten och testade gränser och det funkade inte så bra med min biologiska mamma, så jag fick flytta till familjen permanent när jag var 14, vilket jag själv ville, eftersom jag trodde det var tillfälligt och jag skulle tillbaka till min mamma. Det hände aldrig, mamma hade inte förmåga att göra sin del av avtalet.

Första året i familjen gick bra, men sen gick det långsamt utför. Vi bråkade och mamman skulle bestämma ALLT. Jag som tagit mycket ansvar för min sjuka mamma var för självständig och mogen för den typen av maktutnyttjande. Det blev bara förnedrande och jag visste aldrig hur jag skulle göra för att göra rätt...

När jag var 16, första året på gymnasiet, pratade vi knappt med varandra, och jag fick slutligen en ny familj. De ville inte ha kvar mig, och jag ville inte va kvar.... Det funkade med den nya familjen de två åren jag hade kvar på gymnasiet och sen var jag ju "vuxen" och skulle klara mig själv.

Det har jag gjort, men mina upplevelser har satt sina spår. Jag har kontakt med alla mina familjer idag. Bra kontakt med första familjen, hatkärlek och lite som "matte och hundvalp" med mamman i den andra familjen, där jag är valpen. Sporadisk kontakt med sista familjen, dock inte dåligt på något ätt.

Jag hade nog velat bli mer tagen på allvar, trodd på. Min sämsta erfarenhet är den andra mamman. Hon var så himla viktig i mitt liv, också lämnade hon mig. Jag var ju inte som hennes egna barn fick jag höra, och fick jag lillfingret tog jag visst hela handen, osv.

Idag är jag väldigt rädd för att bli lämnad, och rättar mig efter andra för att bli accepterad. Jag är idag 26 och har ett snitt på att flytta 2-3 ggr/år, de senaste 7 åren. Är väldigt rotlös och har fått jobba hårt för att komma dit jag är idag. Men det har gått bra för mig. Inga droger, oönskade graviditeter, brottslighet eller annat "förväntat". Har en högskoleexamen och en fantastisk sambo, och vi väntar barn, planerat.

Kommunikation tror jag är A och O, att barnet är delaktigt och blir sett för den han eller hon är, och att man inte ger upp. Aldrig aldrig ge upp, det gör man ju inte med sina biologiska barn. Att inte ge kärlek i relation till presstation och inte jämföra med egna barn eller andra "problembarn". Alla är ju unika, med olika förutsättningar och erfarenheter i bagaget. Och kanske tala om att det inte alltid är lätt att vara placerad, men att alla inblandade gör sitt bästa och försöker, efter förmåga. Ingen är mer än människa.

När jag var 9 och min bror var 6 så tog vår familj emot en 13-årig tjej som hade det ordentligt trassligt både hemma och med sig själv. Jag har enbart upplevt det som positivt att ha en fostersyster och jag är oerhört stolt över mina föräldrar som har gjort ett otroligt jobb att få oss alla syskon att känna oss sedda och lika behandlade. 

Det misslyckande som jag kan se är att min fostersyster blev en så pass stor del av vår familj att hon tappade sin "egen" familj. Hon valde att efter sin 18-års dag bryta helt med sin mamma. Dock måste jag säga att mina föräldrar jobbat jätte hårt för att hon skulle ha kvar kontakten med sin mamma men att mamman inte alla gånger var så lätt att ha kontakt med. 

Tror ibland att barn behöver få bara landa och känna sin fast punkt på ett ställe. Det är där lagen i socialtjänsten går fel ibland. Man gör allt för att förena barn med deras bioföräldrar men precis som allt annat i livet så är inget ett faktum. I vissa fall kan banden till bioföräldrar behöva klippas för att barnet ska kunna återhämta sig och bygga upp en tillit och trygghet till en fungerande familj. Det tar lång tid att bygga en mur men bara några sekunder att få den att rasa igen.