Vet inte om ni kommer ihåg mig

Det är inte lätt! Kvinnoklinikerna/gyn brukar ha bra och vana kuratorer som man kan få tid hos.
Dom är ju vana att höra kvinnors oro över graviditeter.

Efter att jag fick mitt X stängde jag av alla känslorna. Vi bestämde oss för att berätta väldigt sent när vi blev gravida gången efter, för att jag klarade inte av att hantera att jag va gravid igen, trodes inte hoppas.
Men man måste hoppas, man behöver njuta, för går det bra så är man ju bara gravid i nio månader... I slutändan är det ganska kort tid.

Men det är tungt...

Jag vågade knappt andas innan jag fick ett VUL v 7 (tror jag att det var) för att se att ägget satt rätt.

Jag tittade på andra gravida med deras stora magar och började gråta. Fast jag var gravid, men jag var så rädd att det inte skulle gå så långt för mig. Jag var livrädd för att åka in på OP igen.

Jag har nu en dotter (gråter nu bara jag skriver, efter att ha läst trådar här inne med barnlöshet) och är så tacksam.

Prata av dig, känn dig inte ivägen när du pratar om det. Oron satt hela tiden för mig, jag fick rådet att kontaka en barnmorska som var insatt i om man haft tuff bakgrund. Jag har en oro fortfarande, jag tittar fortfarande om hon andas. Kan ännu inte förstå att det är sant. Jag njöt väldigt mycket av gravidteten också, men oron fanns där.
Jag håller tummar och tår för dig

Kram

Tack snälla ni för att ni svarat! Ja just nu så känns det som bara ett enda stort kaos. Jag har nog sedan förra året byggt upp ett försvar "att jag ändå nog inte skulle vilja bli gravid igen" känsla som blivit stark i mitt undermedvetna på något sätt. Låter flummigt jag vet! Jag vet bara inte riktigt hur jag ska sortera tankarna.
Tack för att ni delar med er! Kram

Hej!!
Vill bara skicka dig en stor kram och även ett stort grattis till ditt plus!
Jag känner med dig i det du skriver, då jag också gått igenom x-graviditeter, varav min ena äggledare opererades bort andra gången.

Jag var så ledsen, samtidigt som jag var arg och livrädd...en stor tomhet och ärr på magen av operationerna som man såg varje gång man skulle duscha som påminde en hela tiden...vi ville så gärna ha barn och båda graviditeterna var planerade.
Kändes som att man aldrig skulle få det här barnet, och alla i ens omgivning bara blev gravida och var så lyckliga..gjorde ett uppehåll i våra försök så kroppen skulle få återhämta sig, även fast det egentligen var det sista jag ville göra...samtidigt som jag aldrig nånsin ville försöka igen, för att slippa gå igenom det en gång till..

Så när det var dax för oss att prova igen blev jag gravid direkt och jag kommer ihåg att jag satt där med mitt
positiva test i handen och tänkte "Undra om det sitter i den andra ledaren den här gången?"
Ringde gyn och fick en tid för ett tidigt vul för att kolla....gick dit och fick höra: "Jag kan bara se en liten gulesäck med lite fostervatten i, inget foster tyvärr. Så det ser ut som att det kan vara ett missfall. Men du får lämna blodprov och en ny tid om en vecka så får vi kolla ändå. Men isånafall är det ju ett vanligt missfall den här gången och det är ju bra iallafall."

Där la min hjärna av, såg gubben prata vidare men jag hörde inte ett ord av vad han sa efter det. Jag klädde på mig, lämnade provet och åkte hem iskall i kroppen...det var som att jag klev ur mina känslor, eller stängde av mig själv...låter dumt kanske men....
Sen grät jag varje dag tills det var dax att gå dit igen, ville inte gå alls för jag ville inte se och jag ville inte höra vad de hade att säga..

Den här gången gick det bra, det satt vart det skulle och ett litet hjärta slog där inne...men det tog lång tid innan jag vågade tro och helt vara glad...hur dumt det än låter så väntade jag ändå på att nåt skulle gå fel iaf...
Jag oroade mig hela tiden, och vågade inte ta till mig graviditeten fullt ut...

Vet inte om detta nu hjälper dig något nämnvärt, men jag ville bara dela med mig av min historia...och att jag verkligen förstår det kaos du går igenom just nu...och jag hoppas verkligen att du får ett glädjande besked när du ska på vul nästa gång!!
Kramar!!!!