Dumpad, ensam och konstant ångest

Jag har precis blivit dumpad efter ett år som inte liknar något jag varit med om.

Jag har gått på antudepressiva i 9 år, sedan jag slutade på gymnasiet. Jag började på dom eftersom jag mådde konstant illa. Jag fick ingen samtalskontakt utan jag gick och knaprade dom utan uppföljning.

Jag tog mig igenom gymnasiet och universitetet utan större problem. Träffade en tjej, flyttade till Göteborg. Där var jag hemakt olycklig eftersom jag var arbetslös. Flyttade tillbaka till den mindre storstad där jag träffade min tjej, eftersom jag fick ett jobb där. Blev ett halvår senare dumpad av min flickvän över telefon.

Jag bröt ihop lite men kämpade mig igenom det. Ett halvår senare började jag flirta med en äldre (8 år äldre än mig, jag är 29). Hon var tillsammans med en kille sen 14 år så jag trodde inte att det skulle bli nåt allvarligt av det. Vi började flirta mer och mer och en kväll lämnade hon sin sambo. Dom hade precis köpt ett hus för tre miljoner.

Jag kände en enorm press på mig. Hon berättade att ho.n lämnade honom eftersom han var passiv. Hon berättade också att hon bestämt sig d
för att hon ville ha barn. Tidigare hade hon inte velat det eftersom hon inte ville att barnet skulle få en dålig uppväxt som hon hade haft. Nu ville hon ha barn eftersom hon ville ha en egen familj eftersom hon hatade sina föräldrar och sin bror.

Hon berättade också tidigt att hon var knäpp. Jag trodde att hon skojade, alla människor har ju problem. Hon berättade att hennes sambo tvingat iväg henne till terapi eftersom hon fick raseriutbrott hela tiden. Hon går fortfarande i terapi, 8 år senare.

Hon ville inte ta p-piller eftersom hon inte ville riskera att inte få barn. Istället försökte hon lära mig om när hennes säkra perioder var. En gång hade vi sex och efteråt sa hon glatt att hon befann sig i sin mest fruktsamma period. Vi pratade och jag sa att det viktigaste om man ska ha barn väl är att personerna som får barn trivs ihop. Hon verkade genuint förvånad över det tankesättet men gick med på att ta ett dagen-efter-piller. När hon senare gjorde ett graviditetstest bröt hon ihop fullständigt när det visade sig vara negativt.

Jag hade väldigt svårt att satsa fullt på förhållandet eftersom hon verkade så nyckfull. Dessutom grät hon över att hon var den sista i sitt kompisgäng som inte hade barn. Hon kritiserade och oroade sig ständigt för sina vänners förhållanden. Sa att dom inte skulle hålla och var oerhört nöjd när ett par med barn skiljde sig. Mannen i det förhållandet trodde att min flickvän och hans fru var lesbiska eftersom min flickvän hade sån tät kontakt med och pushade på hans fru.

Om vi åkte runt på landet sa hon att jag borde bo på landet för att i nästa andetag säga att hon aldrig skulle kunna tänka sig att bo någon annanstans än i stan.

Hon samlade ihop pengar för att kunna vara föräldraledig eftersom hon var egen företagare. Hon berättade om hur hon beundrade en person som samlat ihop pengar åt sin son så att han skulle kunna gå i terapi när han blev vuxen. Så tyckte hon att alla borde göra.

Jag ignorerade varje varningssignal och tröstade henne när hon mådde dåligt.

Vid jul tog mina tabletter slut. Av någon anledning förnyade jag dom inte. Stort misstag. Jag började må riktigt dåligt. Var som att röra sig i sirap. Hade ständig huvudvärk och var otroligt trött. Orkade knapp med mitt nya jobb som jag sökt för att kunna vara kvar i samma stad som hon. Orkade knappt träffa henne heller. Upptäckte samtidigt att det nya jobbet var otroligt tråkigt.

Ju sämre jag mådde desto mer tydde jag mig till henne. Jag berättade om tabletterna och hon sa att jag var modig som försökte sluta. Jag sa att jag nog skulle må dåligt ett tag när jag gick igenom utsättningsymptomen.

Vi planerade att åka iväg på semester. Veckan innan drog hon sig ur det och sa att semester inte betydde något för henne. Hon började distansera sig från mig och sa att det var för att visa hur det kändes för henne när jag drog mig undan när jag mådde dåligt. Jag sökte hennes tröst och hon sa åt mig att skaffa en terapeut, för hon ville inte prata om mina bekymmer.

Jag började må lite bättre när min semester närmade sig, men hon var fortfarande svår att träffa. Till slut fick jag till en träff på andra dagen av min semester. En timme innan vi skulle ses ringde hon och frågade om jag var intresserad av ett nytt jobb. Det var på samma företag där hon jobbade. Jag frågade om vi kunde prata om det när vi träffades, och det var inga problem.

Hemma hos henne berättade hon att hon ville göra slut. "Jag behöver mycket uppmärksamhet och bekräftelse och det får jag inte av dig!", sa hon. Jag förklarade att jag mått dåligt men att det började kännas bättre. Då sa hon att hon träffat en annan. Jag frågade när det hade hänt. "Igår", svarade hon då. Medan jag satt och grät lagade hon mat åt sig själv. När hon ätit klart tittade hon på mig och frågade om hon skulle kasta ut mig. Så jag gick därifrån.

Sen dess har mitt liv varit ett kaos. Eftersom jag mådde så dåligt var hon min enda kontakt med yttervärlden. Jag känner ingen i den här staden, jag hatar mitt jobb som jag skaffade för hennes skull. Jag vågar inte gå på stan av rädsla att träffa på henne. Jag har ständiga panikångestattacker. Jag kan inte äta. Jag har försökt börja motionera och sluta grubbla, men det går inte. Sen fick min mamma en hjärtinfarkt för två veckor sedan och allt jag ville göra då var att ringa henne, hon som jag trodde var min trugghet, som visade sig vara en otroligt falsk trygghet.

Jag hittar ingen tanke som jag kan gå vidare med. Antingen tänker jag att hon aldrig älskade mig, och att hela vårt förhållande var en bluff. Eller så tänker jag att jag förstörde förhållandet genom att inte satsa fullt ut och att jag slutade med tabletterna.

Jag hittar inget lugn, det är totalt kaos i mitt inre.